Ekonomisk – sparsam – snål

En sida av min syn på prepping är att jag vill minska min ekonomiska sårbarhet så mycket som möjligt. I mitt fall så finns det främst en ände att göra det i och det är utgiftssidan. Jag har även en önskan att, som en konsekvens av minskade utgifter, lönearbeta mindre. Jag har redan mitt 20% mål som jag skriver om här varje månad, men utöver det så finns det mycket annat som även ger förutsättningarna för att kunna spara 20%. Jag har tex slutat helt att köpa lotter eftersom det verkligen är att kasta bort pengarna. Hur många har egentligen gått plus på att köpa lotter? Inte många och då har det endast berott på ren tur. Jag har även (nästan) helt slutat med oplanerade köp av saker. Det är främst en beteendeförändring som de flesta måste jobba med i början, efter ett tag så blir det naturligt. Resultatet är att jag i princip aldrig numera går i affärer ens för att titta. Ett annat steg är att jag tänker gå ur facket. Vet att detta är kontroversiellt för vissa, men för mig så har jag faktiskt svårt att se nyttan. I den bransch jag jobbar så har jag väldigt svårt att se vad som skulle kunna bli en negativ konsekvens. Vid större problem på arbetsplatsen så har jag inga problem att byta arbetsplats/arbetsgivare. Jag inser att facket säkert fyllde en viktig funktion för länge sedan, men nu är det konkurrens om de flesta med en relevant utbildning och därmed kan en arbetsgivare inte behandla sin personal hur som helst. Jag ser mest att fackpampar festar loss med ”mina” pengar och det är inget jag vill stödja. Tanken är även att detta med dyra presenter/julklappar ska begränsas lite nu när barnen faktiskt är vuxna. Här känns det ibland som om vi kastar bort pengar på helt onödiga saker bara för att det ska köpas för en viss summa. De små spartipsen kan vara väldigt många och ”många bäckar små…”, risken är att man blir betraktad som snål.

Vad jag tycker är viktigt när man går i dessa tankar är att man bestämmer sig för någon nivå för utgifterna, som sedan kan justeras med jämna mellanrum. Det är även bra att ha lite konkreta mål. Känslan ska inte vara att man missar allt roligt i livet och aldrig unnar sig något – då har man hamnat lite fel i sitt sparsamhetstänk.

Nivån ska vara så att den känns rimlig, bättre med en ganska hög utgiftsnivå som man klarar av än en väldigt låg nivå som hela tiden känns omöjligt och bäddar för ständiga misslyckanden. Min nivå just nu är att jag ska leva så sparsamt att jag klarar mig bra i vår vanliga villa i en mindre ort. Dvs vi lever inte med utedass och egen brunn. Vi har vissa saker att förhålla oss till som vi inte kan påverka i någon större grad. Vi har amortering och ränta på huslån (än så länge), vi har avgifter för vatten, avlopp, el, osv. Vi kan inte odla upp stora ytor utan begränsas av tomtens storlek. Vi måste förhålla oss till bygglovsregler och liknande. Vi rör oss fritt inom en begränsad ram. Nivån måste sättas utifrån dessa förutsättningar.

Att ha ett konkret mål med sitt utgiftssänkande är också nyttigt och motiverande. Det kan vara vad som helst, nytt klädesplagg, bil, kontantinsats till lägenhet/hus och allt möjligt däremellan. För min egen del så är det att lönearbeta mindre och tidig pension som är målet långt där borta. Även ett drägligt liv som pensionär. Delmålen längs vägen är tex att betala bort huslånet, odla för en större del självförsörjning, bättre vanor. Delmålen är vad som krävs för att jag ska nå slutmålet, även om de inte är allt. Vad som helst kan hända och då kan både delmål och kanske slutmål förändras. Framförallt så tänker jag mycket framförhållning och där är preppingen en huvudingrediens. Att köpa på sig lite större mängder av sådant som man använder när det är mängdrabatt eller i övrigt bra pris är bara sunt förnuft. Att ha en beredskap för om något händer, om det så är sjukdom, arbetslöshet, strömavbrott eller krig är även det sunt förnuft och gör att man slipper desperata dyra snabblösningar på att det inte finns mat, vatten eller annat.

