Är jag verklighetsfrånvänd?

Ibland undrar jag. Jag blir mer och mer ointresserad av vissa saker. Jag är inte (och har aldrig varit) särskilt intresserad av att titta på sport, politik känner jag blir bara mindre och mindre intressant eftersom alla partier verkar ha sin beskärda del av idioter, vissa mer än andra, dokusåpor som går ut på att supa, skapa intriger och konflikter, visa sex och liknande intresserar mig inte alls, nyheterna innehåller mest elände, kändisskvaller är jag inte intresserad av. Känslan av ”kan jag bara få vara ifred och sköta mig själv” infinner sig allt oftare. Jag har aldrig tänkt på mig själv som en introvert person, men kanske är det vad jag är. Om jag får drömma om en framtid som ser ut som jag vill så ser jag mig som en person som inte jobbar utan är hemma och bara gör det JAG tycker om. Jag har inget större behov av att ha ett stort socialt umgänge. Det räcker med släkt, vänner och att träffa folk när jag handlar/tränar/är ute. Jag trivs med att vara själv helt enkelt, även om jag ändå tycker om att vara med familjen. Jag stänger in mig ibland för att få lite egentid, eller går ut själv på en långpromenad i skogen – det rensar huvudet.

Det som jag funderar på mitt i allt detta ointresse är om det är så bra att bry sig så lite om vad som händer runt omkring mig. Jag lever i en fantasivärld där brottslighet, flyktingkriser, politiska idiotbeslut och annat inte påverkar mig, men någonstans så kommer det sannolikt tillslut att göra det. Men just nu så händer allt sådant ”någon annan stans”. På ett plan så bryr jag mig och planerar eftersom jag preppar för att klara mig själv, men det är ju bara ännu ett steg för att inte behöva bry mig om vad som händer, ifall det går åt skogen. Jag har förberett mig för att kunna klara mig själv och mina närmaste så det påverkar inte mig lika mycket. Steg för steg så minskar jag på konsekvenserna för mig vid ett ev SHTF scenario, vad det än må vara. Minskar på huslån med målet att vi inte ska ha några lån i framtiden, vill kunna odla för att göra oss mindre känsliga för matpriser/mattillgång/sämre hushållsekonomi, sänker gradvis våra utgifter för att i det långa loppet kunna klara oss på mycket lägre inkomster (och under tiden så bygger vi upp en buffert). Så visst är jag engagerad och intresserad på vissa utvalda områden, och det kanske är rätt områden jag är intresserad av.

Annonser
Är jag verklighetsfrånvänd?

Rädslan för att jag inte vill ha det jag vill ha….

Baksidan med att gå och längta efter något annorlunda och få vänta länge är att jag hinner bygga upp väldigt stora förväntningar och kanske är de lite orealistiska. Vad vet jag? Jag längtar efter ett annat sätt att leva och jag vill kunna odla, laga mer mat från grunden, leva ett enklare liv, osv. Innan jag har nått målet så är det svårt att veta om det verkligen var detta jag ville. Det nästan värker i kroppen efter att få köpa hus, börja odla och allt annat. Tänk om jag tycker att det är jättejobbigt att odla själv? Jag sitter och läser, lyssnar och tittar på allt möjligt som handlar om odling, självhushållning, bakning, annan typ av matlagning, ….. Jag längtar efter att få börja med min Bokashikompost, som jag inte har möjlighet att börja med ännu. Jag försöker övertala mig själv att inte gå ut för hårt och börja med allt samtidigt när jag väl får förutsättningarna. Att tygla mig själv och börja med några färre grönsaker och kanske några bärbuskar, förbereda odlingsplatser för nästa säsong istället för att göra klart allt på en gång, inte sätta för höga krav och mål på en gång. Jag känner mig själv och vet att jag har en tendens att gå ut lite för hårt från start, ibland funkar det ändå och ibland går det inte alls och jag tröttnar för att det blir för mycket. En viktig balansgång att hela tiden ha i bakhuvudet. Jag kan inte bli självförsörjande på grönsaker, frukt, bär från start, kanske aldrig. Lite är bättre än inget. Så länge det är roligt och ger något tillbaka så får det rulla på, men jag måste även ha en plan för hur jag hanterar tillfällen då det inte är lika roligt. Jag tittar efter ett hus där det ska finnas förutsättningar för det mesta som jag drömmer om, men det behöver inte betyda att jag ska göra allt detta. Att kunna växla upp om behovet finns känns viktigt, men om jag inte vill och behöver så kan jag ha ytor som inte utnyttjas till fullo. Att lära mig, öva, göra misstag är en viktig process som jag helt enkelt måste acceptera.

