Sommarstuga?

Har just nu en period av att vara enormt sugen på att köpa en sommarstuga (igen). Jag som tyckte, när vi köpte hus, att det då blev helt onödigt med en sommarstuga eftersom vi då redan bor lite lantligt och har en trädgård och allt sådant. Visst tycker jag att det är skönt att vi bor i ett mindre samhälle och att vi har en tomt som vi kan utnyttja och att vi har naturen nära, men det är inte särskilt avskilt och jag känner att jag saknar det lite. Att kunna åka ut till en stuga i skogen några dagar när man känner att man behöver lite nedvarvning skulle vara underbart. Jag skulle vilja ha något väldigt enkelt och inte för långt bort (även om det strider lite mot tanken med en BoL). Utan el och avlopp och med eget vatten, gärna med lite skog till. Dessutom vill jag ha något ”billigt”, dvs jag vill inte binda upp särskilt mycket pengar i sommarstugan. Det kommer nog att förbli en dröm, men det är ju mysigt att drömma lite också…….

Det kanske bara är effekterna av coronaisoleringen som gör att dessa tankar dyker upp nu. Att det skulle ha kunnat vara ett mysigt alternativ till alla inställda reseplaner, även inom Sverige som det verkar. Hursomhelst så är det inget som kommer att ske nu så jag hinner tänka igenom detta många gånger innan det kanske blir av (eller inte).

Framtidsplanering för odlingen

Livet kretsar väldigt mycket runt odling nu känner jag. Påskhelgen bjöd på perfekt ”hålla på i trädgården väder” så nu önskar jag bara att det kunde komma en del regn också. Jag börjar också se lite tydligare hur jag vill att odlingarna ska se ut framöver. Lite mer vad som ska odlas och framförallt vart jag ska ha mina odlingsplatser. Maken är rädd att tomten ska se ut som en åker och det vill jag ju inte så det gäller att planera bra från start. Därför är det säkert även en fördel att jag inte gör i ordning allt på en gång. Tanken är att jag främst ska hålla mig i ett hörn av tomten som på sikt kommer att ramas in av bla en ”häck” med hallonbuskar. Hörnet ligger väldigt soligt och bra så det mesta kommer nog att trivas där. Hörnet kommer att bestå av tre eller fyra stora, inramade odlingsbäddar på 4,5 x 1,2-1,4 meter. I bäddarna kommer det främst att bli jordgubbar, potatis, morötter, bönor och sallad när alla är färdiga. På ena sidan kommer avgränsningen att bestå av hallonhäcken och på den andra sidan funderar jag ev på vinbär och minikiwi. Vill ju ha något som klättrar lite så att det ger ett avskärmande intryck. Bakom dessa två väggar så hamnar odlingsbäddarna och då gör det inte så mycket att det ser lite skräpigt ut när jag täckodlar. Det kommer säkert även att bli någon buske och annat där det finns lite plats också. Men iden om ett avskärmat hörn gillar jag och jag tror att maken också kommer att tycka att det blir bra, när han väl insett att jag inte kommer att bara odla ogräs.

Täckodling är förresten något som jag precis har börjat med och det tar ett tag att vänja sig med att slänga en massa skräp i landen. Eftersom vi dessutom inte hade så mycket eget skräp så var jag ut till en gräsplätt utanför tomten och krattade ihop en massa torrt fjolårsgräs som jag har lagt i landet, grannarna måste ha funderat vad jag höll på med. Det jag hade på tomten var löv och det lade jag som en grund underst och sedan det torkade gräset ovanpå. Jag har endast testat på ett ställe hittills, men jag ser att jag skulle behöva täckodla på fler ställen, framförallt för att behålla fukt i jorden.

Jag har även landat i var jag vill ha ett framtida växthus och det är egentligen där jag har tänkt från början. Det är soligt men får ändå lite skugga från några höga tallar utanför tomten. Just nu står vår vedbod där men tanken är att vi ska bygga en ny och då ska jag se till att den hamnar på en annan plats. Växthus är verklighet något jag saknar när jag tittar på allt gott som finns att odla, men även nu tidigt på säsongen när halva altanen (som är inglasad) är belamrad med diverse småkrukor med olika plantor som inte riktigt kan flytta ut ännu.