Att fylla på sin prepp

Jag vet inte vad ”vanligt folk” ser framför sig när de föreställer sig oss preppers fylla på våra förråd. Ser de en kundvagn till bredden fylld med konserver? Eller att vi kommer ut från Biltema med 10 st nya vattendunkar, varje vecka? Att vi spenderar tusentals kronor i månaden på att fylla upp ett redan överfullt lager av mat och prylar?

Kan egentligen bara svara på hur jag själv gör, men jag gissar att de flesta preppers gör ungefär likadant, men anpassat efter hur man lagt upp sin prepp och hur mycket plats man har. Jag storhandlar ungefär som vanligt, men tillägget att jag passar på att köpa extra när det är erbjudanden på sådant som inte har kort hållbarhet. Vad innebär det då? I mitt fall innebär det inte något enormt lager, men ändå att jag har ganska mycket av det mesta. Jag har en hyfsat stor matkällare som jag jobbar på att fylla upp på ett balanserat sätt. Det jag har mest av är ”drickbart” vilket innebär 60 liter vatten i 10 litersdunkar (skulle behöva mer) samt väldigt stora mängder läsk (främst pepsi MAX/Cola zero). Troligtvis har jag i princip alltid mer läsk än vatten och vi passar alltid på att handla detta när det är erbjudanden (2 liters, 1,5 liters, burkar). Vi har även en hel del alkoholhaltigt trots att vi knappt dricker det. Vad jag har minst av är protein, särskilt om jag ska räkna bort vad som finns i frysen. Här funderar jag helt seriöst på att preppa proteinpulver som ett komplement. Ingen i familjen är så förtjust i konserver och det är ett problem, eftersom det är dumt att preppa sådant som man normalt inte äter – roteringen blir snabbt ett problem. I övrigt har jag en hel del förpackningar med pasta (både vanlig och glutenfri), ris, pulvermos, pastasåser, mjölk, ketchup, dressing, godis, mm. Men hur gör jag då när jag fyller på/bygger upp? Jag veckohandlar. Senast jag veckohandlade köpte jag bla 2 förp hamburgerdressing med hållbarhet till efter sommaren, 2 flaskor ketchup som håller till sent i vår, 3 pkt vanlig pasta som håller ”hur länge som helst”, 3 pkt glutenfri pasta som även den håller i en evighet, 2 burkar pastasås som håller till i höst, 2 tuber tandkräm, 20 liter cola zero, osv. Det mesta av det som jag handlade mycket av var det extrapris på och allt är sådant som vi regelbundet äter/dricker/använder så det roteras helt naturligt. Inget jag köpt är därmed sådant som bara lagras på en hylla, utan sånt som ändå ska köpas. Extrapriser och erbjudanden är prepperns bästa vän! Eftersom jag gör såhär varje gång jag handlar så växer hela tiden mitt lager i matkällaren och det roteras även hela tiden. Verkligen ett tips som alla preppers tjatar om – köp alltid något extra varje gång du handlar så har du tillslut ett lager som du inte ens märkt att det kostat något.

Det jag ska satsa på framöver är att skapa bättre förutsättningar för att förvara grönsaker och rotsaker, framförallt potatis och morötter. Just nu köper jag allt detta men förhoppningsvis kommer jag igång och kan odla detta i sommar och då kommer jag att behöva bra förvaringsmöjligheter till hösten så att inte allt blir förstört under vintern. En potatislåda är vad som ska fixas först, sedan får jag kolla upp vad som blir bäst (och funkar för mig) till morötterna.

