Valen vi inte vill göra

Boken Going Home satte igång väldigt mycket tankar, främst om moraliska och etiska val. Jag tror (eller vill tro) att de flesta inom preppervärlden faktiskt skulle hjälpa andra människor som de träffade på i en krissituation om de hade möjlighet, utan att för den skull överdriva. Jag skulle nog aldrig lämna någon åt sitt öde, även om personen inte skulle kunna bidra med något tillbaka eller på något annat sätt innebära en belastning, min inställning är snarare att alla kan bidra med något…..MEN….. Om jag ställs inför en situation där min hjälpsamhet innebär att tex mina barn blir utan hjälp, då hoppas jag verkligen att jag kommer att välja att hjälpa mina barn istället. Det är ett val ingen vanlig människa vill göra, alla klarar kanske inte ens av det utan försöker att hjälpa alla med resultatet att ingen blir hjälpt. Situationen i boken var att huvudpersonen var tvungen att ta sig hem till sin familj, som han visste behövde honom. Resan var väldigt lång och skulle ske till fots var utgångsläget, eftersom de flesta bilar slutat fungera. Längs resan ställs han inför val att hjälpa andra eller att låta bli. Varje val att hjälpa påverkade hans möjlighet att ta sig hem. Vilka personen kan man lita på och slå följe med? Kan man ge bort lite av sin mat för att hjälpa en person/familj som svälter? Dela med sig av vatten? Och kanske framför allt – vilka förtjänar att få hjälp? Det var inga lätta val i boken och det blev inte alltid rätt men det är lätt att sitta som läsare och tycka eller tro att ”såhär skulle jag ha gjort”. Det finns inga enkla svar på de val som bokens huvudperson tvingas göra, det är inte val som någon av oss egentligen vill göra. Det är kanske inte ens så lätt att bara lämna någon utan hjälp trots att man vet att i så fall kommer jag inte att komma hem till mina barn – personen som du måste lämna åt sitt öde står framför dig och du måste se personen i ögonen och säga ”tyvärr….”. Definitionen av vad som är moraliskt och etiskt rätt är inte alltid hugget i sten, det kan förändras ganska rejält beroende på övriga yttre omständigheter. Viktigt är också att inse att de enda val jag kan påverka är mina egna. Visst kan jag bestämma mig för att hålla moral och etik högt, att hjälpa alla som behöver, osv – det innebär inte att andra resonerar lika som mig. Av den anledningen anser jag att det är enormt viktigt för mig att se till att jag inte betraktas som en belastning utan som en tillgång av andra. För min del innebär det att jag är i bra fysisk form och att jag försöker samla på mig så mycket kunskap jag kan om så mycket som möjligt. För andra kan det innebära helt andra saker. En stor grupp av personer där alla är bra på samma saker är inte någon bra kombination. Man kan göra sig ”värdefull” på massor av olika sätt och det är också därför som jag anser att de flesta är en tillgång i en grupp på något sätt (eller kan bli genom att lära sig), men det beror naturligtvis på gruppens syfte och är inte alltid så.

Att rakt av bedöma människor som tvingas göra vissa omöjliga och obekväma val för omoraliska, egoistiska eller annat är ju ett i sig väldigt självcentrerat sätt att se på saken. Först och främst har alla ett eget ansvar för att ta hand om sig själv (barn undantaget) och då kan man inte bara lägga över ansvaret på någon annan för att den hade bättre förutsättningar. Detta ansvar för sig själv är upp till var och en hur det utformas, man får helt enkelt själv se till att man har så bra förutsättningar det går utifrån sin egen situation. Som förälder har man dessutom definitivt ett utökat ansvar för sina barn.

För att ta ett väldigt enkelt exempel så i en situation där jag tex åker tåg och vi blir stillastående mitt ute i skogen i flera timmar så skulle jag inte direkt vara villig att dela med mig av mat och vatten till de andra vuxna resenärerna, men till barn skulle jag kunna dela med mig. De vuxna på tåget har själva valt att sätta sig i sitsen att vara bekväma och inte ta med sig något. Detta är min grundinställning, men den är naturligtvis inte ett absolut ställningstagande som jag aldrig skulle kunna frångå. När det bara gäller att saker och ting blir jobbigt och obekvämt är det lätt att hålla på sina principer, när det börjar handla om hälsa, liv och död då är det inte lika enkelt.

