Blir det någon fjällvandring i sommar?

Mitt intresse för vandring i olika former anser jag är ett bra tillskott i min prepping. Det innebär många lärdomar och erfarenheter. I sommar (om det är OK enligt FHM rekommendationer) så har jag flera fjällvandringar inplanerade, utöver de små äventyr jag ger mig ut på här på hemmaplan. Jag har just upptäckt alla fördelar med lättviktsvandring (konstigt att man inte upptäckt något så självklart tidigare). Att kapa vikten främst på sin grundutrustning. Varför ska jag packa i en ryggsäck som väger lite över 2 kg tom när jag istället kan packa i en som väger 1 kg? Ny sovsäck har köpts (den gamla var ca 20 år gammal) och den väger endast 820 gram och håller en komforttemp ned till några minusgrader, min gamla vägde ca 2 kg. Hennessy Hammocken väger mellan 2 – 2,5 kg beroende på främst vilken tarp jag tar med mig. Utöver denna grundutrustning behöver jag mat, något sätt att laga mat, lite kläder och inte så väldigt mycket mer. Allt varierar naturligtvis utifrån vart jag ska och hur länge jag ska vara borta. I fjällmiljö kan jag dessutom inte använda min hammock, men då blir det för tillfället stugor (vilket gör att det blir ännu lättare packning). Jag blir alldeles fashinerad över utvecklingen kring material och lösningar som gör att sakerna blir extremt lätta, ofta är det dock även en rejäl prislapp som medföljer men inte alltid. Baksidan just nu är att det blivit en väldigt dyr månad, men det är investeringar som jag räknar med ska hålla och användas i många år. Få se hur mycket jag kan minska vikten på packningen, det ska bli spännande. Ska ta det lite steg för steg och se vad jag kan plocka bort eller byta ut. Att välja bort prylar är ju dessutom ett billigt sätt att minska vikten.

Sommarstuga?

Har just nu en period av att vara enormt sugen på att köpa en sommarstuga (igen). Jag som tyckte, när vi köpte hus, att det då blev helt onödigt med en sommarstuga eftersom vi då redan bor lite lantligt och har en trädgård och allt sådant. Visst tycker jag att det är skönt att vi bor i ett mindre samhälle och att vi har en tomt som vi kan utnyttja och att vi har naturen nära, men det är inte särskilt avskilt och jag känner att jag saknar det lite. Att kunna åka ut till en stuga i skogen några dagar när man känner att man behöver lite nedvarvning skulle vara underbart. Jag skulle vilja ha något väldigt enkelt och inte för långt bort (även om det strider lite mot tanken med en BoL). Utan el och avlopp och med eget vatten, gärna med lite skog till. Dessutom vill jag ha något ”billigt”, dvs jag vill inte binda upp särskilt mycket pengar i sommarstugan. Det kommer nog att förbli en dröm, men det är ju mysigt att drömma lite också…….

Det kanske bara är effekterna av coronaisoleringen som gör att dessa tankar dyker upp nu. Att det skulle ha kunnat vara ett mysigt alternativ till alla inställda reseplaner, även inom Sverige som det verkar. Hursomhelst så är det inget som kommer att ske nu så jag hinner tänka igenom detta många gånger innan det kanske blir av (eller inte).

Vart tog alla uteövernattningar vägen?

Vart tog allt uteliv och hängmattehäng vägen? Jag som skulle försöka komma ut och sova utomhus i min nya fina Hennessy Hammock från och med april. Ja, livet kom emellan (och en pandemi). Båda barnen bor plötsligt hemma igen och på köpet kom det även med en liten hund. Ibland svänger livet fort och vi måste anpassa oss. Planerna på att vara ute mer och även sova ute har inte lagts på is, men de har förskjutits lite. Det ligger ändå bra i tiden att vistas ute i naturen där det (förhoppningsvis) inte är så mycket folk. Jag behöver bara styra om lite eftersom jag ofta passar hunden när det var tänkt att jag skulle vara ute. Hon har varit med ofta när jag är ute, men än så länge har det inte blivit någon övernattning i hängmattan. Hon är en liten fryslort så det behöver bli lite varmare för att jag ska tycka att det är OK att ta med henne ut en hel natt. Men jag passar på att spana in lämpliga hängmatteställen när jag är ute så att jag har lite att välja på när det blir dags.