Väder

Stormar och snökaos. Jag kan inte mer än tycka att det är ganska nyttiga lärdomar som svenska folket får av dessa väder och deras efterspel. Visst kan jag tycka att det är lite patetiskt med familjer som ”gråter ut” i pressen för att de har haft strömlöst i några dagar och ”ingen kom och hjälpte dem”, men samtidigt så kanske det gör någon nytta någonstans. Vem trodde de skulle komma och hjälpa dem? Folk som skrattar hånfullt åt oss som har en bra krisberedskap och tror att vi främst förbereder oss på jordens undergång kanske, förhoppningsvis inser att detta är vad vi främst förbereder oss för. Detta är de mest sannolika händelserna som man kommer att råka ut för och säkert inte bara en gång under sin livstid. Att en del sedan även utökar sin krisberedskap till att omfatta flera års beredskap är en helt annan sak och kanske svårare att argumentera för inför totalt oförberedda. Att delar av Sverige, och inte bara glesbygden, drabbas tycker jag är den bästa ”kampanjen” för att få upp ögonen på folk i allmänhet. Delar av Stockholm, som vi tycker att det är så roligt att hånskratta åt när de är så naiva i så mycket, hade i vissa delar över tre dagars strömavbrott med allt vad det innebär. Nyttigt för alla att se att det kan drabba ”vem som helst” och inte bara de som bor ute i obygden. Nu var det i och för sig inte centrala Stockholm som drabbades, det hade annars varit riktigt nyttigt att uppleva, utan vad jag förstått områden där det faktisk fanns helt ok förutsättningar att klara detta på ett bra sätt. Själv har jag inte drabbats alls vilket jag på ett sätt tycker var lite synd. Det hade varit nyttigt för resten av min familj att uppleva effekterna av bättre och sämre krisberedskap och det kanske hade varit en bra ingång till att få maken lite mer intresserad. Vad jag kan tycka är synd är att man går ut och varnar för allt möjligt hela tiden, trots att det inte blir så mycket av det. Man kan inte ”ropa varg” hur många gånger som helst, då tappar folk respekten för varningarna och tillslut så är det ingen som bryr sig. Det är normalt med snö och halka på vintern, men man behöver inte lägga till en massa kraftuttryck i rubrikerna för det. Stormen och dess effekter däremot var helt rätt att varna för.

Nu tror jag inte att det är slut på dessa lite ovanligare ”väderfenomen”, tvärtom så tror jag att de kommer att bli allt vanligare. Tyvärr så är det alltför många som inte tar klimatkrisen på allvar och tyvärr så gör vi nog alldeles för lite, alldeles för sent och säkert också helt fel. När man benämner sommarens extremt varma och torra väder i nästan enbart positiva ordalag när det i verkligheten motsvarar svår missväxt, då har man verkligen stoppat huvudet i sanden och vägrat se vad det verkligen är. Visst tycker även jag om värme, men jag inser att det inte är särskilt normalt och definitivt ett varningstecken. Extremväder på vintern är folk i allmänhet inte lika lyckliga över. Det är nog bara att vänja sig vid riktiga vintrar med mycket snö och blåst och somrar som är alldeles för torra. 

 

Kanske är det läge att göra ett nytt utskick eller ny kampanj för broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” nu när de flesta har dessa händelser i fräscht minne?

https://www.msb.se/sv/Forebyggande/Krisberedskap/MSBs-krisberedskapsvecka/Fakta-om-broschyren-Om-krisen-eller-kriget-kommer-/

Var vill vi bo?

