Valen vi inte vill göra

Boken Going Home satte igång väldigt mycket tankar, främst om moraliska och etiska val. Jag tror (eller vill tro) att de flesta inom preppervärlden faktiskt skulle hjälpa andra människor som de träffade på i en krissituation om de hade möjlighet, utan att för den skull överdriva. Jag skulle nog aldrig lämna någon åt sitt öde, även om personen inte skulle kunna bidra med något tillbaka eller på något annat sätt innebära en belastning, min inställning är snarare att alla kan bidra med något…..MEN….. Om jag ställs inför en situation där min hjälpsamhet innebär att tex mina barn blir utan hjälp, då hoppas jag verkligen att jag kommer att välja att hjälpa mina barn istället. Det är ett val ingen vanlig människa vill göra, alla klarar kanske inte ens av det utan försöker att hjälpa alla med resultatet att ingen blir hjälpt. Situationen i boken var att huvudpersonen var tvungen att ta sig hem till sin familj, som han visste behövde honom. Resan var väldigt lång och skulle ske till fots var utgångsläget, eftersom de flesta bilar slutat fungera. Längs resan ställs han inför val att hjälpa andra eller att låta bli. Varje val att hjälpa påverkade hans möjlighet att ta sig hem. Vilka personen kan man lita på och slå följe med? Kan man ge bort lite av sin mat för att hjälpa en person/familj som svälter? Dela med sig av vatten? Och kanske framför allt – vilka förtjänar att få hjälp? Det var inga lätta val i boken och det blev inte alltid rätt men det är lätt att sitta som läsare och tycka eller tro att ”såhär skulle jag ha gjort”. Det finns inga enkla svar på de val som bokens huvudperson tvingas göra, det är inte val som någon av oss egentligen vill göra. Det är kanske inte ens så lätt att bara lämna någon utan hjälp trots att man vet att i så fall kommer jag inte att komma hem till mina barn – personen som du måste lämna åt sitt öde står framför dig och du måste se personen i ögonen och säga ”tyvärr….”. Definitionen av vad som är moraliskt och etiskt rätt är inte alltid hugget i sten, det kan förändras ganska rejält beroende på övriga yttre omständigheter. Viktigt är också att inse att de enda val jag kan påverka är mina egna. Visst kan jag bestämma mig för att hålla moral och etik högt, att hjälpa alla som behöver, osv – det innebär inte att andra resonerar lika som mig. Av den anledningen anser jag att det är enormt viktigt för mig att se till att jag inte betraktas som en belastning utan som en tillgång av andra. För min del innebär det att jag är i bra fysisk form och att jag försöker samla på mig så mycket kunskap jag kan om så mycket som möjligt. För andra kan det innebära helt andra saker. En stor grupp av personer där alla är bra på samma saker är inte någon bra kombination. Man kan göra sig ”värdefull” på massor av olika sätt och det är också därför som jag anser att de flesta är en tillgång i en grupp på något sätt (eller kan bli genom att lära sig), men det beror naturligtvis på gruppens syfte och är inte alltid så.

Att rakt av bedöma människor som tvingas göra vissa omöjliga och obekväma val för omoraliska, egoistiska eller annat är ju ett i sig väldigt självcentrerat sätt att se på saken. Först och främst har alla ett eget ansvar för att ta hand om sig själv (barn undantaget) och då kan man inte bara lägga över ansvaret på någon annan för att den hade bättre förutsättningar. Detta ansvar för sig själv är upp till var och en hur det utformas, man får helt enkelt själv se till att man har så bra förutsättningar det går utifrån sin egen situation. Som förälder har man dessutom definitivt ett utökat ansvar för sina barn.

