Trygghet

Det var ett antal år sedan jag började med mitt 20% sparande varje månad. Anledningen då var att jag ville vara mer ledig och planen var att ta tjänstledigt någon månad (förlängd semester), men det gick inte för min arbetsgivare tillåter inte att man är tjänstledig ”bara ändå”. Hursomhelst så var det verkligen startskottet för en mycket bättre och mer balanserad vardagsekonomi. Trots att jag egentligen hade mindre pengar att röra mig med så gick det gradvis mot att jag helt plötsligt hade mer pengar över varje månad. Sparandet har ju bara rullat på och även höjts lite, men kostnaderna har hela tiden sjunkit vilket innebär att vi verkligen har en god ekonomi i dagsläget, och då har vi ändå helt normala medellöner både maken och jag. Jag har t.o.m. sänkt min lön lite genom att jag löneväxlar till mig extra semesterdagar. Lugnet som infinner sig när jag inser att jag har råd att göra det jag vill (eftersom jag inte direkt har några dyra intressen utöver cyklingen) är helt underbar. Ska jag blicka längre fram så ser jag även att det är fullt möjligt (mycket troligt) att vi är helt lånefria den dag jag går i pension. Utöver det så har vi även råd att göra de stora/dyra ”projekten” som behövs på huset i god tid innan pensionsdags. Jag inser helt enkelt att jag nog kommer att kunna njuta av pensionen om inget oförutsett händer. Om något oförutsett händer så tror jag ändå att jag kommer att ha det bättre än de flesta andra eftersom jag har förberett mig för det mesta, så även där känner jag en viss trygghet.

Jag hoppas verkligen att jag kan förmedla vidare detta tänk till mina barn. Ser redan att dottern har börjat tänka i mer ekonomiska banor när det tex gäller boende, även om jag inte skulle kalla henne särskilt sparsam. Hon har precis köpt hus och då köpt ett hus som inte är överdrivet dyrt, utan ett charmigt äldre hus som de fick till ett riktigt bra pris och som det är lite lagom med rust på. Inga stora lån. Hon ska även utbilda sig till sjuksköterska vilket känns som ett tryggt val (även om det inte är direkt ett höglöneyrke), sjuksköterskor kommer alltid att kunna få jobb. Sonen har aldrig varit en person som behöver mycket pengar så han är jag inte heller så orolig för, där väntar jag mer på att han ska landa lite i livet ang var han ska bo och vad han vill jobba med.

Att hitta en trygghet i hur man lever är en bra prepp. En stor del i den tryggheten är ju att jag är förberedd och det börjar kännas som att även mina börjar bli förberedda.

Mars – ett år med restriktioner

Ungefär nu så har jag nog suttit hemma och jobbat i ett helt år, har inte varit in på kontoret mer än en gång för att hämta en utskrift och det var i våras förra året. Helt uppenbarligen går det hur bra som helst att inte vara på kontoret och det har ju även min arbetsgivare insett. I framtiden, även när pandemin har lugnat ner sig och restriktionerna försvunnit, kommer jag fortfarande att få jobba hemifrån en stor del av min arbetstid och det innebär att jag inte längre är så sugen på att byta jobb. Detta upplägg med stor del hemarbete passar mig ypperligt! 2 – 3 dagar i veckan hemma kommer definitivt att vara OK, kanske även mer. Visst vill jag träffa mina kollegor ibland, men då kan jag göra det när det finns en poäng i att träffas, tex när vi ska diskutera olika frågor eller annat tillsammans, enhetsdagar eller när man på någon annat sätt ska jobba mer konkret tillsammans. Det dagliga rutinarbetet sköter jag mycket effektivare hemifrån i lugn och ro. Trodde väl aldrig att jag skulle kunna säga detta, men jag är ganska nöjd med min arbetssituation just nu och i en överskådlig framtid.

På hemmafronten så hoppas jag att vaccineringen rullar på så att det kan gå tillbaka till lite mer normala rutiner till sommaren i alla fall. Mina föräldrar har precis fått sin första dos vaccin och de får dos nr 2 om en månad. Det är ett efterlängtat första steg! Dottern jobbar inom vården så även hon har fått sin första dos. Svärmor är snart på gång, vilket är skönt för hon har varit väldigt orolig. Resten av oss tillhör sista fasen så vi får vänta ett bra tag på vår tur. Kan verkligen konstatera att det finns ett enormt uppdämt behov att få träffa alla under mer normala förhållanden. Mina väldigt gamla föräldrar har en mycket liten umgängeskrets och min familj är en väldigt stor del av den så det har varit väldigt jobbigt att inte kunna träffa dem och krama om dem, men det är säkert också det som gjort att de har lyckats hålla sig undan från smitta. Tyvärr märks det väldigt tydligt på min mamma att det har saknats social stimulans i ett helt år – hon har helt enkelt åldrats mycket under detta år och hon hänger inte alls med på samma sätt i våra samtal. Väldigt jobbigt att inse att det kan gå så fort.

