Kalles sex liv

Plöjde igenom de sex avsnitten häromdagen. Intressanta människor, även om jag tyckte att de var lite för överdrivna för min del. Jag skulle inte välja något av ”liven” i sin helhet men jag tyckte att delar av dem var väldigt tänkvärda och inspirerande. Minimalism, självförsörjning, välja sin egen väg, inte definiera sig med sitt yrke osv. Lite kul också att se Kalle gå ”all in” på alla sex sätten att leva, det var ”såhär vill jag leva” på i princip alla sex. Men jag tror ändå att programmen kan så ett frö hos många att börja tänka lite annorlunda, att fokusera mer på livet och att leva istället för jobba, jobba, jobba. Downshifting, självförsörjning och överlevnad är stora beståndsdelar i mångas prepping och oavsett vad man vill kalla det; prepping, krismedvetenhet, sunt förnuft eller något annat så är det bra att fler kanske börjar tänka till. Serien rekommenderas för lite inspiration och annorlunda input. Plocka ut gobitarna och anpassa dem till din version av prepping.

20% – första månaden

Nu har jag klarat av första månaden av att lägga undan 20% av lönen och endast leva av de resterande 80%. Hur har det gått då? Jo, det har gått förvånansvärt bra. Jag har egentligen inte tyckt att det varit så svårt. Men jag inser att det kan vara svårare i längden. Nu blir det andra månaden. En del födelsedagar dyker upp i oktober som kan göra att det blir lite svårare – få se hur det går. Jag tycker att jag har börjat landa i ett förändrar köpbeteende och att jag tänker igenom om jag verkligen behöver köpa det jag ”blir sugen på”. Oftast blir svaret att jag inte behöver det och det känns skönt att landa i det.

Förhoppningsvis kommer jag att gå vidare i mitt ekonomiska ställningstagande genom att byta boende till något där jag (vi) har mycket mindre lån, helst inga lån alls. Det kommer att innebära pendlingskostnader istället, men tanken är att jag under vår, sommar, höst ska cykla till jobbet de flesta dagar. Det blir ett rejält konditionspass per dag vilket bara är välkommet. Bussar går det regelbundet, så det är också en lösning. Tjänstledighet några månader per år står också på önskelistan. I veckan så ska vi åka och titta på ett hus som verkligen kan ge oss dessa ekonomiska möjligheter om inte budgivningen skulle dra iväg orimligt. Jag håller tummarna för att verkligheten stämmer hyfsat bra överens med bilder och beskrivning på Hemnet och att vi är ganska ensamma som spekulanter.

Möjligheter att kunna odla en del skulle också bidra till att öka livskvalitén och sänka matkostnaderna.

Plötsligt

Plötsligt så händer det bara. I veckan ska vi åka och titta på hus. Inte riktigt ett hus som maken tänkt sig, men på rätt plats och tillräckligt ”rätt” ändå. En vanlig villa med lite extra höjdpunkter. I köket finns en mindre vedspis, i vardagsrummet en fin kakelugn och i anslutning till huset en matkällare. Maken sitter och tittar igenom bilder och beskrivning och konstaterar att ”det finns vedspis, den är bra att ha om det blir strömavbrott eller nåt..” Inne i mitt huvud utropar jag ”WHAT!?!?”, men  bara nickar lite medhållande ”och kakelugn” lägger jag till. Har jag börjat smitta av mig?? Hur som helst så blir han mer och mer positiv och förhoppningsvis så är detta fyndet vi letat efter som är sådär lagom preppigt så att även maken tycker att det känns OK. Kanske, kanske bor vi i hus till sommaren…….

