Små, små steg mot ett ständigt rörligt mål

Läser ju lite olika bloggar och twitterkonton med lite olika inriktningar och huvudteman. En blogg som jag har hittat relativt nyligen är Onkel Toms Stuga samt hans twitterkonto med samma namn. Han och hans familj har tagit sabbatsår mitt i livet och lever på besparingar och en del självförsörjning. Även David Jonstad är på inne på samma idéer. Har även sporadiskt läst andra bloggar på samma tema – möjligheten att sluta jobba eller åtminstone jobba mycket mindre. Funderade ju naturligtvis över vad jag skulle vilja eftersom jag varit lite inne på dessa tankar tidigare. Dessa tankar förändras lite hela tiden, men jag väljer att se på det som att de förbättras och finslipas. Att se över och minska sin konsumtion är en viktig nyckel i denna förändring och där har jag mycket jobb att göra. Men om jag ska vara realistisk – var hamnar jag då? Jag vet hur mycket jag uppskattar sommarhalvåret, att kunna vara mycket utomhus och att det även är då som det skulle vara mycket jobb att göra på en ev framtida gård med odlingar och ev lite djur. Vinterhalvåret är dock lite friare och behovet av att ha mycket egen tid är inte lika stort. Jag har även ett visst behov att få träffa andra människor och göra ”något annat”. Så min lösning skulle kunna vara säsongsarbete på vinterhalvåret och ”ledig/fri” tid på sommarhalvåret. Lite osäker på vad det skulle kunna vara för säsongsarbete för en kvinna i min ålder, säsongsarbete är ju oftast för ungdomar. Får fundera över det lite. Kanske kan man gå ned på halvtid på mitt befintliga arbete, jobba ett halvt år och vara ledig ett halvt? Inkomsterna från vinterhalvårets arbete skulle då få räcka till hela årets utgifter. Jag har ju en make vars inkomster ska med i ekvationen också och han är nog inte lika inne på att vara så mycket ledig. Det spelar i det stora hela ingen större roll så länge han är med på de ekonomiska förutsättningarna, jag ska ju inte åka iväg någonstans. Det är i alla fall ett frö till en idé om framtiden och att börja med att dra ned kostnaderna för konsumtion är en bra start oavsett.

På det ekonomiska planet så måste jag även tänka framåt, mot pensionen. Ska jag göra något såhär ”drastiskt” så måste jag ha en plan och en lösning för en framtida pensionsinkomst. Detta kan därmed ta lång tid att lösa, men jag är även i den åldern att jag har jobbat in en del pensionspengar redan. Helt utan pension kommer jag inte att bli även om jag skulle göra förändringen idag. Som vanligt så är det inte inkomsterna som är viktigast, det är utgifterna. Låga utgifter/kostnader möjliggör att man kan leva på låga inkomster. Genom att ta små steg i den riktning som jag vill så hinner jag se vad som är möjligt och vad som inte är möjligt, det kommer att finnas gott om tid för eftertanke och möjlighet att ändra riktning.

Små, små steg mot ett ständigt rörligt mål

Vattenbrist

vattenVattenbrist råder i princip i hela Sverige. Vi som är så bortskämda med att det finns vatten tillgängligt jämt. Trots att jag rent intellektuellt förstår begreppet vattenbrist så har jag ändå svårt att ta till mig vad det skulle innebära att vattnet tar slut. Att det inte kommer något ur kranen när jag vrider på. I ett modernt och bortskämt Sverige – hur skulle det fungera? Vi skulle ju antagligen skriva arga debattinlägg om att politiker/myndigheter/mm skulle ta sitt ansvar och fixa fram vatten vilket inte skulle lösa ett enda dugg. När det inte finns så finns det ju inte. Som jag förstått det (har inte satt mig in i detta jättemycket) så kommer det att vara såhär mer eller mindre konstant framöver. Då måste det till lite mer åtgärder än att bara säga åt allmänheten att duscha snabbare. Fungerar säkert lika bra som att säga åt folket att de ska ha beredskap för 72 timmar hemma…. Tex så har vi idag ett system där vi spolar toaletterna med rent dricksvatten, det är ju helt vansinnigt. På många ställen sätter kommuner dessutom stopp för folk som vill installera andra (miljövänligare) system med tex mulltoalett och liknande. Ska man komma fram till en lösning på ett sådant stort problem så måste man verkligen tänka helhet, man kan inte spara i ena hörnet och slösa i det andra.