På det stora hela så har året för min del varit helt OK. Jag har stortrivts med att jobba hemifrån. Det har varit ett lugnare tempo vilket har varit väldigt bra för min hälsa. Måendet tog dock en djupdykning vid nyår då vår hund gick bort, men det börjar bli bättre nu. Jag har nog aldrig vistats ute i skog och mark så mycket som jag gjort under detta året och det är skönt. Jag är också väldigt tacksam för att jag bor på en liten ort där samhället i stort inte verkar ha drabbats så hårt. Vi har kvar alla våra matställen och affärer, det har inte varit någon extrem trängsel, det går att hålla avstånd i matbutikerna, det har inte varit slut på några varor och min kommun har tagit god hand om de äldre och sjuka som inte har kunnat sköta sin handling och apoteksbesök själva. Vi har helt enkelt en bra gemenskap och en stor dos sunt förnuft här i byn. Som prepper ser jag verkligen fördelarna med det!

100 days wild

Ännu ett tips på en dokumentärserie.

I samband med att jag skaffade ytterligare en streamingtjänst (Discovery +) för att kunna se Ensam i Vildmarken, så hittade jag även en annan dokumentär på samma streamingtjänst – 100 days wild. Utgångsläget är att det är två personer som har bott i Alaskas vildmark i fem år off grid och nu vill starta en ”community”, ett off grid samhälle. Fem personer (som jag antar har sökt och valts ut på något sätt) tar sitt pick och pack och flyttar ut till dem i vildmarken för att utgöra starten på det tänkta lilla samhället där man ska leva på jakt och fiske helt utanför resten av samhället och helt off grid. Förutsättningen för programmet är att det är 100 dagar kvar tills vintern kommer och då ska man ha hunnit bygga färdigt vissa byggnader samt ha jagat/samlat den mat man behöver för vintern. Behöver väl knappast tala om att det blir en del osämja, meningsskiljaktigheter, anpassningssvårigheter, mm, men kanske inte riktigt på det sätt som jag förväntade mig. Naturligtvis har deltagarna valts ut för sina speciella personligheter och erfarenheter, men de kanske ändå representerar den typ av personer som sannolikt skulle överleva ett SHTF(?). Hur som helst så var det väldigt intressant och lärorikt att se gruppdynamiken utvecklas och vilka problem som uppstod, både väntade och oväntade. Framförallt så var det intressant att se hur viktiga de sociala kompetenserna spelar roll, fast ändå inte riktigt på det sätt som jag trodde. Acceptans verkade vara nyckeln och absolut inte en massa regler.

Sevärd serie i åtta delar som åtminstone fick mig att tänka till lite. Jag hoppas faktiskt på en säsong två för att se hur det går för dem framöver.

Ensam i Vildmarken

SPOILERALERT!!!

Kunde inte låta bli att skaffa ännu en streamingtjänst så att jag kunde se Ensam i Vildmarken. Har hunnit se tre avsnitt än så länge. Min favorit inledningsvis var Rick (73 år och f..d Navy Seal), men när han började prata om sina 20 knäoperationer och att han inte kan gå så bra i ojämn terräng så börjar jag fundera över hur han egentligen tänkte. Mycket riktigt så var han snabbt tvungen att åka hem pga skada. Synd, för jag tror att han hade varit intressant att följa. Min nya favorit blev Nicole (29 år och anläggningsdykare), positiv och verkar klara sig bra. Hon ger inte intryck av att ha så mycket erfarenhet, men verkar ha en rejäl dos sunt förnuft jag älskar hennes sätt att vara. Tur med fisket har hon haft hittills också. Jonas (37 år och naprapat) är också en skön typ som verkar ha en bra inställning och mest verkar njuta av ensamheten än så länge. I övrigt så blir man ju lite förvånad över hur vissa i princip gråter och saknar familjen efter bara någon dag ensamt, gråter och säger förlåt när de ska avliva fisken som de fångat och rent allmänt inte verkar ha gjort någon ”hemläxa” alls inför detta äventyr. Googling och testa praktiskt allt man kan inom göra upp eld, bygga skydd, ätbart i naturen, fiske och överlag överlevnad i naturen borde ha varit en självklarhet innan avresa. Samtidigt är det lite intressant som tittare att se just alla misstag som görs, att se åtta personer som alla visste hur man löste alla problem skulle nog inte vara ”bra TV”. Hittills har vädret varit bra, även om det varit kallt så det som har varit mest avgörande hittills är hur bra de har lyckats med fisket. Utöver fisk så verkar de inte fokusera särskilt mycket på att leta efter något ätbart på land, en av deltagarna hittar kantareller dag sju(!) – varför har man inte letat mer efter sådan mat tidigare? Svamp, bär och annat borde det ju finnas en del av i oktober. Man fick också se tydligt vad matbrist kan orsaka i tredje avsnittet när en deltagare fick åka hem pga att han huggit yxan i tummen.

Jag har försökt leta efter, men inte hittat, någon utrustningslista på vad de har med sig. Verkar ändå som att de har med sig en egen ryggsäck med kläder (något mer?) och alla får ett utrustningspaket med tarp, presenning, kniv, yxa, såg, matkärl, eldstål, ??? Hade varit intressant att se framförallt vad de fick ta med sig själva för där verkar de ha valt lite olika lösningar.

Ska bli spännande att se hur det går för alla och jag kommer säkert att återkomma efter att jag sett alla avsnitten med lite mer åsikter och reflektioner.