Det jag också måste lära mig är att använda det som jag odlar fram, nya maträtter och ett annat sätt att laga mat. Förvaring under längre tid, dvs hur får jag avkastningen att hålla över vintern, kommer att bli en utmaning för mig som är ganska kräsen med vad jag äter. Jag har även tänkt att förändra mitt sätt att handla och planera/laga mat. I dagsläget är vi väldigt bekväma av oss gällande maten. Det blir ofta halvfabrikat, vi skippar ofta grönsaker för att vi inte har hemma eller orkar göra i ordning, jag är duktig att baka matbröd i perioder men har även perioder då jag är väldigt dålig på det, osv. Att hitta de enkla lösningarna som ger bättre förutsättningar blir en utmaning. I ett hus finns förutsättningarna för att skaffa en till frys, vilket ger bättre förutsättningar för större inköp när jag hittar bra varor till bra pris. Jag hoppas att det kommer att finnas ett stort kök med stora ytor för matberedning och bakning (just nu är det alltid trångt att hålla på). Att vi kommer att bli bättre på att äta grönsaker har jag stora förhoppningar om eftersom det kommer att finnas fräscha grönsaker som bara är att plocka in under den tid som de växer i trädgården, dvs det kommer att bli enkelt och det ligger inte och blir gammalt. Bättre kvalitet på maten överlag är också något som jag strävar efter, närproducerat kött, egna grönsaker, mm. Kostnaderna för detta kommer förhoppningsvis även att minska jämfört med hur vi har det idag. Låter så enkelt när jag skriver detta, men hur kommer det att bli i verkligheten?

Ekonomin hade jag också tänkt att den skulle bli ”bättre”. Inte för att vi kommer att tjäna mer utan för att jag planerar att vi ska ha väsentligt lägre kostnader. Lägre boendekostnader, lägre matkostnader, sluta med impulsköp. Även ett rejält sparande som möjliggör investeringar i huset där det behövs utan att behöva låna och att på sikt jobba mindre om några år. Ekonomin är det som jag känner är svårast att planera, förutse och fantisera om. Det är i dagsläget så osäkert hur det kommer att se ut med kostnaderna. Det kanske är positivt att det får avvakta och att jag för tillfället håller mig till mitt 20% sparande och begränsa vad jag köper. Preppinköp är i dagsläget även det väldigt begränsat. Prylmässigt har jag det mesta jag behöver, jag har mat för en bra bit över en vecka, vatten behöver det jobbas på, men i övrigt måste jag vänta tills jag har mer förvaringsutrymme.

Rädslan för att jag inte vill ha det jag vill ha….

Tänk om – tänk rätt (?)

Läste Myrstigs inlägg ”Världen från två vinklar” och inser att jag håller med i mycket av det som skrivs. Mer och mer så omvärderar jag vad som är viktigt, hur jag gör saker, vad jag vill ha, osv. Det var ändå inte så länge sedan jag bodde i hus och tyckte att lägenhet var så mycket mer lockande, det har gått över. Nu letar vi hus för fullt och det ska inte ligga i stan. Jag styr överlag över till att göra mig mindre beroende, av allt. Helt plötsligt så går jag igång på saker bara för att de är gammaldags och inte eldrivna tex. Nu när jag tjänar mer pengar än jag någonsin gjort tidigare (men fortfarande en normallön) har jag allt mindre behov av pengar och mina kostnader minskas stadigt och medvetet. Jag gör omprioriteringar och tycker att det jag gör utanför arbetstid är vad som är viktigt. I stället för att ”skryta” om att jag minsann alltid har jobbat heltid, även när barnen var små, så är min önskan att gå ned i arbetstid på sikt. Varför ska jag lägga så mycket av min tid på att arbeta för någon annan med sådant som jag inte tycker är särskilt kul? Att ha en trädgård att odla i ser jag inte längre som ett oändligt ogräsrensande som inte ger mig något till något som lockar mig enormt och jag längtar verkligen tills jag får omsätta all teoretisk kunskap som jag samlat på mig till praktisk kunskap. Jag sitter och sträcklyssnar på ”Två odlare emellan” med Sara Bäckmo och Johannes Wetterbäck och tittar på YouTube klipp från Skillnadens trädgård – och jag längtar till jag kan få sätta lite frön, även om det bara blir lite sallat i en kruka på uteplatsen till att börja med.

