Små steg åt gången

Jag har lite svårt att motivera att ha en packad väska stående hemma utan att bli idiotförklarad av min make. Hur löser man det? Jo, man får nöja sig med det näst bästa. Jag har lagt alla de mest nödvändiga sakerna i en låda, på samma ställe där jag har mina vandringssaker. Egentligen är det ju samma saker på i princip samma ställe, men jag räknar med att om något händer så kommer jag inte riktigt att vara så klartänkt att jag kan välja ut vad som är viktigast. För att lösa detta så har jag lagt det absolut nödvändigaste i lådan (och bara det absolut nödvändigaste). Firebox för att kunna laga mat med ”obegränsat” med bränsle, tarp för att kunna ha som skydd, tändstickor, stormstickor och eldstål, kniv, ficklampa, div småverktyg, lifestraw, stora sjukvårdsväskan och lite andra småsaker. I övrigt så räknar jag med att jag ska ha sinnesnärvaro att ta på mig rätt kläder, packa de nödvändigaste kläderna och sovsäck. Allt jag tar med mig utöver det i lådan är bonus.

Utöver en brand så har jag svårt att se en situation där jag inte skulle ha 5 minuter till att packa, bara jag har allt samlat på en plats. En situation som innebär någon sorts samhällskollaps borde inte inträffa på ett sätt som inte ger ett utrymme på 5 minuter, eller är jag naiv?

Små steg åt gången

Tips

Mycket snack och skriverier om att alla måste tänka till och förbereda sig nu. Tänker inte skriva något långt inlägg själv utan nöjer mig med att tipsa/länka till andra som skrivit bra.

En Svensk Prepper – Sagan om varför du går hungrig

Fru Prepper – Skyddsrum och mat vid kris

Par i Prepp – En egen basplatta med livsmedel

Finns naturligtvis fler som skrivit om detta, både nyligen och för länge sedan, men dessa två var de som jag läst just nu och tydligt pekar på bristen på beredskap hos ”vanligt folk” och behovet av att alla tänker till lite. Själv försöker jag alltid lyfta detta på ett ”lagom” sätt när jag diskuterar med folk på arbetsplatsen, med vänner och i andra situationer där ämnet kan dyka upp. Så ett frö som får gro ett tag och sedan fånga upp diskussionen igen när de kommer tillbaka efter att ha tänkt igenom det hela några varv.

Tips

Målet lång där framme…..

Hjälper det om man visualiserar sina drömmar? På åtminstone ett sätt hjälper det – du måste konkretisera vad det är du drömmer om. Veta vad du vill, åtminstone till en viss del. Om jag vet vad och vart jag vill så är det även lättare att ta stegen som leder dit, och undvika steg som leder i motsatt riktning.

Jobb: Jag vill egentligen byta jobb, men vet inte riktigt till vad. Jag skulle vilja ha ett mer praktiskt jobb, gärna utomhus, gärna där jag rör på mig mycket, fördel om det går att jobba en hel del på distans. Eftersom jag inte vet så stannar jag tillsvidare kvar på mitt nuvarande jobb eftersom jag faktiskt trivs ganska bra och jag har en bra lön. En bra lön ger mig förutsättningar att spara ihop ett bra grundkapital till vad jag nu bestämmer mig för, samtidigt som det är en säkerhetsbuffert ifall något skulle hända (sjukskrivning, arbetslöshet).

Boende: Jag vill ha ett helt annat boende, min man vill inte riktigt bo på samma sätt. Jag får kanske överväga att ta det stegvis på något sätt, antingen genom sommarstuga eller ”mellanlanda” i en vanlig villa med lite större trädgård. Huvudsaken är att riktningen är klar så att jag inte rör mig åt fel håll.

Ekonomi: Inom en hyfsat nära framtid (10 år?) vill jag nog ha möjlighet att gå ned i tid på det jobb jag har. Jag hoppas att jag då har barnbarn och ett boende som ger möjlighet till att hålla matkostnaderna nere. Detta förutsätter att det finns ekonomiska förutsättningar. Ett boende som inte innebär höga lån och höga driftkostnader, ett rejält sparkapital ifall något oförutsett händer, ett minskat ”köpbeteende”.