Men tillbaka till mitt problem med insikt. Kan ni föreställa er ett Sverige där det i perioder inte kommer vatten ur kranen, ens i storstäderna (eller kanske särskilt i storstäderna)? Trots att detta är ett scenario som jag delvis förbereder mig för så har jag svårt att föreställa mig det, särskilt i en situation där allt annat rullar på som normalt, vid en större kris accepterar jag nog lättare att inget fungerar. Jag försöker föreställa mig att övertala mina bortskämda ungdomar att tvätta sig med tvättlappar istället för att duscha/bada, hämta in regnvatten för att kunna spola i toaletten, inte dricka så mycket vatten de vill ha, osv. Å andra sidan kanske det skulle vara en nyttig erfarenhet för många, att inse att allt kanske inte alltid fortsätter att vara som det brukar.

 

 

Vattenbrist

Mandelmanns

Jag tycker mycket om den danska serien 100% bonde och nu har TV4 gjort en svensk variant. Mycket är lika men mycket är även annorlunda. Mandelmanns är lite mer moderna men samtidigt så känns de som mer ”stordrift”. Hur som helst så väljer jag att se förbi herr Mandelmanns överdrivet klämkäcka, euforiska och fjantiga sätt och fokusera på att det faktiskt är ett väldigt intressant program. De försöker vara självförsörjande och har en stor gård i Österlen i Skåne. För mig som anser att självförsörjning är en viktig del i en hållbar prepp så försöker jag titta på programmen med den utgångspunkten och därför dyker också en del funderingar upp.

De föder upp får av köttras och har ca 140 st. 140 st måste vara mycket mer än vad som behövs för att försörja en familj på två personer vilket borde innebära ett stort överskott till försäljning. Detta måste vara deras största inkomstkälla, försäljning av får-/lammkött. För att försörja en liten familj med kött så kan det väl inte behövas så många? I ett av programmen så grillade de ett helt lamm och det måste vara kött till väldigt många middagar bara på ett lamm. Anledningen till att jag funderar är att jag undrar hur många som krävs för att försörja just en familj, utan att sälja ett överskott. Om varje tacka oftast får två lamm (vilket verkar vara fallet) så ger en flock med 10 tackor ca 20 lamm. Det är fortfarande en väldigt liten flock. 20 tackor är fortfarande en hanterbar storlek på flock och det skulle ge ca 40 lamm. Även om man naturligtvis behåller några lamm varje år så är det mycket kött att lägga i frysen. Fåren verkar dessutom vara trevliga djur som hjälper till att hålla markerna öppna.

De har fyra kossor som de, vad jag förstått, främst tar mjölk ifrån. Jag kommer ihåg från ett avsnitt av 100% bonde att han hade en kossa till sin familj på två vuxna och två barn och de hade problem vad de skulle göra med all mjölk som den gav. Fyra kossor borde ge ett rejält överskott. Här har jag för mig att de har nämnt att de brukar sälja överskottet för att få in lite pengar. Kossor behöver säkert sällskap för att må bra, men med två kossor borde man komma långt. Om man dessutom får en kalv av varje så blir det kött varje år även här.

Höns verkar de ha hur många som helst. De har fyra olika hönshus med varsin ”flock” vilket skulle innebära runt 60-80 st höns(?). De pratar även om att de äter väldigt mycket ägg. Även här utgår jag från att de får en del kött. Höns är ju något som jag definitivt skulle vara intresserad av att ha, både för äggens skull och för köttets.

Grisar har de också, men de har man inte fått sett så mycket av än så jag har ingen uppfattning av hur många de har. Jag utgår från att de har dem för att få kött så då blir det ännu mera kött i frysen och till försäljning.

Odling är det svårare att få ett grepp om. De har ca 17 ha åkermark, men det framgår inte riktigt vad de odlar. Totalt är gården på 60 ha. De har dessutom några riktigt stora växthus. Potatis, morötter, tomater, gurka och sallad är väl självklarheter. Jag har även uppfattat det som att de odlar allt foder till djuren.