Helt ”off grid” kommer jag nog inte att hamna eftersom maken inte riktigt tänker som jag och inte ser någon tjusning i att ”leva i misär mitt i skogen”. Jag gör det bästa av situationen och inser mer och mer att om jag bara tänker till när vi letar hus så går det att göra väldigt mycket i ett helt vanligt villaboende. Det går att odla väldigt mycket på väldigt liten yta om rätt förutsättningar finns. Jag hittar inspiration i intervjuerna/samtalen i Prepperpodden och får höra hur andra gjort och gör, hur tänker de och hur löser de problemen som dyker upp. Det går att ha tex höns och/eller köttkaniner i en villaträdgård och i ett scenario där det är matbrist så har jag väldigt svårt att se att någon granne skulle misstycka, snarare tvärtom. Att skaffa matdjur under normala förhållanden kommer troligtvis inte att ske. Problemet blir då att få tag i djur när det skiter sig.

Jag kommer att satsa på ett anpassningsbart hus med en ganska stor tomt (över 1 000 kvm) i ett litet samhälle. Förråden med mat kommer att bli väsentligt större än vad som jag i dagsläget får plats med i skafferiet. I den bästa av världar så angränsar vårt framtida hus till lite skog.

 

Tänk om – tänk rätt (?)

Valen vi inte vill göra

Boken Going Home satte igång väldigt mycket tankar, främst om moraliska och etiska val. Jag tror (eller vill tro) att de flesta inom preppervärlden faktiskt skulle hjälpa andra människor som de träffade på i en krissituation om de hade möjlighet, utan att för den skull överdriva. Jag skulle nog aldrig lämna någon åt sitt öde, även om personen inte skulle kunna bidra med något tillbaka eller på något annat sätt innebära en belastning, min inställning är snarare att alla kan bidra med något…..MEN….. Om jag ställs inför en situation där min hjälpsamhet innebär att tex mina barn blir utan hjälp, då hoppas jag verkligen att jag kommer att välja att hjälpa mina barn istället. Det är ett val ingen vanlig människa vill göra, alla klarar kanske inte ens av det utan försöker att hjälpa alla med resultatet att ingen blir hjälpt. Situationen i boken var att huvudpersonen var tvungen att ta sig hem till sin familj, som han visste behövde honom. Resan var väldigt lång och skulle ske till fots var utgångsläget, eftersom de flesta bilar slutat fungera. Längs resan ställs han inför val att hjälpa andra eller att låta bli. Varje val att hjälpa påverkade hans möjlighet att ta sig hem. Vilka personen kan man lita på och slå följe med? Kan man ge bort lite av sin mat för att hjälpa en person/familj som svälter? Dela med sig av vatten? Och kanske framför allt – vilka förtjänar att få hjälp? Det var inga lätta val i boken och det blev inte alltid rätt men det är lätt att sitta som läsare och tycka eller tro att ”såhär skulle jag ha gjort”. Det finns inga enkla svar på de val som bokens huvudperson tvingas göra, det är inte val som någon av oss egentligen vill göra. Det är kanske inte ens så lätt att bara lämna någon utan hjälp trots att man vet att i så fall kommer jag inte att komma hem till mina barn – personen som du måste lämna åt sitt öde står framför dig och du måste se personen i ögonen och säga ”tyvärr….”. Definitionen av vad som är moraliskt och etiskt rätt är inte alltid hugget i sten, det kan förändras ganska rejält beroende på övriga yttre omständigheter. Viktigt är också att inse att de enda val jag kan påverka är mina egna. Visst kan jag bestämma mig för att hålla moral och etik högt, att hjälpa alla som behöver, osv – det innebär inte att andra resonerar lika som mig. Av den anledningen anser jag att det är enormt viktigt för mig att se till att jag inte betraktas som en belastning utan som en tillgång av andra. För min del innebär det att jag är i bra fysisk form och att jag försöker samla på mig så mycket kunskap jag kan om så mycket som möjligt. För andra kan det innebära helt andra saker. En stor grupp av personer där alla är bra på samma saker är inte någon bra kombination. Man kan göra sig ”värdefull” på massor av olika sätt och det är också därför som jag anser att de flesta är en tillgång i en grupp på något sätt (eller kan bli genom att lära sig), men det beror naturligtvis på gruppens syfte och är inte alltid så.

