Njuta av livet nu

Sommaren har gått fort och snart blir det höst. Jag har verkligen njutit av semestern, men även när jag jobbar finns det gott om tid att njuta eftersom man är hemma. Jag bävar för när det blir dags att återgå till ”normalläge” och vad detta normalläge kommer att innebära. Att åka in till kontoret 2-3 dagar i veckan efter denna långa hemmaperiod skulle kännas väldigt jobbigt. Jag hoppas fortfarande på att det ska bli OK att jobba hemifrån väldigt mycket (om man vill) även i normalläget, men det börjar dyka upp lite varningsflagg för att det kanske inte går. Om jag jobbar hemifrån mer än 50% av min arbetstid så blir mitt tjänsteställe i hemmet och resor in till kontoret blir ”Tjänsteresor” och det blir även en del frågeställningar kring arbetsmiljöansvar. Egentligen så är det så även nu, men jag antar att detta är något slags undantagsläge. Att tillåta detta mer permanent kräver en hel del vilja från min arbetsgivare – hoppas att den viljan finns.

Mina preppförråd är fortfarande stabila, de varken ökar eller minskar, och jag jobbar mest på att öka på min prepp kring hälsan vilket innebär mycket konditionsträning just nu. Målet är att få riktigt bra kondition samt att jag ska slippa medicinera för högt blodtryck. Utan bra hälsa så är inte matförråden lika mycket värda. Att kunna fortsätta att jobba hemifrån är en stor del i detta eftersom det gör det möjligt att kunna komma ut på ett konditionspass varje dag på lunchen och därutöver kan jag även utnyttja friskvårdstimmen, det innebär även mindre stress.

För livet i övrigt så har en plan börjat ta form hur jag ska kunna gå ned i arbetstid om några år – tjänstledigt för studier är en bra förmån 🙂 Många runt om mig blir helt nojjiga och börjar tjata om att jag ska ”tänka på pensionen”, men det är ju just det som jag har gjort när vi köpte ett hus som vi med största sannolikhet inte kommer att ha några lån kvar på när vi går i pension samt att vi rustar de stora sakerna nu så att vi inte behöver sedan. Jag kommer att klara mig bra på en väldigt låg pension den dag det är dags. Jag ska även se till att jag ska njuta av livet istället för att bara jobba till jag är för gammal för att njuta. Jag ska kämpa på med heltid några år till och sedan ska jag börja njuta av livet och leva mer i nuet. Genom att fortsätta jobba 50 – 60% så kommer jag fortfarande att ha en helt acceptabel nivå på ekonomin tills det är dags för pensionen (som de hela tiden flyttar fram åldersgränsen för)

Helt plötsligt blev det sommar

Oj vad tiden går fort! Nu är det i princip sommar och jag har fullt upp hela dagarna. Yngsta barnet har köpt hus och självklart är vi där och hjälper till en hel del. Samtidigt finns det mycket som ska göras även här hemma. Inte så mycket som ska göras i trädgården mer än att det ska vattnas, för nu har sommarvärmen kommit och det blir fort torrt. Mina hallonbuskar verkar ha tagit sig bra så nu hoppas jag på goda hallon i höst (istället för jordgubbsplantorna som inte riktigt ville ge några bär). En det målning ska göras i sommar – bor man i hus så finns det alltid något att göra.

Semestern är också inom synhåll. Ska bli riktigt skönt att få vara ledig i fyra veckor. Resten av semestern sparas till i höst/vinter när vi ev får hem en liten hundvalp. Jag arbetar fortfarande helt och hållet hemifrån och det är riktigt skönt nu när det börjar bli sommar. Att kunna gå ut på altanen och äta lunch samt kunna gå en promenad på lunchen och utnyttja friskvårdstimmarna maximalt är riktigt lyxigt! Just nu är min bästa prepp att ta hand om mig själv och se till att jag mår bra, vilket innebär att vara ute mycket och göra saker som jag tycker är roligt. Det känns även bra att kunna börja träffa lite folk igen, även om vi fortfarande är försiktiga. Om några veckor är nästan hela släkten fullvaccinerad, bara några av de yngre som inte har hunnit få vaccin än.