Det jag vill komma fram till är att det är svårt utifrån serien att få något grepp om vad som skulle behövas för att enbart bli självförsörjande, utan några ambitioner att sälja ett större överskott. Gården känns mer som en näringsverksamhet (vilket det är) än ett sätt att bara vara självförsörjande, som 100% bonde ger mer ett intryck av att vara. Att man som lantbrukare med stor produktion och stor gård helt naturligt blir till stor del självförsörjande om man har det intresset känns mer som en självklarhet än ett aktivt val av livsstil. Men de har ändå valt att driva gården på ett naturligt och lite gammaldags sätt så programmet är fyllt av lärdomar och tips/knep.

De har även en hemsida där man kan läsa lite om gården bla.

Mandelmanns

Vad har andra för nytta av mig?

Läste ett inlägg på Cornucopias blogg om att prepping även innebär att man hjälper andra vid en ev kris. Det stämmer mycket bra med min egen uppfattning och jag började därför fundera lite över vad jag har att bidra med om något skulle hända. Om jag inte tittar längre än där vi just nu bor så känns det som att jag nog har en del att bidra med, åtminstone vid en lite mindre händelse. I vårt hus bor nästan bara äldre familjer så bara genom att vara lite yngre och i bättre form så kan jag (vi) hjälpa till med sådant som kräver lite mer av kroppen, tex gå och hämta vatten om den möjligheten skulle finnas. Snöskottning utöver det som husets anlitade snöröjning sköter är det även i nuläget ofta vi som sköter, jag tycker att det är lite skönt att vara ute och göra något. En del kunskap har jag också och jag skulle nog ta på mig att gå runt och stämma av att alla hade vad de behöver. Vår familj skulle troligtvis vara den i huset som hade mest ork och energi till att lösa de problem som uppstår.  Men jag inser också att det är stora luckor i en sådan beredskap. Jag inser att det skulle bli en del bidragande från min (vår) sida men inte så mycket tillbaka, det finns ingen i huset vad jag vet som kan fylla i mina ”luckor”. Ingen med någon sjukvårdskunskap, ingen som jag misstänker är någon prepper (men vad vet jag egentligen om det), de äldre är inte riktigt sådana äldre som har en naturlig beredskap…. 

Om man ser till en större kris så är den krassa verkligheten att jag ganska snabbt skulle överge de som bor i vårt hus eftersom min plan inte är att stanna kvar utan att ge mig av, främst hem till mina föräldrar. Hemma hos mina föräldrar har jag känslan av att jag skulle kunna bidra mer och på ett bättre sätt. Det är mitt barndomshem och jag är väldigt bekant med de flesta grannar och även omgivningarna. Även här ser jag vissa luckor, främst på sjukvårdssidan, men jag vet att några grannar har arbetat inom vården, även om det inte är som läkare. Med maximal tur skulle det i och för sig kunna vara så att grannens barn är hemma och då har vi tillgång till en eller två läkare, men det är inget som jag skulle räkna med. Matförsörjningen skulle bli ett problem som skulle vara svårt att lösa, ingen har stor tomt utan bara små gräsplättar till varje hus, men många är små hobbyodlare med små potatisland, bärbuskar, grönsaksland och liknande. Fiskevatten finns i närheten och jag vet att det finns flera fiskare längs gatan vilket med en gemensam insats skulle kunna ge en del mat. Där finns även vatten att hämta för att sedan kokas/renas. Under förutsättning att vi kan använda bilen för att ta oss hit så har vi med oss mycket användbart, värre blir det om vi blir tvungna att cykla eller gå. En familj på troligtvis fyra st bidrar inte bara, vi förbrukar en del också. Vi skulle säkert klara oss mycket bättre någon annanstans, men så länge mina föräldrar är i livet så är detta mitt huvudalternativ, på gott och ont.

Slutsatsen är att jag främst kan bidra med att hugga i där det behövs. Jag har inte någon direkt användbar specialkunskap eller talanger som jag vet om som skulle göra mig oumbärlig. Jag ser det som en brist. Främst lite sjukvårdskunskap är något som jag skulle vilja skaffa mig och jag har gjort en del försök. Problemet blir att man inte upprätthåller kunskapen genom att använda den regelbundet. Jag är lite allmänt påläst om många saker och det räcker säkert en bit, men inte hela vägen. Jag är även villig att prova på det mesta vilket är användbart. På ”nyttoskalan” för andra så hamnar jag väl någonstans strax över mitten…?

