Prepping – mer än bara lager

Det första de flesta tänker på när man hör ordet prepper är lager av mat och andra förnödenheter, som helst ska räcka flera år. Men är det verkligen så? De flesta preppers jag vet om har också en hel del annat, framförallt en enorm kunskap. Visst klarar man sig kanske länge på matlager, under förutsättning att man kan vara kvar där maten finns, men om man inte kan det då? Det har de flesta seriösa preppers insett för länge sedan och därför även rustat sig med en bred kunskapsbas, bosatt sig strategiskt på tex en gård där det finns bra förutsättningar för odling och djurhållning, har ett aktivt friluftsliv där de regelbundet tränar på att klara sig med väldigt enkla medel, o.s.v. Det är t.e.x. inte så mycket värt att ha stora matlager om man inte har något sätt att tillaga maten, om vattnet inte längre kommer ur kranen så är det bara en tidsfråga innan vattendunkarna tar slut och man måste kunna hitta och rena vatten själv, matlagren tar också slut så småningom. Men varför satsar de flesta preppers på stora matlager då? Jo, de är en stor källa till säkerhet under tiden man ställer om. Även om man är proffs på att odla så tar det tid innan det har växt upp och är färdigt att ätas, även djurhållning tar tid att växla upp till att helt försörja familjen med kött och annat om man inte redan ligger på den nivån, sedan kan både skördar och djurhållning slå fel och då är det bra med ett backup lager.

Hur tänker jag för egen del då? Tyvärr så känner jag alltid att jag vet och kan för lite. Jag har en hel del böcker (ja, böcker som jag kan läsa oavsett om det inte finns tillgång till ström och Internet) som handlar om självförsörjning, odling, vilda växter, friluftsliv, bygga/snickra och annat som jag känner att jag behöver kunna. Jag har inte övat på allt, men att kunna läsa sig till hur man gör är bättre än att inte kunna och inte heller kunna lära sig hur man gör. Odling provar jag lite olika saker för att lära mig vad som fungerar och vad som inte fungerar, men jag odlar inte i någon mängd där jag är i närheten av självförsörjning. Verktyg och redskap har jag sett till att jag har så att jag kan gräva upp hela tomten och odla om det skulle behövas. Jag har sett till att jag bor i ett hus som jag kan värma upp med ved, som har en matkällare där jag kan förvara mat svalt även mitt i sommaren, som har en lite större tomt och som ligger nära vatten. Vi har ett förråd på tomten som tidigare var ett hönshus vilket innebär att med liten arbetsinsats så kan detta bli ett hönshus igen om det skulle behövas. Jag har flera sätt att tillaga mat på; grill, spritkök, gasolkök, gasolbrännare till Muurikka, vedkök, plats att elda med ved utomhus. Ved ser vi till att ha väl påfyllt och det är också något som vi har redskap för att kunna fylla på själva (med en stor arbetsinsats) om det skulle behövas. Allt detta bygger naturligtvis på att vi kan stanna kvar hemma om något skulle hända. Om vi skulle bli tvungna att lämna hus och hem och inte heller kunna åka till någon annan så krymper alternativen snabbt. Vi har en släpkärra vilket innebär att vi skulle kunna få med oss stora delar av vårt matförråd samt en hel del redskap och verktyg. Det förutsätter att vi har ett mål dit vi kan ta oss på den mängd diesel vi har i bilen. Om vi är utelämnade till att ta oss någonstans till fots så är det aldrig ett optimalt alternativ, men även där har vi friluftsutrustning till hela familjen som gör att det skulle vara möjligt, men det är knappast en långsiktig lösning. Det jag verkligen saknar i min kunskapsbank är en jägarexamen och jakterfarenhet – det hade inneburit en större trygghet.

En annan sak som många glömmer är att det kan vara helt avgörande med goda relationer och kontaktnät – med grannar, med andra likasinnade, med annat folk i allmänhet. Om man har grannar som även de är preppers eller åtminstone rustade med en stor dos sunt förnuft och därmed är förberedda till viss del så innebär det kanske större möjlighet att kunna stanna kvar där man bor och klara sig bra genom att alla hjälps åt. Har man ett stort kontaktnät så har man kanske andra ställen där man vet att man är välkommen eftersom de vet att man bidrar mer än man belastar. Beroende på vad som händer så kan det även vara en trygghet att kunna ha kontakt med andra preppers och diskutera vad som händer.

Vad jag vill ha sagt med detta är att det är viktigt med ett helhetsperspektiv och en långsiktighet i sin prepping och även en så stor bredd och variation som det är möjligt att ha. Man vet aldrig vad som kanske händer och vad det skulle kunna innebära.

All prepping är bra. Hellre lite än ingenting alls. Bättre sent än aldrig.