Träd är också något som ligger i framtidsplanerna. Ett äppelträd framför allt. Gärna ett ”familjeträd” där det finns olika sorters äpplen. Jag har även tänkt mig försöka ympa in några kvistar från grannens äppelträd, de har väldigt goda äpplen men ingen aning om vad det är för sort. Flera sorter antar jag också är bra för det blir en viss spridning på när de mognar. Bigarrå, eller sötkörsbär som jag fått lärt mig att det heter, har jag också tänkt mig. Gärna en buske istället för ett träd för de blir tydligen enormt stora. Jag ser ingen poäng med att ha ett flera meter högt träd där man inte ens når upp för att plocka. En buske som man håller lite i schack genom beskärning låter mer praktiskt. Körsbär är ju dessutom väldigt vackra när de blommar. Just nu så är det inte några mer träd som jag tänkt mig.

Komposten fixade jag i höstas och den har börjat producera jord. Den ska nog även kompletteras med en lövkompost av kompostgaller. Vi har väldigt mycket löv och det blir så snedfördelat om jag lägger allt i bokashikomposten. Allt får inte plats i odlingarna just nu heller.

Få se om planeringen kommer att ändras med tiden, just nu känns den som det som passar bäst men man vet aldrig. Finjusteringar kommer definitivt att ske längs vägen.

Den lite mer långsiktiga planen

Just nu stretar jag på i ett heltidsjobb som ger bra betalt men också tar mycket av min tid. Jag har tänkt att fortsätta med det några år till, men i det lite längre perspektivet så är planen att jag ska försöka få ett jobb på hemorten (som vi ska flytta till). Även om det är ett heltidsjobb så innebär det (återigen) mycket kortare restid vilken innebär att jag får mer tid över. I ett ännu längre perspektiv är planen att jag ska hitta ett deltidsjobb (på hemorten) som jag trivs med för att på så sätt få ännu mera tid över. Förhoppningsvis kommer detta att sammanfalla med att mina barn bildar familjer ”på riktigt”, dvs när jag får barnbarn. Min önskan är att jag ska kunna tillbringa mycket tid med dem och kunna avlasta mina barn så mycket det går (och de vill). För att nå dit så måste jag ha en bra inkomst i några år till för att kunna betala bort lånen som vi troligtvis måste ta när vi köper hus. Angående hus så är målet att hitta ett lagom litet hus där vi kan klämma in oss allihopa nu och som kommer att bli lagom till oss två när barnen flyttar ut. Även prismässigt så är förhoppningen att vi absolut inte ska hamna med huslån högre än 1 milj, helst lägre, och ha en kraftig amorteringsplan de första åren.

Det som är lite synd är att min make inte är inne på samma tankegångar som mig. Han är fortfarande av åsikten att man jobbar (heltid) fram tills pensionen. Jag hoppas att han gradvis kommer att släppa det tänket och prioritera fritid mer. Han kommer även att gå i pension mycket tidigare än mig så då kanske han börjar tänka annorlunda – han är inte en person som trivs med att sitta hemma själv hela dagen och vänta på att jag ska komma hem.

 

Vad är planen?

Vad är det egentligen jag preppar för? Hur ser den långsiktiga planen ut? Jag är ju generellt ganska ointresserad av allt elände som händer runt omkring mig, som jag skrivit om tidigare. Samtidigt så är jag inte dummare än att jag inser att läget på många plan inte ser särskilt bra eller hoppfullt ut. Troligtvis är detta en av anledningarna till att jag är så ointresserad – det mesta är så eländigt att jag helt enkelt inte orkar engagera mig längre. Något jag däremot engagerar mig väldigt mycket i, på många olika plan, är att jag och mina närmaste ska ha det så bra som möjligt vad som än händer. Hur gör jag detta? Jag ser det som ett slags pussel där vissa bitar är mer viktiga än andra, men samtliga kompletterar varandra.