För att ta ett väldigt enkelt exempel så i en situation där jag tex åker tåg och vi blir stillastående mitt ute i skogen i flera timmar så skulle jag inte direkt vara villig att dela med mig av mat och vatten till de andra vuxna resenärerna, men till barn skulle jag kunna dela med mig. De vuxna på tåget har själva valt att sätta sig i sitsen att vara bekväma och inte ta med sig något. Detta är min grundinställning, men den är naturligtvis inte ett absolut ställningstagande som jag aldrig skulle kunna frångå. När det bara gäller att saker och ting blir jobbigt och obekvämt är det lätt att hålla på sina principer, när det börjar handla om hälsa, liv och död då är det inte lika enkelt.

Nu börjar jag läsa bok två i serien så jag antar att det kommer mycket mer att fundera över…..

Annonser
Valen vi inte vill göra

Det står still

Känner att min prepping står lite still just nu. Visst, skafferiet är fortfarande välfyllt och det finns säkert luckor som skulle behöva åtgärdas, men jag känner ändå att det inte riktigt utvecklas och går framåt. Största anledningen till detta är nog att (till min stora glädje) så är även maken med på att vi ska börja titta på hus. Problemet är bara att med de krav (begränsningar) han har så finns det inte särskilt många hus till salu och speciellt inte i den prisklass som jag helst vill ha. Jag hamnade liksom i ett dödläge. Känner att jag mest hela tiden vill ”vänta tills vi hittar ett hus” med det mesta som skulle behöva göras. Det positiva med dödläget är förhoppningsvis att jag ska ha lättare att klara mitt 20% sparande eftersom motivationen att handla något i princip är borta. Jag är riktigt peppad på att klara mitt 20% mål så det får mycket fokus just nu. Att kunna frigöra sig från alla möjliga ekonomiska måsten måste vara riktigt bra prepp. Att klara sig på en låg inkomst gör att man blir så mycket mindre sårbar för yttre faktorer som tex arbetslöshet.

Det kanske inte är så farligt att det står lite still. Jag får tid att tänka igenom och ev tänka om angående hur jag ska göra framöver. Eventuellt är vi på väg mot att bara bli två i familjen eftersom barn nr 2 kanske ska flytta snart, det ger en del möjligheter till att tänka och göra annorlunda.

Det står still

Små, små steg mot ett ständigt rörligt mål

Läser ju lite olika bloggar och twitterkonton med lite olika inriktningar och huvudteman. En blogg som jag har hittat relativt nyligen är Onkel Toms Stuga samt hans twitterkonto med samma namn. Han och hans familj har tagit sabbatsår mitt i livet och lever på besparingar och en del självförsörjning. Även David Jonstad är på inne på samma idéer. Har även sporadiskt läst andra bloggar på samma tema – möjligheten att sluta jobba eller åtminstone jobba mycket mindre. Funderade ju naturligtvis över vad jag skulle vilja eftersom jag varit lite inne på dessa tankar tidigare. Dessa tankar förändras lite hela tiden, men jag väljer att se på det som att de förbättras och finslipas. Att se över och minska sin konsumtion är en viktig nyckel i denna förändring och där har jag mycket jobb att göra. Men om jag ska vara realistisk – var hamnar jag då? Jag vet hur mycket jag uppskattar sommarhalvåret, att kunna vara mycket utomhus och att det även är då som det skulle vara mycket jobb att göra på en ev framtida gård med odlingar och ev lite djur. Vinterhalvåret är dock lite friare och behovet av att ha mycket egen tid är inte lika stort. Jag har även ett visst behov att få träffa andra människor och göra ”något annat”. Så min lösning skulle kunna vara säsongsarbete på vinterhalvåret och ”ledig/fri” tid på sommarhalvåret. Lite osäker på vad det skulle kunna vara för säsongsarbete för en kvinna i min ålder, säsongsarbete är ju oftast för ungdomar. Får fundera över det lite. Kanske kan man gå ned på halvtid på mitt befintliga arbete, jobba ett halvt år och vara ledig ett halvt? Inkomsterna från vinterhalvårets arbete skulle då få räcka till hela årets utgifter. Jag har ju en make vars inkomster ska med i ekvationen också och han är nog inte lika inne på att vara så mycket ledig. Det spelar i det stora hela ingen större roll så länge han är med på de ekonomiska förutsättningarna, jag ska ju inte åka iväg någonstans. Det är i alla fall ett frö till en idé om framtiden och att börja med att dra ned kostnaderna för konsumtion är en bra start oavsett.