Valen vi inte vill göra

Boken Going Home satte igång väldigt mycket tankar, främst om moraliska och etiska val. Jag tror (eller vill tro) att de flesta inom preppervärlden faktiskt skulle hjälpa andra människor som de träffade på i en krissituation om de hade möjlighet, utan att för den skull överdriva. Jag skulle nog aldrig lämna någon åt sitt öde, även om personen inte skulle kunna bidra med något tillbaka eller på något annat sätt innebära en belastning, min inställning är snarare att alla kan bidra med något…..MEN….. Om jag ställs inför en situation där min hjälpsamhet innebär att tex mina barn blir utan hjälp, då hoppas jag verkligen att jag kommer att välja att hjälpa mina barn istället. Det är ett val ingen vanlig människa vill göra, alla klarar kanske inte ens av det utan försöker att hjälpa alla med resultatet att ingen blir hjälpt. Situationen i boken var att huvudpersonen var tvungen att ta sig hem till sin familj, som han visste behövde honom. Resan var väldigt lång och skulle ske till fots var utgångsläget, eftersom de flesta bilar slutat fungera. Längs resan ställs han inför val att hjälpa andra eller att låta bli. Varje val att hjälpa påverkade hans möjlighet att ta sig hem. Vilka personen kan man lita på och slå följe med? Kan man ge bort lite av sin mat för att hjälpa en person/familj som svälter? Dela med sig av vatten? Och kanske framför allt – vilka förtjänar att få hjälp? Det var inga lätta val i boken och det blev inte alltid rätt men det är lätt att sitta som läsare och tycka eller tro att ”såhär skulle jag ha gjort”. Det finns inga enkla svar på de val som bokens huvudperson tvingas göra, det är inte val som någon av oss egentligen vill göra. Det är kanske inte ens så lätt att bara lämna någon utan hjälp trots att man vet att i så fall kommer jag inte att komma hem till mina barn – personen som du måste lämna åt sitt öde står framför dig och du måste se personen i ögonen och säga ”tyvärr….”. Definitionen av vad som är moraliskt och etiskt rätt är inte alltid hugget i sten, det kan förändras ganska rejält beroende på övriga yttre omständigheter. Viktigt är också att inse att de enda val jag kan påverka är mina egna. Visst kan jag bestämma mig för att hålla moral och etik högt, att hjälpa alla som behöver, osv – det innebär inte att andra resonerar lika som mig. Av den anledningen anser jag att det är enormt viktigt för mig att se till att jag inte betraktas som en belastning utan som en tillgång av andra. För min del innebär det att jag är i bra fysisk form och att jag försöker samla på mig så mycket kunskap jag kan om så mycket som möjligt. För andra kan det innebära helt andra saker. En stor grupp av personer där alla är bra på samma saker är inte någon bra kombination. Man kan göra sig ”värdefull” på massor av olika sätt och det är också därför som jag anser att de flesta är en tillgång i en grupp på något sätt (eller kan bli genom att lära sig), men det beror naturligtvis på gruppens syfte och är inte alltid så.

Att rakt av bedöma människor som tvingas göra vissa omöjliga och obekväma val för omoraliska, egoistiska eller annat är ju ett i sig väldigt självcentrerat sätt att se på saken. Först och främst har alla ett eget ansvar för att ta hand om sig själv (barn undantaget) och då kan man inte bara lägga över ansvaret på någon annan för att den hade bättre förutsättningar. Detta ansvar för sig själv är upp till var och en hur det utformas, man får helt enkelt själv se till att man har så bra förutsättningar det går utifrån sin egen situation. Som förälder har man dessutom definitivt ett utökat ansvar för sina barn.

För att ta ett väldigt enkelt exempel så i en situation där jag tex åker tåg och vi blir stillastående mitt ute i skogen i flera timmar så skulle jag inte direkt vara villig att dela med mig av mat och vatten till de andra vuxna resenärerna, men till barn skulle jag kunna dela med mig. De vuxna på tåget har själva valt att sätta sig i sitsen att vara bekväma och inte ta med sig något. Detta är min grundinställning, men den är naturligtvis inte ett absolut ställningstagande som jag aldrig skulle kunna frångå. När det bara gäller att saker och ting blir jobbigt och obekvämt är det lätt att hålla på sina principer, när det börjar handla om hälsa, liv och död då är det inte lika enkelt.