Boende är en viktig pusselbit, vi kommer att köpa ett hus där ”hela familjen” får plats. Detta innebär att båda barnen ska ha plats att bo hemma med ev respektive. Alltså letar vi efter ett hus med (minst) 4 rum o kök. En källare till detta skulle inte vara helt fel. Att det även skulle gå att klämma in mina föräldrar vid ett krisläge känns också viktigt, men då menar jag verkligen att tränga ihop oss utan att ha krav på bekvämlighet. Om det skulle vara något till rum så är det en bonus. Ett ”uthus” som är möjligt att inreda till övernattningsrum eller liten minilägenhet skulle vara underbart, men inget jag räknar med att hitta/köpa (men å andra sidan så skulle ju ett Attefalls hus kunna vara ett bra alternativ). Vårt framtida hus är navet i min plan för framtiden, det är så viktigt att det blir ett bra hus!

Ekonomi är en stor pusselbit och där är planen att vi kommer att ta ett huslån på max 1 milj (helst mindre) och vi kommer att amortera så mycket vi kan så att lånet är avbetalat på 10-15 år (förhoppningsvis mycket snabbare). Gällande den löpande ekonomin så är planen att alla fasta, löpande kostnader ska hållas på en minimal nivå. Det är inte inkomsterna man blir rik på – det är utgifterna. En stor del i att hålla kostnaderna låga är att jag vill ha möjligheten att kunna odla en stor del av den mat vi behöver. Att odla för 100% självförsörjning är nog en utopi för min del, men förhoppningsvis så kan en stor del bestå av väldigt närodlad mat. Att även ha en backup-plan för att ha möjlighet till utökad odling och även liten andel djuruppfödning (typ höns) känns viktigt, men då menar jag verkligen att man använder varje liten möjlig yta på hela tomten (dvs SHTF). Pensionen är det som jag slutligen måste förhålla mig till. Får jag ens någon pension? Jag kanske är naiv, men jag tror inte att man någonsin kommer att våga ta bort miniminivån på pensionen, jag tror att man kommer att sätta ett tak som gör att höginkomsttagare måste hitta egna lösningar för att få den nivå de är vana vid. Samma nivå för alla tror jag är den långsiktiga och mest rättvisa lösningen i längden (ungefär som medborgarlön, fast för pensionärer). Så jag förhåller mig till den lägsta nivån och allt annat blir bonus.

Prepping är en särskild pusselbit (eller kanske många små) som fyller i luckorna runt boende och ekonomi. Här kommer den allmänna beredskapen in. Att ha ett visst lager med mat, vatten och förnödenheter som ger tid till att växla upp till en högre grad av självförsörjning eller ta sig genom en tillfällig kris är viktigt, lite bättre marginaler helt enkelt. Det behöver ju inte vara en katastrof som drabbar alla, det kan även vara något på det personliga planet som gör att det krisar tillfälligt. Här ingår även kunskap. Sådant som jag tycker att det är roligt att lära mig och engagera mig i: odling, reparationer, sjukvård, djurhållning, matlagning (på det som kan odlas), osv. Jag siktar på en välfylld bokhylla med användbara böcker inom flera intressanta områden. Allt som ger möjligheter och förutsättningar för div olika händelser och lösningar och som även bidrar till att hålla kostnader låga. Kontaktnät är också viktigt. Här har jag helt underbara preppingvänner som jag aldrig träffat, inte vet vilka de är och som inte vet vem jag är – men de ger mig ändå så mycket, oftast mycket mer än mina vänner som jag träffar ”live”. Här får jag inspiration, idéer, feedback och kunskap som är en ovärderlig input. Naturligtvis har jag även ett kontaktnät på hemmaplan, men där är det främst jag som är drivande när det gäller de krismedvetna aspekterna. Jag har en enda person i min närhet som jag litar på att han har/skaffar kunskap som kompletterar mina kunskaper. Den personen räknar jag inte med att han och hans familj kommer att söka sig till oss om något händer, de kommer med största sannolikhet att klara sig mycket väl själva, även om vi kommer att hjälpas åt om det behövs.