Hoppas att kurvan med smittade fortsätter nedåt och att så många som möjligt tar emot möjligheten att vaccinera sig så att livet kan återgå till hyfsat normalt igen. Hoppas även att folk inte börjar resa utomlands för snabbt innan vaccineringsgraden i världen har kommit upp i en trygg nivå samt att smittan har gått ned överlag i hela världen – men folk är ju som folk är så de kommer säkert att resa hysteriskt överallt för att ta igen det som missats.

Prepping – mer än bara lager

Det första de flesta tänker på när man hör ordet prepper är lager av mat och andra förnödenheter, som helst ska räcka flera år. Men är det verkligen så? De flesta preppers jag vet om har också en hel del annat, framförallt en enorm kunskap. Visst klarar man sig kanske länge på matlager, under förutsättning att man kan vara kvar där maten finns, men om man inte kan det då? Det har de flesta seriösa preppers insett för länge sedan och därför även rustat sig med en bred kunskapsbas, bosatt sig strategiskt på tex en gård där det finns bra förutsättningar för odling och djurhållning, har ett aktivt friluftsliv där de regelbundet tränar på att klara sig med väldigt enkla medel, o.s.v. Det är t.e.x. inte så mycket värt att ha stora matlager om man inte har något sätt att tillaga maten, om vattnet inte längre kommer ur kranen så är det bara en tidsfråga innan vattendunkarna tar slut och man måste kunna hitta och rena vatten själv, matlagren tar också slut så småningom. Men varför satsar de flesta preppers på stora matlager då? Jo, de är en stor källa till säkerhet under tiden man ställer om. Även om man är proffs på att odla så tar det tid innan det har växt upp och är färdigt att ätas, även djurhållning tar tid att växla upp till att helt försörja familjen med kött och annat om man inte redan ligger på den nivån, sedan kan både skördar och djurhållning slå fel och då är det bra med ett backup lager.

Hur tänker jag för egen del då? Tyvärr så känner jag alltid att jag vet och kan för lite. Jag har en hel del böcker (ja, böcker som jag kan läsa oavsett om det inte finns tillgång till ström och Internet) som handlar om självförsörjning, odling, vilda växter, friluftsliv, bygga/snickra och annat som jag känner att jag behöver kunna. Jag har inte övat på allt, men att kunna läsa sig till hur man gör är bättre än att inte kunna och inte heller kunna lära sig hur man gör. Odling provar jag lite olika saker för att lära mig vad som fungerar och vad som inte fungerar, men jag odlar inte i någon mängd där jag är i närheten av självförsörjning. Verktyg och redskap har jag sett till att jag har så att jag kan gräva upp hela tomten och odla om det skulle behövas. Jag har sett till att jag bor i ett hus som jag kan värma upp med ved, som har en matkällare där jag kan förvara mat svalt även mitt i sommaren, som har en lite större tomt och som ligger nära vatten. Vi har ett förråd på tomten som tidigare var ett hönshus vilket innebär att med liten arbetsinsats så kan detta bli ett hönshus igen om det skulle behövas. Jag har flera sätt att tillaga mat på; grill, spritkök, gasolkök, gasolbrännare till Muurikka, vedkök, plats att elda med ved utomhus. Ved ser vi till att ha väl påfyllt och det är också något som vi har redskap för att kunna fylla på själva (med en stor arbetsinsats) om det skulle behövas. Allt detta bygger naturligtvis på att vi kan stanna kvar hemma om något skulle hända. Om vi skulle bli tvungna att lämna hus och hem och inte heller kunna åka till någon annan så krymper alternativen snabbt. Vi har en släpkärra vilket innebär att vi skulle kunna få med oss stora delar av vårt matförråd samt en hel del redskap och verktyg. Det förutsätter att vi har ett mål dit vi kan ta oss på den mängd diesel vi har i bilen. Om vi är utelämnade till att ta oss någonstans till fots så är det aldrig ett optimalt alternativ, men även där har vi friluftsutrustning till hela familjen som gör att det skulle vara möjligt, men det är knappast en långsiktig lösning. Det jag verkligen saknar i min kunskapsbank är en jägarexamen och jakterfarenhet – det hade inneburit en större trygghet.