Nu börjar jag läsa bok två i serien så jag antar att det kommer mycket mer att fundera över…..

Boktips – Going Home

Har precis läst ut första boken i A. Americans survivalistserie, Going Home. Visst är det lite överdrivet sådär som amerikaner är, men den sätter ändå igång en hel del tankeverksamhet. Det som med bil är ett avstånd på några timmar är till fots flera dagar/veckor/månader. Bara där inser man att det är mycket som ska få plats i en GHB. Att orka bära riktigt tungt i flera timmar och flera dagar i sträck är inte något som alla klarar av. Alla man möter är inte snälla och trevliga, beroende på situation så ska man inte vara för godtrogen. Det är tyvärr även så att alla som har tillgång till vapen är inte jägare eller sportskyttar, inte en helt trevlig tanke när man ev möter folk. Nu behöver det ju inte vara en sån total händelse som det är i boken och då tror jag faktiskt inte att vanligt folk blir så aggressiva, ser man ett ”ljus i tunneln” så tror jag att de flesta behåller det mesta av sitt sunda förnuft. Men om det nu skulle vara en EMP som slår ut ”allt” – vad gör man? Inser när jag läser boken att jag kanske inte ska se allt i svart eller vitt, att inte alla tänker som jag, osv, alla kommer att reagera och handla på sitt eget sätt. Självklart inser jag att det inte är lämpligt att stanna i en stad, men vad är det som säger att landsbygden eller skogen är tryggare. Även om majoriteten av allt folk kommer att bete sig bra så finns alltid den där lilla klicken människor som ingen vill träffa på. Hur vet man att man kan lita på en person? Hur desperata och otrevliga kan ”vanligt” folk bli när de svälter? När deras barn svälter? I boken går det väldigt fort….hur fort går det i verkligheten? Hur ologiskt är det att byar eller samhällen går ihop för att försvara ”sitt” och kanske även plundra förbipasserande? Det är ju en sorts samarbete som gynnar den egna gruppen.

Vad som händer ”uppifrån” är också ett intressant perspektiv. Hur agerar regeringen/de styrande, dvs det som finns kvar och fungerar. Kan man lita på att de ser till medborgarnas bästa eller ska man istället lita på att de (som vanligt) ser till sitt eget bästa och kanske i värsta fall har en helt egen agenda. Det skulle naturligtvis med största sannolikhet finnas lite av allt, frågan är främst vem som får mest ”makt”.

Om man blir strandsatt långt hemifrån och måste försöka ta sig hem på något sätt, vem vill man egentligen slå följe med? Förutom de som inte verkar vara speciellt trevliga personer så vill man ju heller inte slå följe med någon som enbart kommer att bli en belastning (tyvärr). Rent krasst så måste man vara realistisk i en sådan situation och se till sitt eget bästa först, personer som inte har förutsättning för att kunna gå flera mil i flera dagar eller veckor måste ju väljas bort. Inser att detta med att skaffa sig kunskaper/egenskaper som är användbara och nyttiga även för andra kan vara ganska viktigt i vissa situationer, samt att man ska försöka att alltid vara utrustad (prylar, fysiskt och mentalt) för att klara sig själv – ingen kommer att vilja slå följe med mig om jag är en belastning.

När man väl ska stanna på en plats så finns det lite mer utrymme för att vara mer mänsklig. Att vara till nytta och inte en belastning får ett bredare perspektiv när man inte behöver förflytta sig.

Hur orealistiskt man än tycker att scenariot i boken är så väcker det ändå en hel del frågor och funderingar som inte är så roliga och trevliga att tänka på. Kanske är scenariot inte helt otroligt ändå med tanke på Nordkoreas vapenskrammel om än det ena och än det andra och nu senast just ett EMP-angrepp. Första boken var riktigt bra och jag har köpt hela serien så jag hoppas på fler bra input till mitt ”mindset”.