Nu börjar jag läsa bok två i serien så jag antar att det kommer mycket mer att fundera över…..

Annonser
Valen vi inte vill göra

Det står still

Känner att min prepping står lite still just nu. Visst, skafferiet är fortfarande välfyllt och det finns säkert luckor som skulle behöva åtgärdas, men jag känner ändå att det inte riktigt utvecklas och går framåt. Största anledningen till detta är nog att (till min stora glädje) så är även maken med på att vi ska börja titta på hus. Problemet är bara att med de krav (begränsningar) han har så finns det inte särskilt många hus till salu och speciellt inte i den prisklass som jag helst vill ha. Jag hamnade liksom i ett dödläge. Känner att jag mest hela tiden vill ”vänta tills vi hittar ett hus” med det mesta som skulle behöva göras. Det positiva med dödläget är förhoppningsvis att jag ska ha lättare att klara mitt 20% sparande eftersom motivationen att handla något i princip är borta. Jag är riktigt peppad på att klara mitt 20% mål så det får mycket fokus just nu. Att kunna frigöra sig från alla möjliga ekonomiska måsten måste vara riktigt bra prepp. Att klara sig på en låg inkomst gör att man blir så mycket mindre sårbar för yttre faktorer som tex arbetslöshet.

Det kanske inte är så farligt att det står lite still. Jag får tid att tänka igenom och ev tänka om angående hur jag ska göra framöver. Eventuellt är vi på väg mot att bara bli två i familjen eftersom barn nr 2 kanske ska flytta snart, det ger en del möjligheter till att tänka och göra annorlunda.

Det står still

Små, små steg mot ett ständigt rörligt mål

Läser ju lite olika bloggar och twitterkonton med lite olika inriktningar och huvudteman. En blogg som jag har hittat relativt nyligen är Onkel Toms Stuga samt hans twitterkonto med samma namn. Han och hans familj har tagit sabbatsår mitt i livet och lever på besparingar och en del självförsörjning. Även David Jonstad är på inne på samma idéer. Har även sporadiskt läst andra bloggar på samma tema – möjligheten att sluta jobba eller åtminstone jobba mycket mindre. Funderade ju naturligtvis över vad jag skulle vilja eftersom jag varit lite inne på dessa tankar tidigare. Dessa tankar förändras lite hela tiden, men jag väljer att se på det som att de förbättras och finslipas. Att se över och minska sin konsumtion är en viktig nyckel i denna förändring och där har jag mycket jobb att göra. Men om jag ska vara realistisk – var hamnar jag då? Jag vet hur mycket jag uppskattar sommarhalvåret, att kunna vara mycket utomhus och att det även är då som det skulle vara mycket jobb att göra på en ev framtida gård med odlingar och ev lite djur. Vinterhalvåret är dock lite friare och behovet av att ha mycket egen tid är inte lika stort. Jag har även ett visst behov att få träffa andra människor och göra ”något annat”. Så min lösning skulle kunna vara säsongsarbete på vinterhalvåret och ”ledig/fri” tid på sommarhalvåret. Lite osäker på vad det skulle kunna vara för säsongsarbete för en kvinna i min ålder, säsongsarbete är ju oftast för ungdomar. Får fundera över det lite. Kanske kan man gå ned på halvtid på mitt befintliga arbete, jobba ett halvt år och vara ledig ett halvt? Inkomsterna från vinterhalvårets arbete skulle då få räcka till hela årets utgifter. Jag har ju en make vars inkomster ska med i ekvationen också och han är nog inte lika inne på att vara så mycket ledig. Det spelar i det stora hela ingen större roll så länge han är med på de ekonomiska förutsättningarna, jag ska ju inte åka iväg någonstans. Det är i alla fall ett frö till en idé om framtiden och att börja med att dra ned kostnaderna för konsumtion är en bra start oavsett.

