Små, små steg mot ett ständigt rörligt mål

Läser ju lite olika bloggar och twitterkonton med lite olika inriktningar och huvudteman. En blogg som jag har hittat relativt nyligen är Onkel Toms Stuga samt hans twitterkonto med samma namn. Han och hans familj har tagit sabbatsår mitt i livet och lever på besparingar och en del självförsörjning. Även David Jonstad är på inne på samma idéer. Har även sporadiskt läst andra bloggar på samma tema – möjligheten att sluta jobba eller åtminstone jobba mycket mindre. Funderade ju naturligtvis över vad jag skulle vilja eftersom jag varit lite inne på dessa tankar tidigare. Dessa tankar förändras lite hela tiden, men jag väljer att se på det som att de förbättras och finslipas. Att se över och minska sin konsumtion är en viktig nyckel i denna förändring och där har jag mycket jobb att göra. Men om jag ska vara realistisk – var hamnar jag då? Jag vet hur mycket jag uppskattar sommarhalvåret, att kunna vara mycket utomhus och att det även är då som det skulle vara mycket jobb att göra på en ev framtida gård med odlingar och ev lite djur. Vinterhalvåret är dock lite friare och behovet av att ha mycket egen tid är inte lika stort. Jag har även ett visst behov att få träffa andra människor och göra ”något annat”. Så min lösning skulle kunna vara säsongsarbete på vinterhalvåret och ”ledig/fri” tid på sommarhalvåret. Lite osäker på vad det skulle kunna vara för säsongsarbete för en kvinna i min ålder, säsongsarbete är ju oftast för ungdomar. Får fundera över det lite. Kanske kan man gå ned på halvtid på mitt befintliga arbete, jobba ett halvt år och vara ledig ett halvt? Inkomsterna från vinterhalvårets arbete skulle då få räcka till hela årets utgifter. Jag har ju en make vars inkomster ska med i ekvationen också och han är nog inte lika inne på att vara så mycket ledig. Det spelar i det stora hela ingen större roll så länge han är med på de ekonomiska förutsättningarna, jag ska ju inte åka iväg någonstans. Det är i alla fall ett frö till en idé om framtiden och att börja med att dra ned kostnaderna för konsumtion är en bra start oavsett.

På det ekonomiska planet så måste jag även tänka framåt, mot pensionen. Ska jag göra något såhär ”drastiskt” så måste jag ha en plan och en lösning för en framtida pensionsinkomst. Detta kan därmed ta lång tid att lösa, men jag är även i den åldern att jag har jobbat in en del pensionspengar redan. Helt utan pension kommer jag inte att bli även om jag skulle göra förändringen idag. Som vanligt så är det inte inkomsterna som är viktigast, det är utgifterna. Låga utgifter/kostnader möjliggör att man kan leva på låga inkomster. Genom att ta små steg i den riktning som jag vill så hinner jag se vad som är möjligt och vad som inte är möjligt, det kommer att finnas gott om tid för eftertanke och möjlighet att ändra riktning.

Små, små steg mot ett ständigt rörligt mål

Vattenbrist

vattenVattenbrist råder i princip i hela Sverige. Vi som är så bortskämda med att det finns vatten tillgängligt jämt. Trots att jag rent intellektuellt förstår begreppet vattenbrist så har jag ändå svårt att ta till mig vad det skulle innebära att vattnet tar slut. Att det inte kommer något ur kranen när jag vrider på. I ett modernt och bortskämt Sverige – hur skulle det fungera? Vi skulle ju antagligen skriva arga debattinlägg om att politiker/myndigheter/mm skulle ta sitt ansvar och fixa fram vatten vilket inte skulle lösa ett enda dugg. När det inte finns så finns det ju inte. Som jag förstått det (har inte satt mig in i detta jättemycket) så kommer det att vara såhär mer eller mindre konstant framöver. Då måste det till lite mer åtgärder än att bara säga åt allmänheten att duscha snabbare. Fungerar säkert lika bra som att säga åt folket att de ska ha beredskap för 72 timmar hemma…. Tex så har vi idag ett system där vi spolar toaletterna med rent dricksvatten, det är ju helt vansinnigt. På många ställen sätter kommuner dessutom stopp för folk som vill installera andra (miljövänligare) system med tex mulltoalett och liknande. Ska man komma fram till en lösning på ett sådant stort problem så måste man verkligen tänka helhet, man kan inte spara i ena hörnet och slösa i det andra.

