Växla upp den långsiktiga preppen

Många företag och familjer har det jobbigt ekonomiskt nu och vi är glada att vi faktiskt inte är särskilt drabbade. Ingen av oss kommer att bli av med jobbet inom någon överskådlig framtid och vi driver inga företag. För att utnyttja denna (tillfälliga) ekonomiska fördel som vi har just nu så har vi bestämt oss för att tidigarelägga en del rust på huset bland annat. Därmed bidrar vi lite till att hålla bra företag vid liv under krisen (vi väljer med omsorg) samtidigt som det även kan vara så att priserna blir lite lägre. Flera fördelar med andra ord. Vi kommer heller inte att minska våra amorteringar utan istället försöka satsa på att ev få lite bättre ränta. Kanske kommer vi till och med att öka amorteringarna för att få ett ännu bättre utgångsläge och bli skuldfria tidigare.

Att ”uppgradera” huset ligger helt i linje med min långsiktiga planering och tanken är att det inte ska vara särskilt mycket som måste göras på huset den dag vi går i pension och framåt. Det första vi gjorde när vi köpte huset var att lägga nytt tak, det ska hålla i sisådär 50 år är det tänkt. Bergvärmen ska bytas ut inom en 10 års period och sedan kommer den förhoppningsvis att hålla länge. Någon typ av solceller eller liten vindsnurra (eller båda) är tänkt att installeras om några år för att hålla elkostnaderna nere, jag hoppas på att priserna kommer att gå ner. Dörrar och fönster är nya och kommer troligtvis att hålla vår livslängd. Vitvaror kommer man inte undan att byta, men de är heller ingen enorm kostnad. Målet är att när vi går i pension så ska vi inte ha några lån kvar att amortera på och alla stora investeringar och renoveringar ska vara gjorda. Därmed blir vi ganska oberoende av vad nivån på våra pensioner blir. Jag hoppas ju även på att kunna gå i pension (sluta jobba) tidigare än 65 års ålder. Jag planerar helt enkelt för att jag ska ha det bra när jag blir äldre.

Det kommer att ta lång tid….

Undrar just hur många som insett att denna pandemi, med de rekommendationer som gäller, troligtvis kommer att hålla på länge till. Min gissning är åtminstone året ut. Hur många orkar hålla sig på distans från folk så länge? Medan vissa inte verkar ha förstått allvaret alls så börjar vissa som varit duktiga och hållt sig isolerade tröttna. Här hemma fortsätter vi att försöka hålla oss undan från folk rent generellt, men jag märker tex hur mina (vuxna) barn inte förstår/tar till sig och samtidigt har tröttnat för länge sedan. Mina föräldrar har förstått allvaret, men hur länge ska det gå innan jag får krama om dem igen. Vi har träffats lite genom att vara ute och hålla ordentligt avstånd och det känns bra att åtminstone få prata lite. Samtidigt har jag svårt att få dem att förstå att det även finns en risk med att åka och handla trots att det är lite folk på affären. Våren och sommaren är på intågande och samtidigt som det möjliggör att kunna träffas utomhus mer så finns det även många som kommer att ha svårt att avstå sommarfester, grillfester, trånga badstränder, uteserveringar, osv. Få se om smittan tar lite paus i sommar, vilket många experter verkar tro, eller om den få förnyad fart pga att många inte kan låta bli att träffas.

Hur har ni det?

Hur har alla det ute i landet? Här hemma tillämpar vi fortfarande minimalt med kontakt med andra, så gott det går. Ingen av oss är sjuk, även om några av oss är lite allergisnoriga (hoppas vi att det är), men vi tar det säkra före det osäkra. Märker på sociala medier att många börjar tröttna på att isolera sig, om de ens gjort det från början. Får bita ihop för att inte kommentera varje idiot som tycker att det är ok att åka till jobbet eftersom det börjar bli lite tråkigt hemma trots att de lika gärna kan jobba hemifrån, chefer som ifrågasätter personalen som vill jobba hemifrån, folk som är ute och umgås med vänner utan att tänka på att hålla avstånd, som planerar semestrar, fester, mm. Folk är verkligen naiva så det räcker och blir över. Undrar vad som skulle behöva hända för att de ska inse allvaret?