På det ekonomiska planet så måste jag även tänka framåt, mot pensionen. Ska jag göra något såhär ”drastiskt” så måste jag ha en plan och en lösning för en framtida pensionsinkomst. Detta kan därmed ta lång tid att lösa, men jag är även i den åldern att jag har jobbat in en del pensionspengar redan. Helt utan pension kommer jag inte att bli även om jag skulle göra förändringen idag. Som vanligt så är det inte inkomsterna som är viktigast, det är utgifterna. Låga utgifter/kostnader möjliggör att man kan leva på låga inkomster. Genom att ta små steg i den riktning som jag vill så hinner jag se vad som är möjligt och vad som inte är möjligt, det kommer att finnas gott om tid för eftertanke och möjlighet att ändra riktning.

Små, små steg mot ett ständigt rörligt mål

Vattenbrist

vattenVattenbrist råder i princip i hela Sverige. Vi som är så bortskämda med att det finns vatten tillgängligt jämt. Trots att jag rent intellektuellt förstår begreppet vattenbrist så har jag ändå svårt att ta till mig vad det skulle innebära att vattnet tar slut. Att det inte kommer något ur kranen när jag vrider på. I ett modernt och bortskämt Sverige – hur skulle det fungera? Vi skulle ju antagligen skriva arga debattinlägg om att politiker/myndigheter/mm skulle ta sitt ansvar och fixa fram vatten vilket inte skulle lösa ett enda dugg. När det inte finns så finns det ju inte. Som jag förstått det (har inte satt mig in i detta jättemycket) så kommer det att vara såhär mer eller mindre konstant framöver. Då måste det till lite mer åtgärder än att bara säga åt allmänheten att duscha snabbare. Fungerar säkert lika bra som att säga åt folket att de ska ha beredskap för 72 timmar hemma…. Tex så har vi idag ett system där vi spolar toaletterna med rent dricksvatten, det är ju helt vansinnigt. På många ställen sätter kommuner dessutom stopp för folk som vill installera andra (miljövänligare) system med tex mulltoalett och liknande. Ska man komma fram till en lösning på ett sådant stort problem så måste man verkligen tänka helhet, man kan inte spara i ena hörnet och slösa i det andra.

Men tillbaka till mitt problem med insikt. Kan ni föreställa er ett Sverige där det i perioder inte kommer vatten ur kranen, ens i storstäderna (eller kanske särskilt i storstäderna)? Trots att detta är ett scenario som jag delvis förbereder mig för så har jag svårt att föreställa mig det, särskilt i en situation där allt annat rullar på som normalt, vid en större kris accepterar jag nog lättare att inget fungerar. Jag försöker föreställa mig att övertala mina bortskämda ungdomar att tvätta sig med tvättlappar istället för att duscha/bada, hämta in regnvatten för att kunna spola i toaletten, inte dricka så mycket vatten de vill ha, osv. Å andra sidan kanske det skulle vara en nyttig erfarenhet för många, att inse att allt kanske inte alltid fortsätter att vara som det brukar.

 

 

Vattenbrist

Mandelmanns

Jag tycker mycket om den danska serien 100% bonde och nu har TV4 gjort en svensk variant. Mycket är lika men mycket är även annorlunda. Mandelmanns är lite mer moderna men samtidigt så känns de som mer ”stordrift”. Hur som helst så väljer jag att se förbi herr Mandelmanns överdrivet klämkäcka, euforiska och fjantiga sätt och fokusera på att det faktiskt är ett väldigt intressant program. De försöker vara självförsörjande och har en stor gård i Österlen i Skåne. För mig som anser att självförsörjning är en viktig del i en hållbar prepp så försöker jag titta på programmen med den utgångspunkten och därför dyker också en del funderingar upp.

De föder upp får av köttras och har ca 140 st. 140 st måste vara mycket mer än vad som behövs för att försörja en familj på två personer vilket borde innebära ett stort överskott till försäljning. Detta måste vara deras största inkomstkälla, försäljning av får-/lammkött. För att försörja en liten familj med kött så kan det väl inte behövas så många? I ett av programmen så grillade de ett helt lamm och det måste vara kött till väldigt många middagar bara på ett lamm. Anledningen till att jag funderar är att jag undrar hur många som krävs för att försörja just en familj, utan att sälja ett överskott. Om varje tacka oftast får två lamm (vilket verkar vara fallet) så ger en flock med 10 tackor ca 20 lamm. Det är fortfarande en väldigt liten flock. 20 tackor är fortfarande en hanterbar storlek på flock och det skulle ge ca 40 lamm. Även om man naturligtvis behåller några lamm varje år så är det mycket kött att lägga i frysen. Fåren verkar dessutom vara trevliga djur som hjälper till att hålla markerna öppna.