Familj: Jag vill kunna ta hand om mina föräldrar på hemmaplan när de blir för gamla/sjuka att klara sig helt själva. Jag litar inte på den äldrevård vi har idag! Jag vill dock inte bo i samma hus, utan vill ha ett separat hus på samma gård där mina föräldrar kan få bo, eller möjligtvis ett hus med två separata lägenheter. Nära men ändå självständighet tror jag är den bästa lösningen för alla parter. Jag vill även ha plats för mina barns familjer om något skulle hända, men det behöver inte vara egna hus för här avser jag krissituationer och då ser behov och förutsättningar annorlunda ut. Ett relativt stort boningshus alltså, utan att vara överdrivet.

Kunskap: Jag vill lära mig massor av praktiska saker kring odling, djurhållning och bygga/renovera/laga, men för det så behövs praktiska förutsättningar så detta ligger i framtiden när jag får tillgång till (främst) mark på något sätt. Att odla i krukor är inte riktigt samma sak, även om det också ger viss kunskap. Kring sjukvård vet jag inte riktigt hur jag ska tänka, mer än att jag inser att jag behöver utöva det för att det ska bli någon bestående kunskap. Kanske på någon ideell basis någonstans..? Jag propagerar starkt för HLR utbildning varje år på min arbetsplats. Sedan finns det även mycket annat som jag skulle vilja lära mig, men även det kräver att det finns en möjlighet att öva praktiskt. I dagsläget försöker jag samla på mig många bra och lärorika böcker och få tid att läsa dem.

Allt går i varandra och hänger ihop, men det är väl så det ska vara. I stora drag vet jag vart och vad jag vill i framtiden. Att ha för detaljerade planer tror jag inte på, man vet aldrig vad som väntar runt hörnet.

Målet lång där framme…..

Vad är vi rädda för, vad flyr vi från och vad förbereder vi oss för?

Läste för några dagar sedan Urvakens blogginlägg om flykten som resonerar en del kring hur förberedda vi är och på vad. Svårigheten med att veta när det går åt skogen och när vi ska agera – ingen vill agera för tidigt, men ingen vill heller vara för sent ute. Ett riktigt dilemma, särskilt eftersom vi gradvis vänjer oss vid situationer som för ett antal år sedan vi skulle ha betraktat som SHTF. Ett mer eller mindre katastroftillstånd blir med viss tillvänjning ett normaltillstånd, vilket gör det ännu svårare att avgöra när vi ska agera. Även Fru Prepper tar upp problematiken i sitt blogginlägg om rädsla. Vad är vi rädda för, vad är realistiskt att vara rädd för, varför är vi rädda och är vi rädda för rätt saker? Helt kort så skulle jag nog tycka att om man går och är ständigt rädd pga sin boendesituation så är det dags att flytta, men livet är sällan så enkelt. Man behöver en inkomst, dvs ett jobb, och det är inte alltid så lätt att bara byta. Pengar är också en stor faktor i detta på ett annat sätt, man behöver ofta ett större kapital för att kunna byta boendesituation (det är ju sällan i de dyra ”fina” områdena som man är rädd). Samtidigt så måste man tänka igenom om man är rädd för rätt saker. Självklart är det helt befogat att vara rädd om risk för överfall, rån och liknande hänger över en hela tiden pga området man bor i tex. Samtidigt har många en förmåga att förminska eller ignorera verkliga faror och istället gå och vara rädd för sådant som baseras på rykten, åsikter, fördomar, förutfattade meningar och liknande. Genom att vara rationell så kanske man kan eliminera vissa saker som man är rädd för, antingen genom att förändra förutsättningarna, ta reda på om det verkligen är någon att vara rädd för eller kanske genom att helt byta miljö så att man inte utsätts för det man är rädd för.

Sedan finns det även vissa saker som man inte kan göra något åt och då får man kanske bara acceptera detta och inte gå och vara rädd. Stora naturkatastrofer som kan förstöra allt liv finns egentligen ingen anledning att gå att vara rädd för, händer det så händer det och då är ändå allt slut. Andra saker kan man göra något åt, mer eller mindre. Är jag orolig för miljökatastrofer så kan jag engagera mig i det grad jag anser att jag har tid och möjlighet till och får nöja mig med det. Är jag orolig för att vattnet ska bli odrickbart så får jag bunkra vatten. Att vara prepper anser jag innebära att vara förberedd på sådant som man kan förbereda sig för och det är vettigt att vara förberedd för, stort som smått. Självklart ska man kunna klara sig en längre tid (mat, vatten, värme,….) om något händer kan man tycka. Hur lång den tiden är måste man avgöra själv utifrån de förutsättningar man har. Väljer man att inte vara rädd för något alls och inte förbereda sig för något heller – ja, då får man också stå sitt kast om det skulle visa sig att det skulle ha behövts.