Att rakt av bedöma människor som tvingas göra vissa omöjliga och obekväma val för omoraliska, egoistiska eller annat är ju ett i sig väldigt självcentrerat sätt att se på saken. Först och främst har alla ett eget ansvar för att ta hand om sig själv (barn undantaget) och då kan man inte bara lägga över ansvaret på någon annan för att den hade bättre förutsättningar. Detta ansvar för sig själv är upp till var och en hur det utformas, man får helt enkelt själv se till att man har så bra förutsättningar det går utifrån sin egen situation. Som förälder har man dessutom definitivt ett utökat ansvar för sina barn.

För att ta ett väldigt enkelt exempel så i en situation där jag tex åker tåg och vi blir stillastående mitt ute i skogen i flera timmar så skulle jag inte direkt vara villig att dela med mig av mat och vatten till de andra vuxna resenärerna, men till barn skulle jag kunna dela med mig. De vuxna på tåget har själva valt att sätta sig i sitsen att vara bekväma och inte ta med sig något. Detta är min grundinställning, men den är naturligtvis inte ett absolut ställningstagande som jag aldrig skulle kunna frångå. När det bara gäller att saker och ting blir jobbigt och obekvämt är det lätt att hålla på sina principer, när det börjar handla om hälsa, liv och död då är det inte lika enkelt.

Nu börjar jag läsa bok två i serien så jag antar att det kommer mycket mer att fundera över…..

Valen vi inte vill göra

Det står still

Känner att min prepping står lite still just nu. Visst, skafferiet är fortfarande välfyllt och det finns säkert luckor som skulle behöva åtgärdas, men jag känner ändå att det inte riktigt utvecklas och går framåt. Största anledningen till detta är nog att (till min stora glädje) så är även maken med på att vi ska börja titta på hus. Problemet är bara att med de krav (begränsningar) han har så finns det inte särskilt många hus till salu och speciellt inte i den prisklass som jag helst vill ha. Jag hamnade liksom i ett dödläge. Känner att jag mest hela tiden vill ”vänta tills vi hittar ett hus” med det mesta som skulle behöva göras. Det positiva med dödläget är förhoppningsvis att jag ska ha lättare att klara mitt 20% sparande eftersom motivationen att handla något i princip är borta. Jag är riktigt peppad på att klara mitt 20% mål så det får mycket fokus just nu. Att kunna frigöra sig från alla möjliga ekonomiska måsten måste vara riktigt bra prepp. Att klara sig på en låg inkomst gör att man blir så mycket mindre sårbar för yttre faktorer som tex arbetslöshet.

Det kanske inte är så farligt att det står lite still. Jag får tid att tänka igenom och ev tänka om angående hur jag ska göra framöver. Eventuellt är vi på väg mot att bara bli två i familjen eftersom barn nr 2 kanske ska flytta snart, det ger en del möjligheter till att tänka och göra annorlunda.