På det ekonomiska planet så måste jag även tänka framåt, mot pensionen. Ska jag göra något såhär ”drastiskt” så måste jag ha en plan och en lösning för en framtida pensionsinkomst. Detta kan därmed ta lång tid att lösa, men jag är även i den åldern att jag har jobbat in en del pensionspengar redan. Helt utan pension kommer jag inte att bli även om jag skulle göra förändringen idag. Som vanligt så är det inte inkomsterna som är viktigast, det är utgifterna. Låga utgifter/kostnader möjliggör att man kan leva på låga inkomster. Genom att ta små steg i den riktning som jag vill så hinner jag se vad som är möjligt och vad som inte är möjligt, det kommer att finnas gott om tid för eftertanke och möjlighet att ändra riktning.

Små, små steg mot ett ständigt rörligt mål

Vattenbrist

vattenVattenbrist råder i princip i hela Sverige. Vi som är så bortskämda med att det finns vatten tillgängligt jämt. Trots att jag rent intellektuellt förstår begreppet vattenbrist så har jag ändå svårt att ta till mig vad det skulle innebära att vattnet tar slut. Att det inte kommer något ur kranen när jag vrider på. I ett modernt och bortskämt Sverige – hur skulle det fungera? Vi skulle ju antagligen skriva arga debattinlägg om att politiker/myndigheter/mm skulle ta sitt ansvar och fixa fram vatten vilket inte skulle lösa ett enda dugg. När det inte finns så finns det ju inte. Som jag förstått det (har inte satt mig in i detta jättemycket) så kommer det att vara såhär mer eller mindre konstant framöver. Då måste det till lite mer åtgärder än att bara säga åt allmänheten att duscha snabbare. Fungerar säkert lika bra som att säga åt folket att de ska ha beredskap för 72 timmar hemma…. Tex så har vi idag ett system där vi spolar toaletterna med rent dricksvatten, det är ju helt vansinnigt. På många ställen sätter kommuner dessutom stopp för folk som vill installera andra (miljövänligare) system med tex mulltoalett och liknande. Ska man komma fram till en lösning på ett sådant stort problem så måste man verkligen tänka helhet, man kan inte spara i ena hörnet och slösa i det andra.

Men tillbaka till mitt problem med insikt. Kan ni föreställa er ett Sverige där det i perioder inte kommer vatten ur kranen, ens i storstäderna (eller kanske särskilt i storstäderna)? Trots att detta är ett scenario som jag delvis förbereder mig för så har jag svårt att föreställa mig det, särskilt i en situation där allt annat rullar på som normalt, vid en större kris accepterar jag nog lättare att inget fungerar. Jag försöker föreställa mig att övertala mina bortskämda ungdomar att tvätta sig med tvättlappar istället för att duscha/bada, hämta in regnvatten för att kunna spola i toaletten, inte dricka så mycket vatten de vill ha, osv. Å andra sidan kanske det skulle vara en nyttig erfarenhet för många, att inse att allt kanske inte alltid fortsätter att vara som det brukar.

 

 

Vattenbrist

Långhelgssysselsättning

Jag har haft en ganska produktiv helg nu när jag har haft långledigt. Bla har jag städat i våra ”skräp/förvaringsutrymmen”. Till min förvåning så har vi lite bättre framförhållning än jag visste på vissa områden. Hittade både det ena och det andra som var undangömt, bortglömt och borttappat. Helt plötsligt har vårt förråd av både lampolja till min fotogenlampa och sprit till spritköket fördubblats och samlats på ett ställe. Även ficklamporna har gåtts igenom och samlats på ett bra och lättåtkomligt ställe. Framförallt så har jag rensat ut en massa onödigt och frigjort lite utrymme som kan användas till bättre saker (preppförråd). Snart så får jag dessutom en leverans av påfyllning i mitt hygienförråd, jag beställer bla duschtvål i 5 litersdunkar och brukar alltid beställa 2 st åt gången. När jag öppnar den sista så beställer jag två nya vilket innebär att lägstanivån om något skulle hända är en ganska nyöppnad 5 litersdunk, vilket jag anser är helt acceptabelt. Jag ska även försöka ta mig tid snart att städa i tvättstugan och få lite bättre ordning på hygienförrådet, så det kanske dyker upp lite spännande saker som jag glömt bort även där. Har ju även tänkt att fylla en dunk med ”hygienvatten” som jag kan gömma längst bak i skåpet.