En annan sak som många glömmer är att det kan vara helt avgörande med goda relationer och kontaktnät – med grannar, med andra likasinnade, med annat folk i allmänhet. Om man har grannar som även de är preppers eller åtminstone rustade med en stor dos sunt förnuft och därmed är förberedda till viss del så innebär det kanske större möjlighet att kunna stanna kvar där man bor och klara sig bra genom att alla hjälps åt. Har man ett stort kontaktnät så har man kanske andra ställen där man vet att man är välkommen eftersom de vet att man bidrar mer än man belastar. Beroende på vad som händer så kan det även vara en trygghet att kunna ha kontakt med andra preppers och diskutera vad som händer.

Vad jag vill ha sagt med detta är att det är viktigt med ett helhetsperspektiv och en långsiktighet i sin prepping och även en så stor bredd och variation som det är möjligt att ha. Man vet aldrig vad som kanske händer och vad det skulle kunna innebära.

All prepping är bra. Hellre lite än ingenting alls. Bättre sent än aldrig.

Robinsson – dokusåpan som hade kunnat vara så bra

Förstår egentligen inte varför jag nästan varje säsong tittar på Robinsson, trots att jag varje gång stör mig så enormt på att det BARA handlar om socialt spel och pakter. Självklart förstår jag att det sociala spelet är en del i konceptet ”överleva på en öde ö”, men i just Robinsson så är det inte bara en del utan det blir det enda som programmet handlar om och oftast helt avgörande. Produktionen verkar göra lite tafatta försök att ändå behålla de intressanta, starka och tävlingsinriktade personerna genom tex Gränslandet, men det brukar inte fungera fullt ut i alla fall. För att inte tala om de stackars utmanare (och i år mullvadar) som oftast inte får en chans att visa vad de kan och vara kvar. Vem vill se en vinnare som i verkligheten knappt skulle klara sig ett dygn själv? De första säsongerna var ganska bra och intressanta eftersom deltagarna inte hade lärt sig att satsa allt på pakterna och kunskap, styrka i tävlingar och värde för gruppen var mer avgörande för vem som vann.

Jag skulle önska att bra prestationer belönades mer, även i de lag som förlorar Robinssontävlingarna. En lösning där immunitetstävlingarna byttes ut mot att vinnaren fick någon sorts pris eller fördel och det endast gick att rösta på de två som kommer sist i tävlingen när de kommer till örådet skulle minska betydelsen av pakter samtidigt som det sociala spelet fortfarande var kvar men inte fick en lika avgörande roll. Det skulle inte gå att taktikrösta bort de som man tror är ”duktigare ” än en själv lika lätt. Det skulle säkert också locka lite intressantare personer att söka till programmet, sådana som inte söker i dagsläget för de vet att de kommer att röstas ut på en gång pga att de kan för mycket och de är duktiga i tävlingar.

Jag är ju även förtjust i programkonceptet ”The Island” med Bear Grylls som inte innehåller några tävlingsmoment utan bara fokuserar på att överleva på en öde ö med sin grupp och vara kvar tills man ger upp eller orkar vara kvar hela tiden ut. ”Ensam i vildmarken” är bra, men blir lätt lite segt och händelselöst i längden. En variant där man kombinerar Robinsson med Ensam i vildmarken hade kanske också varit intressant. Alla bor i egna skydd/hyddor som de får bygga själva på valfritt sätt och tävlar individuellt, men bor nära varandra och kan träffas. Tävlingar med priser som gör att man kan stanna längre och sist kvar vinner. Inser att jag gillar att titta på TV mycket och att jag älskar olika koncept med överlevnad 🙂 Jag har hur många idéer som helst på olika dokusåpor på det temat.