Bästa alternativet är fortfarande att hitta ett annat boende där jag kan planera att stanna kvar. Då skulle man kunna bygga upp sitt nätverk mycket bättre och planera på ett helt annat sätt. Jag måste skaffa mig en bättre och mer konkret långsiktig plan, som Urvaken skriver om.

 

Vad har andra för nytta av mig?

Ett logiskt steg?

Har idag läst två artiklar som får mig att se positivt på framtiden i Sverige. Båda handlar om att göra Sverige mer självförsörjande och båda utgår från ett initiativ i Norrbotten. Land och Allehanda skriver om initiativ till självförsörjande byar, bredbandsbullerbyar, kommunala andelar i lantbruk, mm.  Särskilt Allehanda beskriver ett ganska utbrett intresse. Att kombinera möjligheten till högre självförsörjningsgrad med moderna digitala förutsättningar som i ”Bredbandsbullerbyarna” känns som ett bra och genomtänkt alternativ, för det är ju bara att inse att de flesta av oss inte är så intresserade av att offra allt för att ”leva och bo på landet”. Att det dessutom finns ett naturligt inbyggt preppertänk i dessa lösningar kanske inte så många av de som är intresserade tänker på. Preppertänket blir en naturlig del i många av dessa lösningar.

Jag upplever ändå att fler och fler börjar tänka i dessa banor både kring platsoberoende arbete och flytta ut från stan. Dessa olika initiativ är nog ett bra alternativ för många. Ett slags kollektivtänk men utan att man behöver ge upp den personliga integriteten genom att bo ihop. Att kommuner går i täten för att skapa möjligheterna är på ett sätt också positivt, det kan vara svårt för privata initiativ med allt vad det innebär med resurser, tillstånd, helhetstänk, mm.

För landet som helhet är det också en positiv lösning. Norrland tror att de kommer att öka sin självförsörjningsgrad från 20% till 50% till år 2020. Kramfors överväger ”kommunala kor” för att kunna servera högre andel lokalproducerad mat i sina verksamheter (som jag utgår från är skolor och äldreomsorg). Precis som Urvaken skriver så är det bara positivt ju fler som har en ökad förmåga att klara sig själv, utan hjälp från samhället, under en kris. Möjligheten för samhället att kunna hjälpa ökar även om tex kommuner ökar sin självförsörjningsgrad genom kommunala initiativ med kommunala lantgårdar, kossor eller liknande.

Kommuner med preppertänk! Det är kanske framtiden.

Ett logiskt steg?

En annan syn på prepping

Det finns olika sätt att se på prepping. Ett av mina sätt att se på det är att försöka bidra till en miljövänligare och hållbarare konsumtion genom att handla ekologiskt samt att så gott jag kan stödja svensk produktion. Detta för att jag vill minimera min klimatpåverkan och se till att svensk matproduktion finns kvar. Det är inte alltid så lätt. Ekologiskt eller KRAV märkt är en sak och svenskproducerat en annan. Jag har faktiskt lite svårt att förstå att något kan anses vara ekologiskt i Sverige när det transporterats runt halva jordklotet. När jag är tvungen att välja så prioriterar jag alltid svenskproducerat. Varför då? Jo, för jag anser att det är viktigt att vi får ha vår svenska produktion kvar, att vi behåller och helst ökar den svenska matproduktionen. Att jag helst skulle vilja producera en del av min mat själv är något som för tillfället ligger i framtiden, men även den önskan finns.

När jag nu har dessa önskemål och börjar mer och mer leta efter denna typ av varor så inser jag direkt varför detta inte är ett självklart val för alla – det är en kostnadsfråga. Så länge inte ensamstående föräldrar (tex) har en ekonomisk möjlighet att göra dessa val om de skulle vilja så kommer aldrig svenskt, närproducerat, ekologiskt och KRAV märkt att bli det naturliga förstahandsvalet. På vissa varor är skillnaden försumbar, men för vissa andra varor så är priser flera gånger högre för främst KRAV/ekologiskt. Man kan fundera över varför det KRAV märkta/ekologiska är så dyrt, men man kan även fråga sig varför det andra är så billigt. Ett exempel är kyckling. Om jag köper hel kyckling så är kilopriset för ”vanlig” kyckling runt 30 – 40 kr/kg, men om jag vill ha KRAV/ekologisk så ligger priset på 100 kr/kg eller mer. Jag har köpt båda sorterna och smakmässigt/upplevelsen så är skillnaden att KRAV/ekologisk smakar lite mer och är mer mättande än den vanliga. Jag skulle kunna gissa att KRAV/ekologisk även innehåller bättre näringsvärden eftersom den fått växa till sig längre (leva längre). Men den är ju inte mer än dubbelt så god och mättande så för den vanliga konsumenten så kan det vara svårt att motivera det mycket högre priset. Varför blir det så dyrt? Att kycklingen får leva längre gör naturligtvis att den blir dyrare, men om jag förstått det rätt så är det även väldigt mycket kostnader för att få den KRAV-/ekocertifierad. Certifiering blir då ett hinder för att KRAV/eko ska öka.