Prepp som jag upptäckte brister i var främst engångsartiklar. Förvarar dessa i en låda, men den var inte särskilt välfylld. Behöver köpa engångstallrikar, engångsglas och engångsbestick. Även batterier skulle vi kunna ha lite mer av. Framförallt så inser jag att ordning och reda är bra prepp, för det spelar ingen roll hur mycket bra saker du har hemma ifall du inte hittar dem när de behövs.

Överhuvudtaget så har jag haft ganska fullt upp dessa fyra dagar som jag har varit ledig. Mycket som behövde göras både i lägenheten och med andra saker. Sysslolös har jag definitivt inte varit och det har varit väldigt skönt att vara trött på kvällarna pga att man har varit igång hela dagen och inte pga att man suttit och dåsat i soffan hela eftermiddagen/kvällen. Träningen har jag fortfarande inte kommit igång med efter jag varit sjuk eftersom jag fortfarande inte är helt frisk (inne på vecka 5 nu). Jobbigt att inte orken är tillbaka än, men jag tänkte göra ett försök ikväll och se vad jag orkar med i träningsväg. Jag måste komma igång för jag lider verkligen av att inte kunna träna alls.

Långhelgssysselsättning

Vad är vi rädda för, vad flyr vi från och vad förbereder vi oss för?

Läste för några dagar sedan Urvakens blogginlägg om flykten som resonerar en del kring hur förberedda vi är och på vad. Svårigheten med att veta när det går åt skogen och när vi ska agera – ingen vill agera för tidigt, men ingen vill heller vara för sent ute. Ett riktigt dilemma, särskilt eftersom vi gradvis vänjer oss vid situationer som för ett antal år sedan vi skulle ha betraktat som SHTF. Ett mer eller mindre katastroftillstånd blir med viss tillvänjning ett normaltillstånd, vilket gör det ännu svårare att avgöra när vi ska agera. Även Fru Prepper tar upp problematiken i sitt blogginlägg om rädsla. Vad är vi rädda för, vad är realistiskt att vara rädd för, varför är vi rädda och är vi rädda för rätt saker? Helt kort så skulle jag nog tycka att om man går och är ständigt rädd pga sin boendesituation så är det dags att flytta, men livet är sällan så enkelt. Man behöver en inkomst, dvs ett jobb, och det är inte alltid så lätt att bara byta. Pengar är också en stor faktor i detta på ett annat sätt, man behöver ofta ett större kapital för att kunna byta boendesituation (det är ju sällan i de dyra ”fina” områdena som man är rädd). Samtidigt så måste man tänka igenom om man är rädd för rätt saker. Självklart är det helt befogat att vara rädd om risk för överfall, rån och liknande hänger över en hela tiden pga området man bor i tex. Samtidigt har många en förmåga att förminska eller ignorera verkliga faror och istället gå och vara rädd för sådant som baseras på rykten, åsikter, fördomar, förutfattade meningar och liknande. Genom att vara rationell så kanske man kan eliminera vissa saker som man är rädd för, antingen genom att förändra förutsättningarna, ta reda på om det verkligen är någon att vara rädd för eller kanske genom att helt byta miljö så att man inte utsätts för det man är rädd för.

