Var vill vi bo?

Läste inlägget på Onkel Toms blogg om ”Bo på landet eller i stan” och började fundera lite över hur jag själv tycker och resonerar. Nu har jag egentligen aldrig bott varken på landet eller i någon större stad utan mest på varsin sida om ett mellanläge, men jag har vid vissa tillfällen i livet funderat på både lantliv och storstadsliv. Det jag kan konstatera är att funderingarna kring att flytta till storstad, i mitt fall Stockholm, var främst i yngre dagar, när jag var runt 20 år. Storstadslivet lockade av någon anledning som jag idag inte förstår överhuvudtaget. Främst så tror jag att det var jobbmöjligheterna som lockade, att göra karriär. Sedan kom barnen och då var jag mer nöjd med det mellanläge som jag hade i en liten ort nära en mindre stad. Barnen fick växa upp i en miljö där de kunde vara ute utan att jag behövde oroa mig särskilt mycket. De hade många kompisar som bodde nära och mormor/morfar/farmor/farfar bodde också nära så att de kunde träffas ofta och behövdes barnvakt så var det aldrig några bekymmer. När barnen blev lite äldre och hela familjen pendlade dagligen in till stan för jobb och skola så kom funderingarna på om vi inte skulle flytta in till stan istället. Vi skulle slippa pendla, skotta snö, klippa gräsmatta och spara så mycket tid på det, vi skulle kunna gå på bio, gå ut på krogen, gå ut o äta, osv. Herregud så aktiva och sociala vi skulle kunna vara helt plötsligt. När barnen var 13 och 17 år så hade beslutet tagits och vi flyttade in till en lägenhet i stan. Äldsta barnet tyckte att det var jättebekvämt, fick flera nya kompisar och njöt av att allt var så nära och lättillgängligt. Yngsta barnet hatade att flytta, längtade efter sina gamla kompisar, vägrade skaffa nya kompisar och tjatade konstant om att flytta tillbaka – i flera år. Själva så trivdes vi väldigt bra de första åren. Det var skönt att slippa en massa måsten, men det där aktiva utelivet såg vi aldrig skymten av – det är inte riktigt vår grej. Det som vi däremot utnyttjade rejält var närheten och enkelheten att kunna träna och vi blev riktiga träningsfreaks båda två. Visst kan man träna var som helst, men att det var så enkelt gjorde att vi riktigt kom igång. Efter några år så började främst jag sakna att kunna vara ute på det sätt man kan när man har en egen trädgård, att kunna grilla med kompisar utan att behöva åka hem till dem jämt, att kunna äta utomhus fina sommardagar, att ha något att göra…. Efter några år till så började även maken känna likadant. Prisläget på hus i stan gjorde att det var helt uteslutet att köpa ett hus där (tack o lov!), så vi började titta utanför stan. Jag hittade några intressanta hus/gårdar som jag visade för maken. Han reagerade med att tycka att jag var helt tokig! Vi var och tittade på något som var lite lantligt, men priserna drog iväg eftersom det låg ganska nära stan, och maken var nog väldigt nöjd med det. Efter ett tags letande så kompromissade vi och landade i att vi nog helst ville tillbaka till samma ort som vi flyttat ifrån, så efter 8 år i stan så flyttade vi tillbaka till den lilla orten utanför stan och nu bor vi här i en vanlig villa med lite större tomt. Nära till släkt och vänner är den stora fördelen.

Vad var det då som lockade mig med att flytta ut på landet? Vad lockade med att bo i ett hus där det troligtvis hade varit mängder med rustbehov, stor tomt eller t.o.m skog att sköta om och långt till jobbet? Efter att ha känt mig instängd i en lägenhet de senaste 3-4 åren så lockade friheten främst, men även möjligheten till ett lugnare liv, att kunna vara utomhus på ett naturligare sätt, att kunna grilla och äta ute, att kunna börja odla lite, kanske så småningom ha lite höns – ni vet, den där drömmen som många har men som sällan stämmer överens med verkligheten. Någonstans så inser jag att det inte skulle vara ett idylliskt liv, särskilt inte om man fortfarande jobbar heltid och ska pendla 5 dagar i veckan, men längtan finns där ändå. Här där vi bor just nu kanske är det bästa just nu, vi har fått lite av varje (trädgård, ok avstånd till jobb, nära till vänner, närhet till natur) – men med tiden så kanske möjligheten att gå ned i arbetstid finns och maken kanske har tänkt om så då vet man aldrig. Vad jag med väldigt stor säkerhet vet är att jag troligtvis aldrig kommer att flytta tillbaka in till en stad.