Det händer inte mycket nytt

Det börjar verkligen märkas att man har hållit sig undan från folk i över ett år. Det blir inte särskilt många nya intryck, nya upplevelser eller kontakter överhuvudtaget. Det märks även av när jag ska skriva blogginlägg, det är svårt att skriva om något nytt utan det blir mest reflektioner och tips på streamingserier. Det händer helt enkelt inte så mycket i mitt liv. Det största som hänt är även det sorgligaste som hänt, dvs att vi var tvungna att ta bort vår älskade hund. När man endast träffar sin närmaste familj så känns det oerhört hårt när en av dem försvinner. Naturligtvis saknar vi henne enormt fortfarande, men har kommit så långt i vår process att vi börjat planera för att skaffa en ny liten familjemedlem i höst eller vinter. Familjen känns inte komplett utan en liten hund.

I övrigt så är det nästan komiskt hur man numera blir helt exalterad över så små saker som tex att jag ska möta upp en arbetskollega på lunchen och vi ska cykla en sväng i vårt MTB spår. Vi bedömer det som coronasäkert eftersom vi är utomhus och inte kommer att vara särskilt nära varandra. Vi har inte setts på över ett år, förutom på alla videokonferenser. Mina föräldrar är nu också färdigvaccinerade så då kan vi börja träffa dem lite mer också, även om vi fortfarande kommer att vara ganska försiktiga eftersom vi inte har fått ens första sprutan ännu. Att kunna umgås utomhus har verkligen varit räddningen och det har blivit väldigt mycket ”träffas och grilla korv”. Få se när vi i sista gruppen kommer att få vår vaccination, gissar på tidigast i höst. Jag har i alla fall hopp om att vi kommer att kunna fira jul ihop på ett normalt sätt (men helt säker är jag inte).

När det gäller preppförrådet så kan jag bara konstatera att det numera är helt normalt att det är välfyllt och att det roteras regelbundet – det kan jag tacka pandemin för. Numera vill jag ju inte åka och handla i tid och otid så det blir som regel inte ens en gång i veckan, och då främst det nödvändigaste. Vi har alltid mat och annat hemma för att klara en plötslig karantän ifall någon av oss skulle bli sjuk och hela familjen måste hålla sig hemma. Det är även helt accepterat numera av resten av familjen. Vi klarar oss naturligtvis även längre tid, men det har resten av familjen inte riktigt samma koll på. Misstänker att vi efter pandemin inte kommer att gå tillbaka helt till hur det var innan coronan, utan att vissa saker kommer att bli det nya normala (som tex att man inte går ut/går till jobbet när man är sjuk). Det kanske till och med blir bättre nu när folk insett att saker kan hända som snabbt förändrar förutsättningarna ganska rejält.

Trygghet

Det var ett antal år sedan jag började med mitt 20% sparande varje månad. Anledningen då var att jag ville vara mer ledig och planen var att ta tjänstledigt någon månad (förlängd semester), men det gick inte för min arbetsgivare tillåter inte att man är tjänstledig ”bara ändå”. Hursomhelst så var det verkligen startskottet för en mycket bättre och mer balanserad vardagsekonomi. Trots att jag egentligen hade mindre pengar att röra mig med så gick det gradvis mot att jag helt plötsligt hade mer pengar över varje månad. Sparandet har ju bara rullat på och även höjts lite, men kostnaderna har hela tiden sjunkit vilket innebär att vi verkligen har en god ekonomi i dagsläget, och då har vi ändå helt normala medellöner både maken och jag. Jag har t.o.m. sänkt min lön lite genom att jag löneväxlar till mig extra semesterdagar. Lugnet som infinner sig när jag inser att jag har råd att göra det jag vill (eftersom jag inte direkt har några dyra intressen utöver cyklingen) är helt underbar. Ska jag blicka längre fram så ser jag även att det är fullt möjligt (mycket troligt) att vi är helt lånefria den dag jag går i pension. Utöver det så har vi även råd att göra de stora/dyra ”projekten” som behövs på huset i god tid innan pensionsdags. Jag inser helt enkelt att jag nog kommer att kunna njuta av pensionen om inget oförutsett händer. Om något oförutsett händer så tror jag ändå att jag kommer att ha det bättre än de flesta andra eftersom jag har förberett mig för det mesta, så även där känner jag en viss trygghet.