Robinsson – dokusåpan som hade kunnat vara så bra

Förstår egentligen inte varför jag nästan varje säsong tittar på Robinsson, trots att jag varje gång stör mig så enormt på att det BARA handlar om socialt spel och pakter. Självklart förstår jag att det sociala spelet är en del i konceptet ”överleva på en öde ö”, men i just Robinsson så är det inte bara en del utan det blir det enda som programmet handlar om och oftast helt avgörande. Produktionen verkar göra lite tafatta försök att ändå behålla de intressanta, starka och tävlingsinriktade personerna genom tex Gränslandet, men det brukar inte fungera fullt ut i alla fall. För att inte tala om de stackars utmanare (och i år mullvadar) som oftast inte får en chans att visa vad de kan och vara kvar. Vem vill se en vinnare som i verkligheten knappt skulle klara sig ett dygn själv? De första säsongerna var ganska bra och intressanta eftersom deltagarna inte hade lärt sig att satsa allt på pakterna och kunskap, styrka i tävlingar och värde för gruppen var mer avgörande för vem som vann.

Jag skulle önska att bra prestationer belönades mer, även i de lag som förlorar Robinssontävlingarna. En lösning där immunitetstävlingarna byttes ut mot att vinnaren fick någon sorts pris eller fördel och det endast gick att rösta på de två som kommer sist i tävlingen när de kommer till örådet skulle minska betydelsen av pakter samtidigt som det sociala spelet fortfarande var kvar men inte fick en lika avgörande roll. Det skulle inte gå att taktikrösta bort de som man tror är ”duktigare ” än en själv lika lätt. Det skulle säkert också locka lite intressantare personer att söka till programmet, sådana som inte söker i dagsläget för de vet att de kommer att röstas ut på en gång pga att de kan för mycket och de är duktiga i tävlingar.

Jag är ju även förtjust i programkonceptet ”The Island” med Bear Grylls som inte innehåller några tävlingsmoment utan bara fokuserar på att överleva på en öde ö med sin grupp och vara kvar tills man ger upp eller orkar vara kvar hela tiden ut. ”Ensam i vildmarken” är bra, men blir lätt lite segt och händelselöst i längden. En variant där man kombinerar Robinsson med Ensam i vildmarken hade kanske också varit intressant. Alla bor i egna skydd/hyddor som de får bygga själva på valfritt sätt och tävlar individuellt, men bor nära varandra och kan träffas. Tävlingar med priser som gör att man kan stanna längre och sist kvar vinner. Inser att jag gillar att titta på TV mycket och att jag älskar olika koncept med överlevnad 🙂 Jag har hur många idéer som helst på olika dokusåpor på det temat.

Det händer inte mycket nytt

Det börjar verkligen märkas att man har hållit sig undan från folk i över ett år. Det blir inte särskilt många nya intryck, nya upplevelser eller kontakter överhuvudtaget. Det märks även av när jag ska skriva blogginlägg, det är svårt att skriva om något nytt utan det blir mest reflektioner och tips på streamingserier. Det händer helt enkelt inte så mycket i mitt liv. Det största som hänt är även det sorgligaste som hänt, dvs att vi var tvungna att ta bort vår älskade hund. När man endast träffar sin närmaste familj så känns det oerhört hårt när en av dem försvinner. Naturligtvis saknar vi henne enormt fortfarande, men har kommit så långt i vår process att vi börjat planera för att skaffa en ny liten familjemedlem i höst eller vinter. Familjen känns inte komplett utan en liten hund.

I övrigt så är det nästan komiskt hur man numera blir helt exalterad över så små saker som tex att jag ska möta upp en arbetskollega på lunchen och vi ska cykla en sväng i vårt MTB spår. Vi bedömer det som coronasäkert eftersom vi är utomhus och inte kommer att vara särskilt nära varandra. Vi har inte setts på över ett år, förutom på alla videokonferenser. Mina föräldrar är nu också färdigvaccinerade så då kan vi börja träffa dem lite mer också, även om vi fortfarande kommer att vara ganska försiktiga eftersom vi inte har fått ens första sprutan ännu. Att kunna umgås utomhus har verkligen varit räddningen och det har blivit väldigt mycket ”träffas och grilla korv”. Få se när vi i sista gruppen kommer att få vår vaccination, gissar på tidigast i höst. Jag har i alla fall hopp om att vi kommer att kunna fira jul ihop på ett normalt sätt (men helt säker är jag inte).

När det gäller preppförrådet så kan jag bara konstatera att det numera är helt normalt att det är välfyllt och att det roteras regelbundet – det kan jag tacka pandemin för. Numera vill jag ju inte åka och handla i tid och otid så det blir som regel inte ens en gång i veckan, och då främst det nödvändigaste. Vi har alltid mat och annat hemma för att klara en plötslig karantän ifall någon av oss skulle bli sjuk och hela familjen måste hålla sig hemma. Det är även helt accepterat numera av resten av familjen. Vi klarar oss naturligtvis även längre tid, men det har resten av familjen inte riktigt samma koll på. Misstänker att vi efter pandemin inte kommer att gå tillbaka helt till hur det var innan coronan, utan att vissa saker kommer att bli det nya normala (som tex att man inte går ut/går till jobbet när man är sjuk). Det kanske till och med blir bättre nu när folk insett att saker kan hända som snabbt förändrar förutsättningarna ganska rejält.