Utveckling och anpassning är också en av de större pusselbitarna (eller kanske kantbitar) som man inte får underskatta. Världen förändras ständigt och jag kan omöjligt förutse och planera för allt, därför är detta viktigt. Bara en sådan enkel sak att jag inte vet hur min närmaste familj ser ut om tio år; lever mina föräldrar?, har jag fått barnbarn?, osv. Om jag vägrar att inse att verkligheten inte ser ut så som jag planerat för så kommer inte min plan att fungera. Jag har oftast ganska lätt för att tänka om och anpassa mig, troligtvis för att jag ständigt tänker igenom flera olika resultat och scenarion på nästan allt jag gör, jag kan inte låta bli och fantasin skenar ofta iväg. Men det finns ändå en risk att jag har ”blinda fläckar” och helt enkelt inte blir medveten om att det finns sådant jag måste anpassa mig till. Det kan även innebära att det kommer bättre lösningar för vissa problem eller lösningar som förenklar i vardagen på något sätt.

Sedan finns det självklart fler små pusselbitar, men dessa anser jag vara de största och viktigaste i mitt liv.

När huvudet inte riktigt hinner med..

Usch vad allt snurrar på fort just nu. Väldigt mycket händer kring vårt boende och vår boendesituation nu och det är väldigt mycket planering, problemlösning, strukturering och en del oro just nu. Känns i huvudet att jag är väldigt ofokuserad, virrig, glömsk och allmänt trött mest hela tiden. Känns som att det kommer att ta ett tag innan jag ”landar”. Denna flyttkarusell är ju inte heller så inspirerande och rolig, den är bara ett steg på vägen till det slutliga målet. Nästa flyttkarusell kommer förhoppningsvis bli mycket roligare. Det är sådana här gånger som jag inser hur skönt det är när det faktiskt inte händer så mycket, mer lugn och ro. Min ovana att sväva iväg i fantasin när jag dagdrömmer om ett framtida boende hjälper inte direkt utan skapar nästan mer stress. Allt som händer triggar igång min hjärna att planera tre, fyra steg framåt, att det mesta är saker som inte kommer att hända förändrar inte detta. Jag har alltid varit sådan. Vi åker och tittar på ett hus och innan vi ens har hunnit därifrån så har jag försökt föreställa mig hur det skulle vara att bo där, hur jag ev kan bygga om, möblering, hur trädgården skulle kunna se ut, osv. Likadant gör jag kring det mesta annat som händer. Oftast så tycker jag att detta är väldigt roligt och inspirerande, men just nu så är det bara ännu mer som snurrar i huvudet. Förmågan att kunna visualisera det mesta är en egenskap som jag normalt tycker är något väldigt positivt, men som allt annat så har även det en baksida.

Egentligen skulle jag väl helt enkelt begränsa mina intryck tex genom att ta en paus från odlingspoddar, preppingbloggar och allt sådant som för tillfället ger väldigt mycket ”påslag” på fantasin, men jag kan (vill) inte. Det är väl bara att bita ihop under denna begränsade period och ta tillvara de tillfällen till avslappning och vila som ges. Det är ju ändå ganska angenäma ”problem”.

 

Rädslan för att jag inte vill ha det jag vill ha….