Det står still

Små, små steg mot ett ständigt rörligt mål

Läser ju lite olika bloggar och twitterkonton med lite olika inriktningar och huvudteman. En blogg som jag har hittat relativt nyligen är Onkel Toms Stuga samt hans twitterkonto med samma namn. Han och hans familj har tagit sabbatsår mitt i livet och lever på besparingar och en del självförsörjning. Även David Jonstad är på inne på samma idéer. Har även sporadiskt läst andra bloggar på samma tema – möjligheten att sluta jobba eller åtminstone jobba mycket mindre. Funderade ju naturligtvis över vad jag skulle vilja eftersom jag varit lite inne på dessa tankar tidigare. Dessa tankar förändras lite hela tiden, men jag väljer att se på det som att de förbättras och finslipas. Att se över och minska sin konsumtion är en viktig nyckel i denna förändring och där har jag mycket jobb att göra. Men om jag ska vara realistisk – var hamnar jag då? Jag vet hur mycket jag uppskattar sommarhalvåret, att kunna vara mycket utomhus och att det även är då som det skulle vara mycket jobb att göra på en ev framtida gård med odlingar och ev lite djur. Vinterhalvåret är dock lite friare och behovet av att ha mycket egen tid är inte lika stort. Jag har även ett visst behov att få träffa andra människor och göra ”något annat”. Så min lösning skulle kunna vara säsongsarbete på vinterhalvåret och ”ledig/fri” tid på sommarhalvåret. Lite osäker på vad det skulle kunna vara för säsongsarbete för en kvinna i min ålder, säsongsarbete är ju oftast för ungdomar. Får fundera över det lite. Kanske kan man gå ned på halvtid på mitt befintliga arbete, jobba ett halvt år och vara ledig ett halvt? Inkomsterna från vinterhalvårets arbete skulle då få räcka till hela årets utgifter. Jag har ju en make vars inkomster ska med i ekvationen också och han är nog inte lika inne på att vara så mycket ledig. Det spelar i det stora hela ingen större roll så länge han är med på de ekonomiska förutsättningarna, jag ska ju inte åka iväg någonstans. Det är i alla fall ett frö till en idé om framtiden och att börja med att dra ned kostnaderna för konsumtion är en bra start oavsett.

På det ekonomiska planet så måste jag även tänka framåt, mot pensionen. Ska jag göra något såhär ”drastiskt” så måste jag ha en plan och en lösning för en framtida pensionsinkomst. Detta kan därmed ta lång tid att lösa, men jag är även i den åldern att jag har jobbat in en del pensionspengar redan. Helt utan pension kommer jag inte att bli även om jag skulle göra förändringen idag. Som vanligt så är det inte inkomsterna som är viktigast, det är utgifterna. Låga utgifter/kostnader möjliggör att man kan leva på låga inkomster. Genom att ta små steg i den riktning som jag vill så hinner jag se vad som är möjligt och vad som inte är möjligt, det kommer att finnas gott om tid för eftertanke och möjlighet att ändra riktning.

Små, små steg mot ett ständigt rörligt mål

Vattenbrist

vattenVattenbrist råder i princip i hela Sverige. Vi som är så bortskämda med att det finns vatten tillgängligt jämt. Trots att jag rent intellektuellt förstår begreppet vattenbrist så har jag ändå svårt att ta till mig vad det skulle innebära att vattnet tar slut. Att det inte kommer något ur kranen när jag vrider på. I ett modernt och bortskämt Sverige – hur skulle det fungera? Vi skulle ju antagligen skriva arga debattinlägg om att politiker/myndigheter/mm skulle ta sitt ansvar och fixa fram vatten vilket inte skulle lösa ett enda dugg. När det inte finns så finns det ju inte. Som jag förstått det (har inte satt mig in i detta jättemycket) så kommer det att vara såhär mer eller mindre konstant framöver. Då måste det till lite mer åtgärder än att bara säga åt allmänheten att duscha snabbare. Fungerar säkert lika bra som att säga åt folket att de ska ha beredskap för 72 timmar hemma…. Tex så har vi idag ett system där vi spolar toaletterna med rent dricksvatten, det är ju helt vansinnigt. På många ställen sätter kommuner dessutom stopp för folk som vill installera andra (miljövänligare) system med tex mulltoalett och liknande. Ska man komma fram till en lösning på ett sådant stort problem så måste man verkligen tänka helhet, man kan inte spara i ena hörnet och slösa i det andra.

Men tillbaka till mitt problem med insikt. Kan ni föreställa er ett Sverige där det i perioder inte kommer vatten ur kranen, ens i storstäderna (eller kanske särskilt i storstäderna)? Trots att detta är ett scenario som jag delvis förbereder mig för så har jag svårt att föreställa mig det, särskilt i en situation där allt annat rullar på som normalt, vid en större kris accepterar jag nog lättare att inget fungerar. Jag försöker föreställa mig att övertala mina bortskämda ungdomar att tvätta sig med tvättlappar istället för att duscha/bada, hämta in regnvatten för att kunna spola i toaletten, inte dricka så mycket vatten de vill ha, osv. Å andra sidan kanske det skulle vara en nyttig erfarenhet för många, att inse att allt kanske inte alltid fortsätter att vara som det brukar.

 

 

Vattenbrist