Jag känner mig i alla fall trygg i min planering. Vi har jobb som känns säkra i denna situation. Vi har sett till att vi har låga boendekostnader med ett hus som är väldigt lågt belånat. Preppförrådet är välfyllt och jag har börjat styra om till att köpa sådant som det kan bli brist på i den närmaste framtiden. Jag tror inte att affärerna kommer att slå igen och jag tror att det kommer att fortsätta att finnas mat att köpa. Skillnaden kommer kanske att bli att vissa saker inte finns att få tag i och att vissa saker kommer att bli dyrare. Allt som importeras ligger nog i riskzonen för att bli brist på. Jag tror att vi som familj kommer att gå ganska stärkta ur detta, förutsatt att vi klarar av att ta oss igenom själva sjukdomen (för jag tror att vi alla förr eller senare kommer att få den).

Våra besparingar/investeringar då? Ja, inte är det rolig läsning att gå in och titta på Avanza saldot just nu, men mitt sparande är långsiktigt och just nu får man mycket för pengarna. Jag tror ändå att det kommer att återhämta sig bra tills den dag det är dags att använda pengarna. Eftersom vi räknar med att behålla jobben båda två så kommer vi att kunna fortsätta att spara/investera genom denna kris. Även kosta på huset lite kanske.

Det blir aldrig så som man föreställt sig

Hur hade jag egentligen föreställt mig att ”krisen” skulle se ut när den kom? Egentligen hade jag väl inte föreställt mig något särskilt, men förväntningen var nog ändå att det skulle innebära mer jobb, mer action, mer samarbeten, osv. Att det skulle innebära att sitta hemma, att man skulle irritera sig över folk som skiter i rekommendationer och sprider vidare smitta över hela landet och att man inte skulle kunna träffa folk (inte ens släkten) det hade jag inte föreställt mig.

Jobbmässigt funkar det utmärkt. Jag jobbar hemifrån vilket innebär att jag slipper lägga tid på pendling samt att jag jobbar mycket effektivare. Jag saknar faktiskt inte kollegorna, vi träffas digitalt och en positiv effekt är att jag även har lärt känna en del av mina kollegor som jobbar på andra orter väldigt bra. Detta skulle jag definitivt kunna fortsätta med, jag har inget egentligt behov av ett fysiskt kontor att åka till.  Jag jobbar heller inte i en bransch som gör att jag behöver oroa mig särskilt mycket för att bli arbetslös pga denna pandemikris. Överlag så fick digitaliseringen på arbetsplatser sig nog en rejäl skjuts i och med detta.

Privat, på fritiden, är det värre. Några av oss är lite snoriga och hostiga. Vi försöker hålla oss så isolerade som möjligt i familjen. Handling görs som regel tidigt på morgonen när affären precis har öppnat och det är lite folk. Försöker även handla så sällan som möjligt, endast när det behövs fyllas på färskvaror i princip. Inget socialt umgänge överhuvudtaget. Allra värst lider jag av att inte kunna träffa mina föräldrar. Telefonsamtal är inte riktigt samma sak som att träffas. De har ingen dator/internet så inte ens skype/facetime är ett alternativ. Pappa var förbi häromdagen eftersom han hade fått skattebeskedet och förstod sig inte riktigt på vad det stod. Han stod på altanen 3-4 meter bort och jag hjälpte till och förklarade. Att inte kunna ge en kram eller ens stå nära var riktigt jobbigt. Tack och lov så har de åtminstone varandra, pappa och mamma. Det har ju även börjat sjunka in hos dem nu att de måste vara försiktiga, så det är ju skönt åtminstone. Hoppas att vi blir helt friska snart så att man inte behöver vara lika försiktig och kan hälsa på och hjälpa dem lite. Kanske det till och med kan bli aktuellt att testa väldigt brett efter antikroppar snart så att man vet ifall man redan har haft det – det skulle vara väldigt skönt, men är nog en önskedröm.