Jag hoppas verkligen att jag kan förmedla vidare detta tänk till mina barn. Ser redan att dottern har börjat tänka i mer ekonomiska banor när det tex gäller boende, även om jag inte skulle kalla henne särskilt sparsam. Hon har precis köpt hus och då köpt ett hus som inte är överdrivet dyrt, utan ett charmigt äldre hus som de fick till ett riktigt bra pris och som det är lite lagom med rust på. Inga stora lån. Hon ska även utbilda sig till sjuksköterska vilket känns som ett tryggt val (även om det inte är direkt ett höglöneyrke), sjuksköterskor kommer alltid att kunna få jobb. Sonen har aldrig varit en person som behöver mycket pengar så han är jag inte heller så orolig för, där väntar jag mer på att han ska landa lite i livet ang var han ska bo och vad han vill jobba med.

Att hitta en trygghet i hur man lever är en bra prepp. En stor del i den tryggheten är ju att jag är förberedd och det börjar kännas som att även mina börjar bli förberedda.

Mars – ett år med restriktioner

Ungefär nu så har jag nog suttit hemma och jobbat i ett helt år, har inte varit in på kontoret mer än en gång för att hämta en utskrift och det var i våras förra året. Helt uppenbarligen går det hur bra som helst att inte vara på kontoret och det har ju även min arbetsgivare insett. I framtiden, även när pandemin har lugnat ner sig och restriktionerna försvunnit, kommer jag fortfarande att få jobba hemifrån en stor del av min arbetstid och det innebär att jag inte längre är så sugen på att byta jobb. Detta upplägg med stor del hemarbete passar mig ypperligt! 2 – 3 dagar i veckan hemma kommer definitivt att vara OK, kanske även mer. Visst vill jag träffa mina kollegor ibland, men då kan jag göra det när det finns en poäng i att träffas, tex när vi ska diskutera olika frågor eller annat tillsammans, enhetsdagar eller när man på någon annat sätt ska jobba mer konkret tillsammans. Det dagliga rutinarbetet sköter jag mycket effektivare hemifrån i lugn och ro. Trodde väl aldrig att jag skulle kunna säga detta, men jag är ganska nöjd med min arbetssituation just nu och i en överskådlig framtid.

På hemmafronten så hoppas jag att vaccineringen rullar på så att det kan gå tillbaka till lite mer normala rutiner till sommaren i alla fall. Mina föräldrar har precis fått sin första dos vaccin och de får dos nr 2 om en månad. Det är ett efterlängtat första steg! Dottern jobbar inom vården så även hon har fått sin första dos. Svärmor är snart på gång, vilket är skönt för hon har varit väldigt orolig. Resten av oss tillhör sista fasen så vi får vänta ett bra tag på vår tur. Kan verkligen konstatera att det finns ett enormt uppdämt behov att få träffa alla under mer normala förhållanden. Mina väldigt gamla föräldrar har en mycket liten umgängeskrets och min familj är en väldigt stor del av den så det har varit väldigt jobbigt att inte kunna träffa dem och krama om dem, men det är säkert också det som gjort att de har lyckats hålla sig undan från smitta. Tyvärr märks det väldigt tydligt på min mamma att det har saknats social stimulans i ett helt år – hon har helt enkelt åldrats mycket under detta år och hon hänger inte alls med på samma sätt i våra samtal. Väldigt jobbigt att inse att det kan gå så fort.

På det stora hela så har året för min del varit helt OK. Jag har stortrivts med att jobba hemifrån. Det har varit ett lugnare tempo vilket har varit väldigt bra för min hälsa. Måendet tog dock en djupdykning vid nyår då vår hund gick bort, men det börjar bli bättre nu. Jag har nog aldrig vistats ute i skog och mark så mycket som jag gjort under detta året och det är skönt. Jag är också väldigt tacksam för att jag bor på en liten ort där samhället i stort inte verkar ha drabbats så hårt. Vi har kvar alla våra matställen och affärer, det har inte varit någon extrem trängsel, det går att hålla avstånd i matbutikerna, det har inte varit slut på några varor och min kommun har tagit god hand om de äldre och sjuka som inte har kunnat sköta sin handling och apoteksbesök själva. Vi har helt enkelt en bra gemenskap och en stor dos sunt förnuft här i byn. Som prepper ser jag verkligen fördelarna med det!