Känner fortfarande att det gör underverk för kroppen och knoppen att vara ute i skogen och det är suverän återhämntning. Nu när jag äntligen är frisk igen (har varit förkyld(?) i ca 5 veckor) så har jag börjat återgå till min rutin att komma ut och äta lunch i skogen minst en gång i veckan om det inte är hopplöst väder.

Ta hand om er alla därute!

Växla upp den långsiktiga preppen

Många företag och familjer har det jobbigt ekonomiskt nu och vi är glada att vi faktiskt inte är särskilt drabbade. Ingen av oss kommer att bli av med jobbet inom någon överskådlig framtid och vi driver inga företag. För att utnyttja denna (tillfälliga) ekonomiska fördel som vi har just nu så har vi bestämt oss för att tidigarelägga en del rust på huset bland annat. Därmed bidrar vi lite till att hålla bra företag vid liv under krisen (vi väljer med omsorg) samtidigt som det även kan vara så att priserna blir lite lägre. Flera fördelar med andra ord. Vi kommer heller inte att minska våra amorteringar utan istället försöka satsa på att ev få lite bättre ränta. Kanske kommer vi till och med att öka amorteringarna för att få ett ännu bättre utgångsläge och bli skuldfria tidigare.

Att ”uppgradera” huset ligger helt i linje med min långsiktiga planering och tanken är att det inte ska vara särskilt mycket som måste göras på huset den dag vi går i pension och framåt. Det första vi gjorde när vi köpte huset var att lägga nytt tak, det ska hålla i sisådär 50 år är det tänkt. Bergvärmen ska bytas ut inom en 10 års period och sedan kommer den förhoppningsvis att hålla länge. Någon typ av solceller eller liten vindsnurra (eller båda) är tänkt att installeras om några år för att hålla elkostnaderna nere, jag hoppas på att priserna kommer att gå ner. Dörrar och fönster är nya och kommer troligtvis att hålla vår livslängd. Vitvaror kommer man inte undan att byta, men de är heller ingen enorm kostnad. Målet är att när vi går i pension så ska vi inte ha några lån kvar att amortera på och alla stora investeringar och renoveringar ska vara gjorda. Därmed blir vi ganska oberoende av vad nivån på våra pensioner blir. Jag hoppas ju även på att kunna gå i pension (sluta jobba) tidigare än 65 års ålder. Jag planerar helt enkelt för att jag ska ha det bra när jag blir äldre.

Det kommer att ta lång tid….

Undrar just hur många som insett att denna pandemi, med de rekommendationer som gäller, troligtvis kommer att hålla på länge till. Min gissning är åtminstone året ut. Hur många orkar hålla sig på distans från folk så länge? Medan vissa inte verkar ha förstått allvaret alls så börjar vissa som varit duktiga och hållt sig isolerade tröttna. Här hemma fortsätter vi att försöka hålla oss undan från folk rent generellt, men jag märker tex hur mina (vuxna) barn inte förstår/tar till sig och samtidigt har tröttnat för länge sedan. Mina föräldrar har förstått allvaret, men hur länge ska det gå innan jag får krama om dem igen. Vi har träffats lite genom att vara ute och hålla ordentligt avstånd och det känns bra att åtminstone få prata lite. Samtidigt har jag svårt att få dem att förstå att det även finns en risk med att åka och handla trots att det är lite folk på affären. Våren och sommaren är på intågande och samtidigt som det möjliggör att kunna träffas utomhus mer så finns det även många som kommer att ha svårt att avstå sommarfester, grillfester, trånga badstränder, uteserveringar, osv. Få se om smittan tar lite paus i sommar, vilket många experter verkar tro, eller om den få förnyad fart pga att många inte kan låta bli att träffas.

Hur har ni det?

Hur har alla det ute i landet? Här hemma tillämpar vi fortfarande minimalt med kontakt med andra, så gott det går. Ingen av oss är sjuk, även om några av oss är lite allergisnoriga (hoppas vi att det är), men vi tar det säkra före det osäkra. Märker på sociala medier att många börjar tröttna på att isolera sig, om de ens gjort det från början. Får bita ihop för att inte kommentera varje idiot som tycker att det är ok att åka till jobbet eftersom det börjar bli lite tråkigt hemma trots att de lika gärna kan jobba hemifrån, chefer som ifrågasätter personalen som vill jobba hemifrån, folk som är ute och umgås med vänner utan att tänka på att hålla avstånd, som planerar semestrar, fester, mm. Folk är verkligen naiva så det räcker och blir över. Undrar vad som skulle behöva hända för att de ska inse allvaret?