Baksidan med att gå och längta efter något annorlunda och få vänta länge är att jag hinner bygga upp väldigt stora förväntningar och kanske är de lite orealistiska. Vad vet jag? Jag längtar efter ett annat sätt att leva och jag vill kunna odla, laga mer mat från grunden, leva ett enklare liv, osv. Innan jag har nått målet så är det svårt att veta om det verkligen var detta jag ville. Det nästan värker i kroppen efter att få köpa hus, börja odla och allt annat. Tänk om jag tycker att det är jättejobbigt att odla själv? Jag sitter och läser, lyssnar och tittar på allt möjligt som handlar om odling, självhushållning, bakning, annan typ av matlagning, ….. Jag längtar efter att få börja med min Bokashikompost, som jag inte har möjlighet att börja med ännu. Jag försöker övertala mig själv att inte gå ut för hårt och börja med allt samtidigt när jag väl får förutsättningarna. Att tygla mig själv och börja med några färre grönsaker och kanske några bärbuskar, förbereda odlingsplatser för nästa säsong istället för att göra klart allt på en gång, inte sätta för höga krav och mål på en gång. Jag känner mig själv och vet att jag har en tendens att gå ut lite för hårt från start, ibland funkar det ändå och ibland går det inte alls och jag tröttnar för att det blir för mycket. En viktig balansgång att hela tiden ha i bakhuvudet. Jag kan inte bli självförsörjande på grönsaker, frukt, bär från start, kanske aldrig. Lite är bättre än inget. Så länge det är roligt och ger något tillbaka så får det rulla på, men jag måste även ha en plan för hur jag hanterar tillfällen då det inte är lika roligt. Jag tittar efter ett hus där det ska finnas förutsättningar för det mesta som jag drömmer om, men det behöver inte betyda att jag ska göra allt detta. Att kunna växla upp om behovet finns känns viktigt, men om jag inte vill och behöver så kan jag ha ytor som inte utnyttjas till fullo. Att lära mig, öva, göra misstag är en viktig process som jag helt enkelt måste acceptera.

Det jag också måste lära mig är att använda det som jag odlar fram, nya maträtter och ett annat sätt att laga mat. Förvaring under längre tid, dvs hur får jag avkastningen att hålla över vintern, kommer att bli en utmaning för mig som är ganska kräsen med vad jag äter. Jag har även tänkt att förändra mitt sätt att handla och planera/laga mat. I dagsläget är vi väldigt bekväma av oss gällande maten. Det blir ofta halvfabrikat, vi skippar ofta grönsaker för att vi inte har hemma eller orkar göra i ordning, jag är duktig att baka matbröd i perioder men har även perioder då jag är väldigt dålig på det, osv. Att hitta de enkla lösningarna som ger bättre förutsättningar blir en utmaning. I ett hus finns förutsättningarna för att skaffa en till frys, vilket ger bättre förutsättningar för större inköp när jag hittar bra varor till bra pris. Jag hoppas att det kommer att finnas ett stort kök med stora ytor för matberedning och bakning (just nu är det alltid trångt att hålla på). Att vi kommer att bli bättre på att äta grönsaker har jag stora förhoppningar om eftersom det kommer att finnas fräscha grönsaker som bara är att plocka in under den tid som de växer i trädgården, dvs det kommer att bli enkelt och det ligger inte och blir gammalt. Bättre kvalitet på maten överlag är också något som jag strävar efter, närproducerat kött, egna grönsaker, mm. Kostnaderna för detta kommer förhoppningsvis även att minska jämfört med hur vi har det idag. Låter så enkelt när jag skriver detta, men hur kommer det att bli i verkligheten?

Ekonomin hade jag också tänkt att den skulle bli ”bättre”. Inte för att vi kommer att tjäna mer utan för att jag planerar att vi ska ha väsentligt lägre kostnader. Lägre boendekostnader, lägre matkostnader, sluta med impulsköp. Även ett rejält sparande som möjliggör investeringar i huset där det behövs utan att behöva låna och att på sikt jobba mindre om några år. Ekonomin är det som jag känner är svårast att planera, förutse och fantisera om. Det är i dagsläget så osäkert hur det kommer att se ut med kostnaderna. Det kanske är positivt att det får avvakta och att jag för tillfället håller mig till mitt 20% sparande och begränsa vad jag köper. Preppinköp är i dagsläget även det väldigt begränsat. Prylmässigt har jag det mesta jag behöver, jag har mat för en bra bit över en vecka, vatten behöver det jobbas på, men i övrigt måste jag vänta tills jag har mer förvaringsutrymme.

Tänk om – tänk rätt (?)