100 days wild

Ännu ett tips på en dokumentärserie.

I samband med att jag skaffade ytterligare en streamingtjänst (Discovery +) för att kunna se Ensam i Vildmarken, så hittade jag även en annan dokumentär på samma streamingtjänst – 100 days wild. Utgångsläget är att det är två personer som har bott i Alaskas vildmark i fem år off grid och nu vill starta en ”community”, ett off grid samhälle. Fem personer (som jag antar har sökt och valts ut på något sätt) tar sitt pick och pack och flyttar ut till dem i vildmarken för att utgöra starten på det tänkta lilla samhället där man ska leva på jakt och fiske helt utanför resten av samhället och helt off grid. Förutsättningen för programmet är att det är 100 dagar kvar tills vintern kommer och då ska man ha hunnit bygga färdigt vissa byggnader samt ha jagat/samlat den mat man behöver för vintern. Behöver väl knappast tala om att det blir en del osämja, meningsskiljaktigheter, anpassningssvårigheter, mm, men kanske inte riktigt på det sätt som jag förväntade mig. Naturligtvis har deltagarna valts ut för sina speciella personligheter och erfarenheter, men de kanske ändå representerar den typ av personer som sannolikt skulle överleva ett SHTF(?). Hur som helst så var det väldigt intressant och lärorikt att se gruppdynamiken utvecklas och vilka problem som uppstod, både väntade och oväntade. Framförallt så var det intressant att se hur viktiga de sociala kompetenserna spelar roll, fast ändå inte riktigt på det sätt som jag trodde. Acceptans verkade vara nyckeln och absolut inte en massa regler.

Sevärd serie i åtta delar som åtminstone fick mig att tänka till lite. Jag hoppas faktiskt på en säsong två för att se hur det går för dem framöver.

Ensam i Vildmarken

SPOILERALERT!!!

Kunde inte låta bli att skaffa ännu en streamingtjänst så att jag kunde se Ensam i Vildmarken. Har hunnit se tre avsnitt än så länge. Min favorit inledningsvis var Rick (73 år och f..d Navy Seal), men när han började prata om sina 20 knäoperationer och att han inte kan gå så bra i ojämn terräng så börjar jag fundera över hur han egentligen tänkte. Mycket riktigt så var han snabbt tvungen att åka hem pga skada. Synd, för jag tror att han hade varit intressant att följa. Min nya favorit blev Nicole (29 år och anläggningsdykare), positiv och verkar klara sig bra. Hon ger inte intryck av att ha så mycket erfarenhet, men verkar ha en rejäl dos sunt förnuft jag älskar hennes sätt att vara. Tur med fisket har hon haft hittills också. Jonas (37 år och naprapat) är också en skön typ som verkar ha en bra inställning och mest verkar njuta av ensamheten än så länge. I övrigt så blir man ju lite förvånad över hur vissa i princip gråter och saknar familjen efter bara någon dag ensamt, gråter och säger förlåt när de ska avliva fisken som de fångat och rent allmänt inte verkar ha gjort någon ”hemläxa” alls inför detta äventyr. Googling och testa praktiskt allt man kan inom göra upp eld, bygga skydd, ätbart i naturen, fiske och överlag överlevnad i naturen borde ha varit en självklarhet innan avresa. Samtidigt är det lite intressant som tittare att se just alla misstag som görs, att se åtta personer som alla visste hur man löste alla problem skulle nog inte vara ”bra TV”. Hittills har vädret varit bra, även om det varit kallt så det som har varit mest avgörande hittills är hur bra de har lyckats med fisket. Utöver fisk så verkar de inte fokusera särskilt mycket på att leta efter något ätbart på land, en av deltagarna hittar kantareller dag sju(!) – varför har man inte letat mer efter sådan mat tidigare? Svamp, bär och annat borde det ju finnas en del av i oktober. Man fick också se tydligt vad matbrist kan orsaka i tredje avsnittet när en deltagare fick åka hem pga att han huggit yxan i tummen.