Men tillbaka till mitt problem med insikt. Kan ni föreställa er ett Sverige där det i perioder inte kommer vatten ur kranen, ens i storstäderna (eller kanske särskilt i storstäderna)? Trots att detta är ett scenario som jag delvis förbereder mig för så har jag svårt att föreställa mig det, särskilt i en situation där allt annat rullar på som normalt, vid en större kris accepterar jag nog lättare att inget fungerar. Jag försöker föreställa mig att övertala mina bortskämda ungdomar att tvätta sig med tvättlappar istället för att duscha/bada, hämta in regnvatten för att kunna spola i toaletten, inte dricka så mycket vatten de vill ha, osv. Å andra sidan kanske det skulle vara en nyttig erfarenhet för många, att inse att allt kanske inte alltid fortsätter att vara som det brukar.

 

 

Vattenbrist

Långhelgssysselsättning

Jag har haft en ganska produktiv helg nu när jag har haft långledigt. Bla har jag städat i våra ”skräp/förvaringsutrymmen”. Till min förvåning så har vi lite bättre framförhållning än jag visste på vissa områden. Hittade både det ena och det andra som var undangömt, bortglömt och borttappat. Helt plötsligt har vårt förråd av både lampolja till min fotogenlampa och sprit till spritköket fördubblats och samlats på ett ställe. Även ficklamporna har gåtts igenom och samlats på ett bra och lättåtkomligt ställe. Framförallt så har jag rensat ut en massa onödigt och frigjort lite utrymme som kan användas till bättre saker (preppförråd). Snart så får jag dessutom en leverans av påfyllning i mitt hygienförråd, jag beställer bla duschtvål i 5 litersdunkar och brukar alltid beställa 2 st åt gången. När jag öppnar den sista så beställer jag två nya vilket innebär att lägstanivån om något skulle hända är en ganska nyöppnad 5 litersdunk, vilket jag anser är helt acceptabelt. Jag ska även försöka ta mig tid snart att städa i tvättstugan och få lite bättre ordning på hygienförrådet, så det kanske dyker upp lite spännande saker som jag glömt bort även där. Har ju även tänkt att fylla en dunk med ”hygienvatten” som jag kan gömma längst bak i skåpet.

Prepp som jag upptäckte brister i var främst engångsartiklar. Förvarar dessa i en låda, men den var inte särskilt välfylld. Behöver köpa engångstallrikar, engångsglas och engångsbestick. Även batterier skulle vi kunna ha lite mer av. Framförallt så inser jag att ordning och reda är bra prepp, för det spelar ingen roll hur mycket bra saker du har hemma ifall du inte hittar dem när de behövs.

Överhuvudtaget så har jag haft ganska fullt upp dessa fyra dagar som jag har varit ledig. Mycket som behövde göras både i lägenheten och med andra saker. Sysslolös har jag definitivt inte varit och det har varit väldigt skönt att vara trött på kvällarna pga att man har varit igång hela dagen och inte pga att man suttit och dåsat i soffan hela eftermiddagen/kvällen. Träningen har jag fortfarande inte kommit igång med efter jag varit sjuk eftersom jag fortfarande inte är helt frisk (inne på vecka 5 nu). Jobbigt att inte orken är tillbaka än, men jag tänkte göra ett försök ikväll och se vad jag orkar med i träningsväg. Jag måste komma igång för jag lider verkligen av att inte kunna träna alls.

Långhelgssysselsättning

Vad är vi rädda för, vad flyr vi från och vad förbereder vi oss för?

Läste för några dagar sedan Urvakens blogginlägg om flykten som resonerar en del kring hur förberedda vi är och på vad. Svårigheten med att veta när det går åt skogen och när vi ska agera – ingen vill agera för tidigt, men ingen vill heller vara för sent ute. Ett riktigt dilemma, särskilt eftersom vi gradvis vänjer oss vid situationer som för ett antal år sedan vi skulle ha betraktat som SHTF. Ett mer eller mindre katastroftillstånd blir med viss tillvänjning ett normaltillstånd, vilket gör det ännu svårare att avgöra när vi ska agera. Även Fru Prepper tar upp problematiken i sitt blogginlägg om rädsla. Vad är vi rädda för, vad är realistiskt att vara rädd för, varför är vi rädda och är vi rädda för rätt saker? Helt kort så skulle jag nog tycka att om man går och är ständigt rädd pga sin boendesituation så är det dags att flytta, men livet är sällan så enkelt. Man behöver en inkomst, dvs ett jobb, och det är inte alltid så lätt att bara byta. Pengar är också en stor faktor i detta på ett annat sätt, man behöver ofta ett större kapital för att kunna byta boendesituation (det är ju sällan i de dyra ”fina” områdena som man är rädd). Samtidigt så måste man tänka igenom om man är rädd för rätt saker. Självklart är det helt befogat att vara rädd om risk för överfall, rån och liknande hänger över en hela tiden pga området man bor i tex. Samtidigt har många en förmåga att förminska eller ignorera verkliga faror och istället gå och vara rädd för sådant som baseras på rykten, åsikter, fördomar, förutfattade meningar och liknande. Genom att vara rationell så kanske man kan eliminera vissa saker som man är rädd för, antingen genom att förändra förutsättningarna, ta reda på om det verkligen är någon att vara rädd för eller kanske genom att helt byta miljö så att man inte utsätts för det man är rädd för.