Annonser

Året som gått

2018 var året som jag (vi) äntligen flyttade till hus, även om det inte riktigt blev den typ av hus som jag helst ville ha. Som en kompromiss så är huset perfekt ändå. Matkällaren är min absoluta favorit och jag nästan driver resten av familjen till vansinne när jag ständigt hänvisar till ”det finns i matkällaren” när de tror att något är slut. Odlingsmässigt så är det knappt att jag ligger i startgroparna ens. Jag hann gräva ett land där jag planterade blåbärsbuskar, smultron och lite jordgubbar. Planen är att det ska bli minst ett och helst två land till i sommar. Två stycken ungdomar har flyttat ut så nu är det bara en kvar och det är faktiskt riktigt skönt! Det är lite slitigt att bo fem st vuxna i ett hus som egentligen är köpt för att passa två. Det har gått, men lärdomen är definitivt att man inte ska inbilla sig att det skulle vara lätt att klämma in hela familjen/släkten vid ett SHTF bara för att det finns sängplatser. Om man har det som sin plan så kanske man ska tänka sig ett lite större boende. Vi skulle kunna klämma in fler än fem personer men har insett att det inte skulle vara särskilt bra ur ett psykologiskt perspektiv – vi skulle snabbt bli vansinniga på varandra. Fem är nog smärtgränsen i detta boende. Om jag (vi) någonsin skulle ta steget fullt ut och flytta till mitt drömboende så har jag insett att jag nog skulle titta efter ett lite större hus, eller att det skulle finnas fler byggnader som det skulle gå att bo i. Om det någon gång skulle bli att vi flyttar igen så vill jag gärna att mina barn ska få plats och ett sådant boende skulle kanske locka som ett sommarboende för mina barn och deras framtida familjer. Det skulle också innebära att mycket redan var på plats om något skulle hända som gjorde att de måste flytta ut till oss. Men det är nog mest drömmar inser jag – maken är fortfarande inte det minsta intresserad av något sådant och jag kommer att få kämpa för att övertyga honom om att fler land och mer odling är en bra idé.

Jag har även under året bestämt mig för att (när tillfälle uppstår) söka mig ett jobb på hemorten och helst då inom något som har koppling till krisberedskap. Kommunerna har fått en hel del direktiv ”uppifrån” att detta ska tas tag i och utökas så jag hoppas att det innebär att någon möjlighet/chans kommer att dyka upp. Jag trivs fortfarande på mitt nuvarande jobb så jag är inte särskilt desperat, men det skulle vara skönt att slippa pendlingen och att känna att jag gjorde något mer meningsfullt.

Mitt 20% sparande har rullat på, även om det har varit lite tufft vissa månader här på slutet med flytt och julklappar som gjort att det inte riktigt funkat. Under 2019 så är tanken att sparandet ska höjas, men även att jag ska planera bättre så att jag inte hamnar i situationen att jag måste ta av sparandet för att köpa julklappar – det är faktiskt något som jag ska kunna klara av att planera inför. Oförutsedda händelser däremot, det är lite av vad sparkapitalet är till för.

Summeringen av träningsåret 2018 är att det varit uselt! Motivationen har oftast varit obefintligt förutom de delar (tex cyklingen) som jag tycker är väldigt kul. Nya tag behövs kring detta eftersom jag mår bättre när jag tränar regelbundet och allsidigt. Jag har börjat hitta tillbaka till träningsglädjen och jag hoppas verkligen att det fortsätter att hålla i sig. Kosten hör också ihop med detta och även den har havererat litegrann. Nya tag även här eftersom även detta bidrar till att jag mår mycket bättre.