De har fyra kossor som de, vad jag förstått, främst tar mjölk ifrån. Jag kommer ihåg från ett avsnitt av 100% bonde att han hade en kossa till sin familj på två vuxna och två barn och de hade problem vad de skulle göra med all mjölk som den gav. Fyra kossor borde ge ett rejält överskott. Här har jag för mig att de har nämnt att de brukar sälja överskottet för att få in lite pengar. Kossor behöver säkert sällskap för att må bra, men med två kossor borde man komma långt. Om man dessutom får en kalv av varje så blir det kött varje år även här.

Höns verkar de ha hur många som helst. De har fyra olika hönshus med varsin ”flock” vilket skulle innebära runt 60-80 st höns(?). De pratar även om att de äter väldigt mycket ägg. Även här utgår jag från att de får en del kött. Höns är ju något som jag definitivt skulle vara intresserad av att ha, både för äggens skull och för köttets.

Grisar har de också, men de har man inte fått sett så mycket av än så jag har ingen uppfattning av hur många de har. Jag utgår från att de har dem för att få kött så då blir det ännu mera kött i frysen och till försäljning.

Odling är det svårare att få ett grepp om. De har ca 17 ha åkermark, men det framgår inte riktigt vad de odlar. Totalt är gården på 60 ha. De har dessutom några riktigt stora växthus. Potatis, morötter, tomater, gurka och sallad är väl självklarheter. Jag har även uppfattat det som att de odlar allt foder till djuren.

Det jag vill komma fram till är att det är svårt utifrån serien att få något grepp om vad som skulle behövas för att enbart bli självförsörjande, utan några ambitioner att sälja ett större överskott. Gården känns mer som en näringsverksamhet (vilket det är) än ett sätt att bara vara självförsörjande, som 100% bonde ger mer ett intryck av att vara. Att man som lantbrukare med stor produktion och stor gård helt naturligt blir till stor del självförsörjande om man har det intresset känns mer som en självklarhet än ett aktivt val av livsstil. Men de har ändå valt att driva gården på ett naturligt och lite gammaldags sätt så programmet är fyllt av lärdomar och tips/knep.

De har även en hemsida där man kan läsa lite om gården bla.

Mandelmanns

Vad har andra för nytta av mig?

Läste ett inlägg på Cornucopias blogg om att prepping även innebär att man hjälper andra vid en ev kris. Det stämmer mycket bra med min egen uppfattning och jag började därför fundera lite över vad jag har att bidra med om något skulle hända. Om jag inte tittar längre än där vi just nu bor så känns det som att jag nog har en del att bidra med, åtminstone vid en lite mindre händelse. I vårt hus bor nästan bara äldre familjer så bara genom att vara lite yngre och i bättre form så kan jag (vi) hjälpa till med sådant som kräver lite mer av kroppen, tex gå och hämta vatten om den möjligheten skulle finnas. Snöskottning utöver det som husets anlitade snöröjning sköter är det även i nuläget ofta vi som sköter, jag tycker att det är lite skönt att vara ute och göra något. En del kunskap har jag också och jag skulle nog ta på mig att gå runt och stämma av att alla hade vad de behöver. Vår familj skulle troligtvis vara den i huset som hade mest ork och energi till att lösa de problem som uppstår.  Men jag inser också att det är stora luckor i en sådan beredskap. Jag inser att det skulle bli en del bidragande från min (vår) sida men inte så mycket tillbaka, det finns ingen i huset vad jag vet som kan fylla i mina ”luckor”. Ingen med någon sjukvårdskunskap, ingen som jag misstänker är någon prepper (men vad vet jag egentligen om det), de äldre är inte riktigt sådana äldre som har en naturlig beredskap…. 