Sedan finns det även vissa saker som man inte kan göra något åt och då får man kanske bara acceptera detta och inte gå och vara rädd. Stora naturkatastrofer som kan förstöra allt liv finns egentligen ingen anledning att gå att vara rädd för, händer det så händer det och då är ändå allt slut. Andra saker kan man göra något åt, mer eller mindre. Är jag orolig för miljökatastrofer så kan jag engagera mig i det grad jag anser att jag har tid och möjlighet till och får nöja mig med det. Är jag orolig för att vattnet ska bli odrickbart så får jag bunkra vatten. Att vara prepper anser jag innebära att vara förberedd på sådant som man kan förbereda sig för och det är vettigt att vara förberedd för, stort som smått. Självklart ska man kunna klara sig en längre tid (mat, vatten, värme,….) om något händer kan man tycka. Hur lång den tiden är måste man avgöra själv utifrån de förutsättningar man har. Väljer man att inte vara rädd för något alls och inte förbereda sig för något heller – ja, då får man också stå sitt kast om det skulle visa sig att det skulle ha behövts.

Rädsla, oro, obehag och liknande känslor tycker jag dyker upp mer och mer i alla sammanhang nu för tiden, även hos mig. Det är ingen trevlig trend och det är heller inte särskilt ogrundade känslor. Sverige och världen känns inte lika tryggt som det en gång gjorde. Kanske har inget förändrats, man får bara veta mer, vad vet jag.

Vad är vi rädda för, vad flyr vi från och vad förbereder vi oss för?

Onsdagsfunderingar….

Sitter och funderar såhär på onsdagsmorgonen (ja, jag har det lite för lugnt på jobbet just nu). Vad är jag villig att ”offra” för att få det jag tror att jag vill ha? Å ena sidan så ser jag tjusningen med att bo på en gård, lantligt och långt från all stress, trafik, folk och annat störande. Å andra sidan så inser jag att jag skulle behöva ge upp mycket som jag tycker om som tex möjligheten att kunna träna på gym 5-6 ggr i veckan, träffa släkt, vänner o bekanta (som kanske inte direkt vill åka ut i ingenstans för att träffa mig/oss), gå eller cykla dit jag vill, gå på bio ibland utan att behöva resa långt, tillgång till bra internet och mycket annat. Inser att det inte bara är att flytta ut på landet, det kommer att behövas omprioriteras och offras en del också. Att min gård ska ligga precis i anslutning till stan känns ju inte riktigt realistiskt. Som vanligt så landar jag i att det kommer nog att bli en ”mittemellanlösning” med ett hus lite utanför stan med ganska stor tomt, vilket inte heller är det lättaste att hitta. Djurhållning blir därmed i princip uteslutet under normala förhållanden. Så även om jag inte hindrades av en make som inte har samma vision som jag, inte hindrades av pengar (inköp) och kunde välja fritt så skulle det fortfarande inte vara ett helt lätt val. Val innebär ju inte bara att man väljer något utan även att något måste väljas bort. Jag är även en ganska rastlös person och är därför lite orolig att jag skulle få tråkigt, inte för att jag inbillar mig att en gård skulle gå att sköta med minimal arbetsinsats men jag tycker om utmaningar, att lära mig nya saker, prova på en massa och med en gård så blir man lite låst till gårdens skötsel på gott och ont. Jag ser ju även det lockande i de utmaningar en gård skulle innebära med rust/underhåll av byggnader, djurhållning, odling och möjlighet till lite egna projekt att experimentera lite. Jag tror i och för sig att det även kan vara en åldersfråga (åtminstone för mig) och jag blir mindre beroende av det jag skulle tvingas välja bort ju äldre jag blir, men ändå……

Men om jag skulle få ett erbjudande nu att göra ett val, ta mitt pick och pack och familj och flytta till ”mina drömmars gård” eller stanna kvar så är ändå inte valet självklart och det är en lite jobbig tanke. Jag vill äta kakan och ändå ha den kvar. Att det går segt på husfronten kanske bara är bra för min del, att allt får mogna väldigt sakta.

Ursäkta ett lite surrigt inlägg men jag kände att jag behövde skriva av mig lite.

Onsdagsfunderingar….