Läste inlägget på Onkel Toms blogg om ”Bo på landet eller i stan” och började fundera lite över hur jag själv tycker och resonerar. Nu har jag egentligen aldrig bott varken på landet eller i någon större stad utan mest på varsin sida om ett mellanläge, men jag har vid vissa tillfällen i livet funderat på både lantliv och storstadsliv. Det jag kan konstatera är att funderingarna kring att flytta till storstad, i mitt fall Stockholm, var främst i yngre dagar, när jag var runt 20 år. Storstadslivet lockade av någon anledning som jag idag inte förstår överhuvudtaget. Främst så tror jag att det var jobbmöjligheterna som lockade, att göra karriär. Sedan kom barnen och då var jag mer nöjd med det mellanläge som jag hade i en liten ort nära en mindre stad. Barnen fick växa upp i en miljö där de kunde vara ute utan att jag behövde oroa mig särskilt mycket. De hade många kompisar som bodde nära och mormor/morfar/farmor/farfar bodde också nära så att de kunde träffas ofta och behövdes barnvakt så var det aldrig några bekymmer. När barnen blev lite äldre och hela familjen pendlade dagligen in till stan för jobb och skola så kom funderingarna på om vi inte skulle flytta in till stan istället. Vi skulle slippa pendla, skotta snö, klippa gräsmatta och spara så mycket tid på det, vi skulle kunna gå på bio, gå ut på krogen, gå ut o äta, osv. Herregud så aktiva och sociala vi skulle kunna vara helt plötsligt. När barnen var 13 och 17 år så hade beslutet tagits och vi flyttade in till en lägenhet i stan. Äldsta barnet tyckte att det var jättebekvämt, fick flera nya kompisar och njöt av att allt var så nära och lättillgängligt. Yngsta barnet hatade att flytta, längtade efter sina gamla kompisar, vägrade skaffa nya kompisar och tjatade konstant om att flytta tillbaka – i flera år. Själva så trivdes vi väldigt bra de första åren. Det var skönt att slippa en massa måsten, men det där aktiva utelivet såg vi aldrig skymten av – det är inte riktigt vår grej. Det som vi däremot utnyttjade rejält var närheten och enkelheten att kunna träna och vi blev riktiga träningsfreaks båda två. Visst kan man träna var som helst, men att det var så enkelt gjorde att vi riktigt kom igång. Efter några år så började främst jag sakna att kunna vara ute på det sätt man kan när man har en egen trädgård, att kunna grilla med kompisar utan att behöva åka hem till dem jämt, att kunna äta utomhus fina sommardagar, att ha något att göra…. Efter några år till så började även maken känna likadant. Prisläget på hus i stan gjorde att det var helt uteslutet att köpa ett hus där (tack o lov!), så vi började titta utanför stan. Jag hittade några intressanta hus/gårdar som jag visade för maken. Han reagerade med att tycka att jag var helt tokig! Vi var och tittade på något som var lite lantligt, men priserna drog iväg eftersom det låg ganska nära stan, och maken var nog väldigt nöjd med det. Efter ett tags letande så kompromissade vi och landade i att vi nog helst ville tillbaka till samma ort som vi flyttat ifrån, så efter 8 år i stan så flyttade vi tillbaka till den lilla orten utanför stan och nu bor vi här i en vanlig villa med lite större tomt. Nära till släkt och vänner är den stora fördelen.

Vad var det då som lockade mig med att flytta ut på landet? Vad lockade med att bo i ett hus där det troligtvis hade varit mängder med rustbehov, stor tomt eller t.o.m skog att sköta om och långt till jobbet? Efter att ha känt mig instängd i en lägenhet de senaste 3-4 åren så lockade friheten främst, men även möjligheten till ett lugnare liv, att kunna vara utomhus på ett naturligare sätt, att kunna grilla och äta ute, att kunna börja odla lite, kanske så småningom ha lite höns – ni vet, den där drömmen som många har men som sällan stämmer överens med verkligheten. Någonstans så inser jag att det inte skulle vara ett idylliskt liv, särskilt inte om man fortfarande jobbar heltid och ska pendla 5 dagar i veckan, men längtan finns där ändå. Här där vi bor just nu kanske är det bästa just nu, vi har fått lite av varje (trädgård, ok avstånd till jobb, nära till vänner, närhet till natur) – men med tiden så kanske möjligheten att gå ned i arbetstid finns och maken kanske har tänkt om så då vet man aldrig. Vad jag med väldigt stor säkerhet vet är att jag troligtvis aldrig kommer att flytta tillbaka in till en stad.