Om man ser till en större kris så är den krassa verkligheten att jag ganska snabbt skulle överge de som bor i vårt hus eftersom min plan inte är att stanna kvar utan att ge mig av, främst hem till mina föräldrar. Hemma hos mina föräldrar har jag känslan av att jag skulle kunna bidra mer och på ett bättre sätt. Det är mitt barndomshem och jag är väldigt bekant med de flesta grannar och även omgivningarna. Även här ser jag vissa luckor, främst på sjukvårdssidan, men jag vet att några grannar har arbetat inom vården, även om det inte är som läkare. Med maximal tur skulle det i och för sig kunna vara så att grannens barn är hemma och då har vi tillgång till en eller två läkare, men det är inget som jag skulle räkna med. Matförsörjningen skulle bli ett problem som skulle vara svårt att lösa, ingen har stor tomt utan bara små gräsplättar till varje hus, men många är små hobbyodlare med små potatisland, bärbuskar, grönsaksland och liknande. Fiskevatten finns i närheten och jag vet att det finns flera fiskare längs gatan vilket med en gemensam insats skulle kunna ge en del mat. Där finns även vatten att hämta för att sedan kokas/renas. Under förutsättning att vi kan använda bilen för att ta oss hit så har vi med oss mycket användbart, värre blir det om vi blir tvungna att cykla eller gå. En familj på troligtvis fyra st bidrar inte bara, vi förbrukar en del också. Vi skulle säkert klara oss mycket bättre någon annanstans, men så länge mina föräldrar är i livet så är detta mitt huvudalternativ, på gott och ont.

Slutsatsen är att jag främst kan bidra med att hugga i där det behövs. Jag har inte någon direkt användbar specialkunskap eller talanger som jag vet om som skulle göra mig oumbärlig. Jag ser det som en brist. Främst lite sjukvårdskunskap är något som jag skulle vilja skaffa mig och jag har gjort en del försök. Problemet blir att man inte upprätthåller kunskapen genom att använda den regelbundet. Jag är lite allmänt påläst om många saker och det räcker säkert en bit, men inte hela vägen. Jag är även villig att prova på det mesta vilket är användbart. På ”nyttoskalan” för andra så hamnar jag väl någonstans strax över mitten…?

Bästa alternativet är fortfarande att hitta ett annat boende där jag kan planera att stanna kvar. Då skulle man kunna bygga upp sitt nätverk mycket bättre och planera på ett helt annat sätt. Jag måste skaffa mig en bättre och mer konkret långsiktig plan, som Urvaken skriver om.

 

Vad har andra för nytta av mig?

Ett logiskt steg?

Har idag läst två artiklar som får mig att se positivt på framtiden i Sverige. Båda handlar om att göra Sverige mer självförsörjande och båda utgår från ett initiativ i Norrbotten. Land och Allehanda skriver om initiativ till självförsörjande byar, bredbandsbullerbyar, kommunala andelar i lantbruk, mm.  Särskilt Allehanda beskriver ett ganska utbrett intresse. Att kombinera möjligheten till högre självförsörjningsgrad med moderna digitala förutsättningar som i ”Bredbandsbullerbyarna” känns som ett bra och genomtänkt alternativ, för det är ju bara att inse att de flesta av oss inte är så intresserade av att offra allt för att ”leva och bo på landet”. Att det dessutom finns ett naturligt inbyggt preppertänk i dessa lösningar kanske inte så många av de som är intresserade tänker på. Preppertänket blir en naturlig del i många av dessa lösningar.

Jag upplever ändå att fler och fler börjar tänka i dessa banor både kring platsoberoende arbete och flytta ut från stan. Dessa olika initiativ är nog ett bra alternativ för många. Ett slags kollektivtänk men utan att man behöver ge upp den personliga integriteten genom att bo ihop. Att kommuner går i täten för att skapa möjligheterna är på ett sätt också positivt, det kan vara svårt för privata initiativ med allt vad det innebär med resurser, tillstånd, helhetstänk, mm.

För landet som helhet är det också en positiv lösning. Norrland tror att de kommer att öka sin självförsörjningsgrad från 20% till 50% till år 2020. Kramfors överväger ”kommunala kor” för att kunna servera högre andel lokalproducerad mat i sina verksamheter (som jag utgår från är skolor och äldreomsorg). Precis som Urvaken skriver så är det bara positivt ju fler som har en ökad förmåga att klara sig själv, utan hjälp från samhället, under en kris. Möjligheten för samhället att kunna hjälpa ökar även om tex kommuner ökar sin självförsörjningsgrad genom kommunala initiativ med kommunala lantgårdar, kossor eller liknande.

Kommuner med preppertänk! Det är kanske framtiden.

Ett logiskt steg?