Jag känner mig i alla fall trygg i min planering. Vi har jobb som känns säkra i denna situation. Vi har sett till att vi har låga boendekostnader med ett hus som är väldigt lågt belånat. Preppförrådet är välfyllt och jag har börjat styra om till att köpa sådant som det kan bli brist på i den närmaste framtiden. Jag tror inte att affärerna kommer att slå igen och jag tror att det kommer att fortsätta att finnas mat att köpa. Skillnaden kommer kanske att bli att vissa saker inte finns att få tag i och att vissa saker kommer att bli dyrare. Allt som importeras ligger nog i riskzonen för att bli brist på. Jag tror att vi som familj kommer att gå ganska stärkta ur detta, förutsatt att vi klarar av att ta oss igenom själva sjukdomen (för jag tror att vi alla förr eller senare kommer att få den).

Våra besparingar/investeringar då? Ja, inte är det rolig läsning att gå in och titta på Avanza saldot just nu, men mitt sparande är långsiktigt och just nu får man mycket för pengarna. Jag tror ändå att det kommer att återhämta sig bra tills den dag det är dags att använda pengarna. Eftersom vi räknar med att behålla jobben båda två så kommer vi att kunna fortsätta att spara/investera genom denna kris. Även kosta på huset lite kanske.

Det blir aldrig så som man föreställt sig

Hur hade jag egentligen föreställt mig att ”krisen” skulle se ut när den kom? Egentligen hade jag väl inte föreställt mig något särskilt, men förväntningen var nog ändå att det skulle innebära mer jobb, mer action, mer samarbeten, osv. Att det skulle innebära att sitta hemma, att man skulle irritera sig över folk som skiter i rekommendationer och sprider vidare smitta över hela landet och att man inte skulle kunna träffa folk (inte ens släkten) det hade jag inte föreställt mig.

Jobbmässigt funkar det utmärkt. Jag jobbar hemifrån vilket innebär att jag slipper lägga tid på pendling samt att jag jobbar mycket effektivare. Jag saknar faktiskt inte kollegorna, vi träffas digitalt och en positiv effekt är att jag även har lärt känna en del av mina kollegor som jobbar på andra orter väldigt bra. Detta skulle jag definitivt kunna fortsätta med, jag har inget egentligt behov av ett fysiskt kontor att åka till.  Jag jobbar heller inte i en bransch som gör att jag behöver oroa mig särskilt mycket för att bli arbetslös pga denna pandemikris. Överlag så fick digitaliseringen på arbetsplatser sig nog en rejäl skjuts i och med detta.

Privat, på fritiden, är det värre. Några av oss är lite snoriga och hostiga. Vi försöker hålla oss så isolerade som möjligt i familjen. Handling görs som regel tidigt på morgonen när affären precis har öppnat och det är lite folk. Försöker även handla så sällan som möjligt, endast när det behövs fyllas på färskvaror i princip. Inget socialt umgänge överhuvudtaget. Allra värst lider jag av att inte kunna träffa mina föräldrar. Telefonsamtal är inte riktigt samma sak som att träffas. De har ingen dator/internet så inte ens skype/facetime är ett alternativ. Pappa var förbi häromdagen eftersom han hade fått skattebeskedet och förstod sig inte riktigt på vad det stod. Han stod på altanen 3-4 meter bort och jag hjälpte till och förklarade. Att inte kunna ge en kram eller ens stå nära var riktigt jobbigt. Tack och lov så har de åtminstone varandra, pappa och mamma. Det har ju även börjat sjunka in hos dem nu att de måste vara försiktiga, så det är ju skönt åtminstone. Hoppas att vi blir helt friska snart så att man inte behöver vara lika försiktig och kan hälsa på och hjälpa dem lite. Kanske det till och med kan bli aktuellt att testa väldigt brett efter antikroppar snart så att man vet ifall man redan har haft det – det skulle vara väldigt skönt, men är nog en önskedröm.