Läste Myrstigs inlägg ”Världen från två vinklar” och inser att jag håller med i mycket av det som skrivs. Mer och mer så omvärderar jag vad som är viktigt, hur jag gör saker, vad jag vill ha, osv. Det var ändå inte så länge sedan jag bodde i hus och tyckte att lägenhet var så mycket mer lockande, det har gått över. Nu letar vi hus för fullt och det ska inte ligga i stan. Jag styr överlag över till att göra mig mindre beroende, av allt. Helt plötsligt så går jag igång på saker bara för att de är gammaldags och inte eldrivna tex. Nu när jag tjänar mer pengar än jag någonsin gjort tidigare (men fortfarande en normallön) har jag allt mindre behov av pengar och mina kostnader minskas stadigt och medvetet. Jag gör omprioriteringar och tycker att det jag gör utanför arbetstid är vad som är viktigt. I stället för att ”skryta” om att jag minsann alltid har jobbat heltid, även när barnen var små, så är min önskan att gå ned i arbetstid på sikt. Varför ska jag lägga så mycket av min tid på att arbeta för någon annan med sådant som jag inte tycker är särskilt kul? Att ha en trädgård att odla i ser jag inte längre som ett oändligt ogräsrensande som inte ger mig något till något som lockar mig enormt och jag längtar verkligen tills jag får omsätta all teoretisk kunskap som jag samlat på mig till praktisk kunskap. Jag sitter och sträcklyssnar på ”Två odlare emellan” med Sara Bäckmo och Johannes Wetterbäck och tittar på YouTube klipp från Skillnadens trädgård – och jag längtar till jag kan få sätta lite frön, även om det bara blir lite sallat i en kruka på uteplatsen till att börja med.

Helt ”off grid” kommer jag nog inte att hamna eftersom maken inte riktigt tänker som jag och inte ser någon tjusning i att ”leva i misär mitt i skogen”. Jag gör det bästa av situationen och inser mer och mer att om jag bara tänker till när vi letar hus så går det att göra väldigt mycket i ett helt vanligt villaboende. Det går att odla väldigt mycket på väldigt liten yta om rätt förutsättningar finns. Jag hittar inspiration i intervjuerna/samtalen i Prepperpodden och får höra hur andra gjort och gör, hur tänker de och hur löser de problemen som dyker upp. Det går att ha tex höns och/eller köttkaniner i en villaträdgård och i ett scenario där det är matbrist så har jag väldigt svårt att se att någon granne skulle misstycka, snarare tvärtom. Att skaffa matdjur under normala förhållanden kommer troligtvis inte att ske. Problemet blir då att få tag i djur när det skiter sig.

Jag kommer att satsa på ett anpassningsbart hus med en ganska stor tomt (över 1 000 kvm) i ett litet samhälle. Förråden med mat kommer att bli väsentligt större än vad som jag i dagsläget får plats med i skafferiet. I den bästa av världar så angränsar vårt framtida hus till lite skog.

 

20% – tredje månaden

Sitter och läser ikapp bloggar och kommer till Urvakens helt underbara inlägg! Det kunde lika gärna vara mina tankar. Frihet är verkligen vad jag strävar efter. Mest roligt är att jag har ungefär samma tankar kring ”om jag skulle vinna den stora jackpotten”, när andra fantiserar om allt de skulle göra (resor, shoppa, mm) så konstaterar jag att jag kanske i och för sig skulle köpa eller rent av bygga mitt drömboende (som inte skulle vara någon enorm lyxvilla), men sedan har jag inte så mycket mer på önskelistan. Jag skulle ju definitivt sluta jobba, men jag skulle nog inte göra så mycket annorlunda saker än vad jag gör idag, bara ha mer tid till det. Nu spelar inte heller jag eller köper lotter så någon jättevinst lär inte hamna hos mig heller.