Jag har försökt leta efter, men inte hittat, någon utrustningslista på vad de har med sig. Verkar ändå som att de har med sig en egen ryggsäck med kläder (något mer?) och alla får ett utrustningspaket med tarp, presenning, kniv, yxa, såg, matkärl, eldstål, ??? Hade varit intressant att se framförallt vad de fick ta med sig själva för där verkar de ha valt lite olika lösningar.

Ska bli spännande att se hur det går för alla och jag kommer säkert att återkomma efter att jag sett alla avsnitten med lite mer åsikter och reflektioner.

Odling 2021

Sitter och funderar lite över odlingsåret 2021. Har någonstans tvingats inse att odling i stort format är inte min grej så länge det är ”normalläge” (om man nu kan kalla detta för normalt) och jag har ett vanligt heltidsjobb, Vi äter inte särskilt mycket grönsaker i min familj och jag har svårt att motivera mig att odla enbart för att jag ska skaffa mig kunskap. Jag får helt krasst inse att jag får falla tillbaka på det faktum att om det ska vara hanterbart för mig så ska jag odla ”godsaker”. Så i år byter jag ut potatis och jordgubbar (som inte vill ge några bär) till hallonbuskar som jag hoppas ska sköta sig lite mer själva och ge bättre skörd. Jag har även tittat lite på fruktträd och då hittat något som heter pelarträd. Små, smala fruktträd som ger lagom med frukt för min del. Dessa ska bli mellan 1,5 – 2,5 meter höga och vara väldigt smala (som pelare) vilket innebär att jag kan ha flera sorters äppelträd utan att hela tomten försvinner och utan att jag drunknar i frukt. Hittade även en dvärgvariant av körsbärsträd som jag blev sugen på, även där med samma argument. Gurkplantor i kruka kommer jag att fortsätta med för det åt vi och det gick åt (hade kunnat äta mycket mer än vi fick). Är även sugen på vindruvor (eller labruska som de tydligen heter) som visserligen ska beskäras en del men i övrigt verkar kunna sköta sig själva.

Visst önskar jag fortfarande att jag bodde mer ”lantligt” med en lite större gård som jag kunde odla på, men då skulle jag nog inte vilja göra det i kombination med ett heltidsarbete. Med större plats kommer också större möjligheter att prova olika saker och det finns mer utrymme för att misslyckas. Här på min relativt lilla tomt så vill jag att allt jag odlar ska bli bra, annars är det slöseri med utrymme. Nu storsatsar jag på frukt och bär i några år och ser hur det blir. Jag vill ha en trädgård att njuta i och av och just nu så innebär det att jag måste styra om lite.

Hur tänker jag då i prepperperspektiv om SHTF händer? Ja, det är inte helt lätt. Men jag hoppas att jag kanske kan tigga till mig sättpotatis från någon granne i värsta fall. Potatis är bra basföda och är inte svårodlad (jag lyckades med min potatis men vi är inte riktigt en potatisfamilj tyvärr). Potatis är nog även det jag troligtvis kommer att gå tillbaka till att odla när jag har fått lite mer snurr på trädgården. Morötter, sallad och andra grönsaker/rotsaker kommer säkert att fortfarande odlas, men i väldigt liten skala i någon pallkrage och jag kommer inte att lägga så mycket energi på dem. Tillräckligt för att det ska finnas frön hemma och för att jag ska kunna öka på om det behövs (och då tänker jag i det långa perspektivet). I övrigt så tror jag inte att det är odling som kommer att hålla mig flytande under ett SHTF utan det är den ev möjligheten att få tag i djur, främst höns. Där har jag möjlighet att snabbt ställa i ordning ett OK hönshus eftersom tidigare ägare av vårt hus hade höns och därmed finns det ett förråd som tidigare varit hönshus som är isolerat och snabbt går att bygga om. Vår trädgård är dessutom helt ”inhägnad”. Det är inte en ideal lösning, men det bästa jag kan göra utifrån hur vi bor och vad jag klarar av just nu. Jag har ju även mitt prepperförråd som ska hålla oss flytande ett tag.