Sedan finns det även vissa saker som man inte kan göra något åt och då får man kanske bara acceptera detta och inte gå och vara rädd. Stora naturkatastrofer som kan förstöra allt liv finns egentligen ingen anledning att gå att vara rädd för, händer det så händer det och då är ändå allt slut. Andra saker kan man göra något åt, mer eller mindre. Är jag orolig för miljökatastrofer så kan jag engagera mig i det grad jag anser att jag har tid och möjlighet till och får nöja mig med det. Är jag orolig för att vattnet ska bli odrickbart så får jag bunkra vatten. Att vara prepper anser jag innebära att vara förberedd på sådant som man kan förbereda sig för och det är vettigt att vara förberedd för, stort som smått. Självklart ska man kunna klara sig en längre tid (mat, vatten, värme,….) om något händer kan man tycka. Hur lång den tiden är måste man avgöra själv utifrån de förutsättningar man har. Väljer man att inte vara rädd för något alls och inte förbereda sig för något heller – ja, då får man också stå sitt kast om det skulle visa sig att det skulle ha behövts.

Rädsla, oro, obehag och liknande känslor tycker jag dyker upp mer och mer i alla sammanhang nu för tiden, även hos mig. Det är ingen trevlig trend och det är heller inte särskilt ogrundade känslor. Sverige och världen känns inte lika tryggt som det en gång gjorde. Kanske har inget förändrats, man får bara veta mer, vad vet jag.

Vad är vi rädda för, vad flyr vi från och vad förbereder vi oss för?

Onsdagsfunderingar….

Sitter och funderar såhär på onsdagsmorgonen (ja, jag har det lite för lugnt på jobbet just nu). Vad är jag villig att ”offra” för att få det jag tror att jag vill ha? Å ena sidan så ser jag tjusningen med att bo på en gård, lantligt och långt från all stress, trafik, folk och annat störande. Å andra sidan så inser jag att jag skulle behöva ge upp mycket som jag tycker om som tex möjligheten att kunna träna på gym 5-6 ggr i veckan, träffa släkt, vänner o bekanta (som kanske inte direkt vill åka ut i ingenstans för att träffa mig/oss), gå eller cykla dit jag vill, gå på bio ibland utan att behöva resa långt, tillgång till bra internet och mycket annat. Inser att det inte bara är att flytta ut på landet, det kommer att behövas omprioriteras och offras en del också. Att min gård ska ligga precis i anslutning till stan känns ju inte riktigt realistiskt. Som vanligt så landar jag i att det kommer nog att bli en ”mittemellanlösning” med ett hus lite utanför stan med ganska stor tomt, vilket inte heller är det lättaste att hitta. Djurhållning blir därmed i princip uteslutet under normala förhållanden. Så även om jag inte hindrades av en make som inte har samma vision som jag, inte hindrades av pengar (inköp) och kunde välja fritt så skulle det fortfarande inte vara ett helt lätt val. Val innebär ju inte bara att man väljer något utan även att något måste väljas bort. Jag är även en ganska rastlös person och är därför lite orolig att jag skulle få tråkigt, inte för att jag inbillar mig att en gård skulle gå att sköta med minimal arbetsinsats men jag tycker om utmaningar, att lära mig nya saker, prova på en massa och med en gård så blir man lite låst till gårdens skötsel på gott och ont. Jag ser ju även det lockande i de utmaningar en gård skulle innebära med rust/underhåll av byggnader, djurhållning, odling och möjlighet till lite egna projekt att experimentera lite. Jag tror i och för sig att det även kan vara en åldersfråga (åtminstone för mig) och jag blir mindre beroende av det jag skulle tvingas välja bort ju äldre jag blir, men ändå……

Men om jag skulle få ett erbjudande nu att göra ett val, ta mitt pick och pack och familj och flytta till ”mina drömmars gård” eller stanna kvar så är ändå inte valet självklart och det är en lite jobbig tanke. Jag vill äta kakan och ändå ha den kvar. Att det går segt på husfronten kanske bara är bra för min del, att allt får mogna väldigt sakta.

Ursäkta ett lite surrigt inlägg men jag kände att jag behövde skriva av mig lite.

Onsdagsfunderingar….

Var kan vi bo?