Även jag är inne i en rejäl ”sparfas” och försöker lära mig att leva på en allt mindre del av min lön, resten går in på ett sparkonto. Jag sätter av 20% av min lön direkt på ett sparkonto, sedan har jag även lite annat småsparande på div andra konton. Det intressanta är att det inte har varit några problem att från ena dagen till den andra ”minska lönen” med 20%, det var ett impulsbeslut som jag inte egentligen funderade särskilt länge över vilket ni kan läsa om här och här. Sedan jag tog beslutet har jag gjort lite uppföljningsinlägg här på bloggen och har nu kommit till tredje månaden. Summeringen är fortfarande att det går bra. Lite mer utgifter har det varit denna månad eftersom jag har börjat köpa julklappar, men det går ändå bra utan att jag behöver ta av några sparpengar. Jag försöker även tänka till i de julklappsinköp som jag gör och köpa sådant som mottagaren kommer att ha nytta/glädje av länge och inte en massa slit o släng saker. Till mig själv har jag i princip helt slutat handla och försöker dessutom planera in en dag när jag ska ha en rejäl rensning hemma, både gällande kläder och saker. Har mycket som bara ligger och tar plats.

Inspirationstorka i väntan på framtiden

Lever inte riktigt ”i nuet” just nu. Sitter nästan konstant och letar hus och drömmer om var vi ska bo om tre månader, ett halvår, ett år, eller när det nu kan tänkas bli. Väldigt svårt att hitta inspiration till blogginlägg eftersom jag hela tiden väntar på att få skriva om husvisningen av det perfekta huset (eller åtminstone ett som är ganska OK), eller att vi vunnit budgivningen, eller…… Är ju inte helt sunt, det inser jag. Men jag märker samtidigt att jag väldigt snabbt drar upp mina förhoppningar när vi hittar något intressant, kugghjulen i huvudet börjar snabbt fantisera om vad som går att göra på huset/tomten för att snabbt försvinna när vi förlorar budgivningen. Jodå, vi har kommit så långt som till budgivning på ett par hus. Båda blev löjligt dyra och därmed inte längre intressanta. Det positiva är att även maken börjar bli lite mer intresserad och vidgar sina vyer över vad vi kan tänka oss. Har precis slängt fram ett objekt som för ett halvår sedan hade varit helt otänkbart i hans ögon med nu inte är ett solklart nej. Är inte ett ja heller, men är under bearbetning. Han har lite svårt att bestämma vad som är absoluta krav och vad som endast är (starka) önskemål. Detta hus anser jag uppfyller de absoluta kraven från hans sida, han är fortfarande lite tveksam. ”Mitt ute i ingenstans”, ”Var är civilisationen?”. Men faktum är att det ligger mindre än två mil från våra jobb och det finns en by med lite grundläggande service inom gångavstånd. Just runt detta hus så är det skog på tre sidor (vilket ger lite avskildhet) men det är ändå en hel del grannar. Enskilt vatten och avlopp tror jag han var mest skeptisk till – måste hitta bra och positiva argument till det som han håller med om.

Hur som helst så märker jag att jag kommer att behöva anpassa min syn på min egna prepping utifrån det hus som det i slutänden blir. Maken och jag måste mötas någonstans på mitten i vad vi vill ha och det blir utgångsläget. Jag styr bort från de värsta radhusvillorna med minimal tomt och han styr bort från allt som har gård, hektar och rustobjekt i beskrivningen. Rustobjekt håller jag med om till stor del att vi inte vill ha, ingen av oss är superhändiga. Framförallt styr jag bort från allt som har mindre än 1 000 kvm tomt.

Plötsligt

Plötsligt så händer det bara. I veckan ska vi åka och titta på hus. Inte riktigt ett hus som maken tänkt sig, men på rätt plats och tillräckligt ”rätt” ändå. En vanlig villa med lite extra höjdpunkter. I köket finns en mindre vedspis, i vardagsrummet en fin kakelugn och i anslutning till huset en matkällare. Maken sitter och tittar igenom bilder och beskrivning och konstaterar att ”det finns vedspis, den är bra att ha om det blir strömavbrott eller nåt..” Inne i mitt huvud utropar jag ”WHAT!?!?”, men  bara nickar lite medhållande ”och kakelugn” lägger jag till. Har jag börjat smitta av mig?? Hur som helst så blir han mer och mer positiv och förhoppningsvis så är detta fyndet vi letat efter som är sådär lagom preppigt så att även maken tycker att det känns OK. Kanske, kanske bor vi i hus till sommaren…….