Året som gått

2018 var året som jag (vi) äntligen flyttade till hus, även om det inte riktigt blev den typ av hus som jag helst ville ha. Som en kompromiss så är huset perfekt ändå. Matkällaren är min absoluta favorit och jag nästan driver resten av familjen till vansinne när jag ständigt hänvisar till ”det finns i matkällaren” när de tror att något är slut. Odlingsmässigt så är det knappt att jag ligger i startgroparna ens. Jag hann gräva ett land där jag planterade blåbärsbuskar, smultron och lite jordgubbar. Planen är att det ska bli minst ett och helst två land till i sommar. Två stycken ungdomar har flyttat ut så nu är det bara en kvar och det är faktiskt riktigt skönt! Det är lite slitigt att bo fem st vuxna i ett hus som egentligen är köpt för att passa två. Det har gått, men lärdomen är definitivt att man inte ska inbilla sig att det skulle vara lätt att klämma in hela familjen/släkten vid ett SHTF bara för att det finns sängplatser. Om man har det som sin plan så kanske man ska tänka sig ett lite större boende. Vi skulle kunna klämma in fler än fem personer men har insett att det inte skulle vara särskilt bra ur ett psykologiskt perspektiv – vi skulle snabbt bli vansinniga på varandra. Fem är nog smärtgränsen i detta boende. Om jag (vi) någonsin skulle ta steget fullt ut och flytta till mitt drömboende så har jag insett att jag nog skulle titta efter ett lite större hus, eller att det skulle finnas fler byggnader som det skulle gå att bo i. Om det någon gång skulle bli att vi flyttar igen så vill jag gärna att mina barn ska få plats och ett sådant boende skulle kanske locka som ett sommarboende för mina barn och deras framtida familjer. Det skulle också innebära att mycket redan var på plats om något skulle hända som gjorde att de måste flytta ut till oss. Men det är nog mest drömmar inser jag – maken är fortfarande inte det minsta intresserad av något sådant och jag kommer att få kämpa för att övertyga honom om att fler land och mer odling är en bra idé.

Jag har även under året bestämt mig för att (när tillfälle uppstår) söka mig ett jobb på hemorten och helst då inom något som har koppling till krisberedskap. Kommunerna har fått en hel del direktiv ”uppifrån” att detta ska tas tag i och utökas så jag hoppas att det innebär att någon möjlighet/chans kommer att dyka upp. Jag trivs fortfarande på mitt nuvarande jobb så jag är inte särskilt desperat, men det skulle vara skönt att slippa pendlingen och att känna att jag gjorde något mer meningsfullt.

Mitt 20% sparande har rullat på, även om det har varit lite tufft vissa månader här på slutet med flytt och julklappar som gjort att det inte riktigt funkat. Under 2019 så är tanken att sparandet ska höjas, men även att jag ska planera bättre så att jag inte hamnar i situationen att jag måste ta av sparandet för att köpa julklappar – det är faktiskt något som jag ska kunna klara av att planera inför. Oförutsedda händelser däremot, det är lite av vad sparkapitalet är till för.

Summeringen av träningsåret 2018 är att det varit uselt! Motivationen har oftast varit obefintligt förutom de delar (tex cyklingen) som jag tycker är väldigt kul. Nya tag behövs kring detta eftersom jag mår bättre när jag tränar regelbundet och allsidigt. Jag har börjat hitta tillbaka till träningsglädjen och jag hoppas verkligen att det fortsätter att hålla i sig. Kosten hör också ihop med detta och även den har havererat litegrann. Nya tag även här eftersom även detta bidrar till att jag mår mycket bättre.