Jag har länge sett det som en konflikt att jag skulle vilja bo ”på landet” men det jobb jag har (med den utbildning jag har) kommer alltid ligga i en stad. Visst har tankarna på att jobba på distans dykt upp, men det har alltid känts som att det inte är så accepterat att sitta hemma och jobba (trots att man oftast är mycket effektivare på sina 8 timmar hemifrån), även om det är tillåtet hos min arbetsgivare till viss del. Bland de många bloggar jag läser dök då helt plötsligt detta inlägg upp hos Bonde på riktigt och jag inser plötsligt att det nog bara är en tidsfråga. För visst låter det helt realistiskt det han skriver, att vi inte längre är beroende av storstaden, eftersom allt finns tillgängligt via datorn och internet. Det gäller bara att vi som människor ska mogna och acceptera detta och för vissa kommer det naturligtvis att ta lång tid att vänja sig. Jag känner nog att jag i princip redan är där, men inser att de flesta runt omkring mig har långt kvar. Jag sökte nytt jobb internt nyligen och det största hindret som de tog upp var att jag inte var villig att sitta i Stockholm och jobba. Det ställdes massor av frågor kring detta och jag försökte hävda att det inte var ett problem för mig, jag har inget behov av att sitta tillsammans med min avdelning som ändå inte skulle ha något med mina arbetsuppgifter att göra, det finns telefon, mail och skype, det skulle dessutom vara mer kostnadseffektivt att låta mig sitta kvar på mitt nuvarande kontor. Men icke! Att förklara att något inte är ett problem för någon som ser det som ett jätteproblem var en för svår uppgift för mig, men jag gissar att det bara är en tidsfråga innan fler inser att det inte är ett problem överhuvudtaget.

Nu till min poäng. Detta innebär att man kan söka jobb över hela Sverige, hela världen egentligen, och bosätta sig var man vill. Att bo där vänner och familj finns, eller där man helt enkelt trivs bäst. Att inte längre behöva bo där jobbet finns löser dessutom en del problem, bostadsbrist i storstäder tex. Att kunna bo precis var man vill (förutsatt att det finns en internetuppkoppling) bidrar säkert även positivt till folkhälsan, så i längden blir det en ekonomisk vinst på så många plan. Inser naturligtvis att alla jobb inte kan göras på distans, men de flesta kontorsbaserade jobb kan definitivt utnyttja tekniken och låta sina medarbetare sköta sina jobb utan att vara platsberoende. Känns lite bra på ett sätt att lag ligger lite före i tanken, nu behöver jag bara vänta på att alla andra ska komma ikapp 🙂

Var kan vi bo?

Krig – hur då?

Funderar ibland över hur ett ev krig skulle se ut. Tror vi verkligen att ryssen skulle inleda med att storma in med stridsvagnar, soldater och dyl? I min värld känns det som ett väldigt omodernt sätt att föra krig på. Det är i dagens moderna värld så lätt att slå ut Sverige på mycket mer effektiva och mindre resurskrävande sätt. Några få personer skulle kunna slå ut all ström och kommunikation och då skulle vi sitta där allihopa som lätta mål, skulle nog inte ens kräva så speciellt många personer eller så väldigt mycket fantasi. Behöver inte vara ryssen heller, vad är det som säger att inte IS eller någon annan terrorgrupp skulle komma på iden att skicka oss tillbaka till stenåldern? Misstänker att väldigt många av ”vanligt folk” snabbt skulle hamna i kris och kanske tom inte överleva. Ge det två veckor och sedan rulla in med stridsvagnar (eller vad det nu kan vara) och motståndet på de flesta ställen, speciellt stora städer, skulle vara nästan obefintligt. Det lilla försvar vi har skulle troligtvis vara upptaget med att lösa problem med upplopp och dylikt och även om det skulle vara förberedda på anfall så har vi inte direkt ett försvar som storleksmässigt skulle kunna ha så mycket att sätta emot. Det mest skrämmande med denna tanke är att jag ibland inbillar mig att det redan händer, fast i lite mindre skala. Små eller lite större incidenter lite överallt. Träning ger färdighet….

Hur stor är risken/hotet då? Ja, Min tanke i en tanke har resonerat lite kring detta och det får mig inte direkt att känna mig tryggare. Jag gör vad jag kan gällande förberedelser i vår lägenhet men den börjar verkligen kännas som ett allt sämre val av boende och en förändring börjar kännas mer akut. Hemnet besöks ofta, men inte mycket dyker upp där. Alternativet att ta oss till mina föräldrar är mer realistiskt just nu och jag provade cykla dit i helgen. Tar ca en timme utan packning så det dubbla med fullastad cykel är nog ett realistiskt antagande om tidsåtgång. Finns några olika vägval men de tar ungefär lika lång tid allihop. Problemet kommer fortfarande vara att vi inte har massor med mat lagrat, men det problemet har vi vart vi än befinner oss och förutsättningarna hos mina föräldrar är ändå ganska bra för att kunna skaffa mat. Känns som att det viktigaste i utgångsläget just nu är att vi har en plan.

Krig – hur då?