Rädsla, oro, obehag och liknande känslor tycker jag dyker upp mer och mer i alla sammanhang nu för tiden, även hos mig. Det är ingen trevlig trend och det är heller inte särskilt ogrundade känslor. Sverige och världen känns inte lika tryggt som det en gång gjorde. Kanske har inget förändrats, man får bara veta mer, vad vet jag.

Vad är vi rädda för, vad flyr vi från och vad förbereder vi oss för?

Mandelmanns

Jag tycker mycket om den danska serien 100% bonde och nu har TV4 gjort en svensk variant. Mycket är lika men mycket är även annorlunda. Mandelmanns är lite mer moderna men samtidigt så känns de som mer ”stordrift”. Hur som helst så väljer jag att se förbi herr Mandelmanns överdrivet klämkäcka, euforiska och fjantiga sätt och fokusera på att det faktiskt är ett väldigt intressant program. De försöker vara självförsörjande och har en stor gård i Österlen i Skåne. För mig som anser att självförsörjning är en viktig del i en hållbar prepp så försöker jag titta på programmen med den utgångspunkten och därför dyker också en del funderingar upp.

De föder upp får av köttras och har ca 140 st. 140 st måste vara mycket mer än vad som behövs för att försörja en familj på två personer vilket borde innebära ett stort överskott till försäljning. Detta måste vara deras största inkomstkälla, försäljning av får-/lammkött. För att försörja en liten familj med kött så kan det väl inte behövas så många? I ett av programmen så grillade de ett helt lamm och det måste vara kött till väldigt många middagar bara på ett lamm. Anledningen till att jag funderar är att jag undrar hur många som krävs för att försörja just en familj, utan att sälja ett överskott. Om varje tacka oftast får två lamm (vilket verkar vara fallet) så ger en flock med 10 tackor ca 20 lamm. Det är fortfarande en väldigt liten flock. 20 tackor är fortfarande en hanterbar storlek på flock och det skulle ge ca 40 lamm. Även om man naturligtvis behåller några lamm varje år så är det mycket kött att lägga i frysen. Fåren verkar dessutom vara trevliga djur som hjälper till att hålla markerna öppna.

De har fyra kossor som de, vad jag förstått, främst tar mjölk ifrån. Jag kommer ihåg från ett avsnitt av 100% bonde att han hade en kossa till sin familj på två vuxna och två barn och de hade problem vad de skulle göra med all mjölk som den gav. Fyra kossor borde ge ett rejält överskott. Här har jag för mig att de har nämnt att de brukar sälja överskottet för att få in lite pengar. Kossor behöver säkert sällskap för att må bra, men med två kossor borde man komma långt. Om man dessutom får en kalv av varje så blir det kött varje år även här.

Höns verkar de ha hur många som helst. De har fyra olika hönshus med varsin ”flock” vilket skulle innebära runt 60-80 st höns(?). De pratar även om att de äter väldigt mycket ägg. Även här utgår jag från att de får en del kött. Höns är ju något som jag definitivt skulle vara intresserad av att ha, både för äggens skull och för köttets.

Grisar har de också, men de har man inte fått sett så mycket av än så jag har ingen uppfattning av hur många de har. Jag utgår från att de har dem för att få kött så då blir det ännu mera kött i frysen och till försäljning.

Odling är det svårare att få ett grepp om. De har ca 17 ha åkermark, men det framgår inte riktigt vad de odlar. Totalt är gården på 60 ha. De har dessutom några riktigt stora växthus. Potatis, morötter, tomater, gurka och sallad är väl självklarheter. Jag har även uppfattat det som att de odlar allt foder till djuren.

Det jag vill komma fram till är att det är svårt utifrån serien att få något grepp om vad som skulle behövas för att enbart bli självförsörjande, utan några ambitioner att sälja ett större överskott. Gården känns mer som en näringsverksamhet (vilket det är) än ett sätt att bara vara självförsörjande, som 100% bonde ger mer ett intryck av att vara. Att man som lantbrukare med stor produktion och stor gård helt naturligt blir till stor del självförsörjande om man har det intresset känns mer som en självklarhet än ett aktivt val av livsstil. Men de har ändå valt att driva gården på ett naturligt och lite gammaldags sätt så programmet är fyllt av lärdomar och tips/knep.

De har även en hemsida där man kan läsa lite om gården bla.

Mandelmanns