En annan aspekt av det hela är att många börjar tro (se ett samband) att detta är en hälsofråga. ”Vanlig” mat innehåller helt enkelt mycket skit eftersom man hela tiden försöker producera billigare. KRAV/eko anses vara ”renare” mat. Mängden gifter i kroppen ökar hela tiden och en del ser ett samband med all den processade och konstgjorda maten vi äter idag. Om det stämmer så finns det en överhängande risk att framtida hälsa kommer att vara beroende av ekonomiska förutsättningar i ännu större grad. Eller så kanske ”fattiga” familjer som bosätter sig ”på landet” och odlar/föder upp sin mat själv är de som kommer att må bäst – det skulle vara en intressant twist. Nu menar jag inte ”fattiga” i någon som helst negativ mening, utan mer låginkomsttagare som i vissa fall valt den låga inkomsten medvetet och väljer ett lite mer enkelt och jordnära liv. Precis så som jag skulle vilja ha det. Att befolkningen som helhet får försämrad hälsa kan aldrig vara bra ur ett preppingperspektiv – många som behöver mediciner och hjälp.

Hur tänker ni kring detta med KRAV/eko, närproducerat/svenskt, självförsörjande ur ett hälsoperspektiv och som (nationell) beredskap?

En annan syn på prepping

Krig – hur då?

Funderar ibland över hur ett ev krig skulle se ut. Tror vi verkligen att ryssen skulle inleda med att storma in med stridsvagnar, soldater och dyl? I min värld känns det som ett väldigt omodernt sätt att föra krig på. Det är i dagens moderna värld så lätt att slå ut Sverige på mycket mer effektiva och mindre resurskrävande sätt. Några få personer skulle kunna slå ut all ström och kommunikation och då skulle vi sitta där allihopa som lätta mål, skulle nog inte ens kräva så speciellt många personer eller så väldigt mycket fantasi. Behöver inte vara ryssen heller, vad är det som säger att inte IS eller någon annan terrorgrupp skulle komma på iden att skicka oss tillbaka till stenåldern? Misstänker att väldigt många av ”vanligt folk” snabbt skulle hamna i kris och kanske tom inte överleva. Ge det två veckor och sedan rulla in med stridsvagnar (eller vad det nu kan vara) och motståndet på de flesta ställen, speciellt stora städer, skulle vara nästan obefintligt. Det lilla försvar vi har skulle troligtvis vara upptaget med att lösa problem med upplopp och dylikt och även om det skulle vara förberedda på anfall så har vi inte direkt ett försvar som storleksmässigt skulle kunna ha så mycket att sätta emot. Det mest skrämmande med denna tanke är att jag ibland inbillar mig att det redan händer, fast i lite mindre skala. Små eller lite större incidenter lite överallt. Träning ger färdighet….

Hur stor är risken/hotet då? Ja, Min tanke i en tanke har resonerat lite kring detta och det får mig inte direkt att känna mig tryggare. Jag gör vad jag kan gällande förberedelser i vår lägenhet men den börjar verkligen kännas som ett allt sämre val av boende och en förändring börjar kännas mer akut. Hemnet besöks ofta, men inte mycket dyker upp där. Alternativet att ta oss till mina föräldrar är mer realistiskt just nu och jag provade cykla dit i helgen. Tar ca en timme utan packning så det dubbla med fullastad cykel är nog ett realistiskt antagande om tidsåtgång. Finns några olika vägval men de tar ungefär lika lång tid allihop. Problemet kommer fortfarande vara att vi inte har massor med mat lagrat, men det problemet har vi vart vi än befinner oss och förutsättningarna hos mina föräldrar är ändå ganska bra för att kunna skaffa mat. Känns som att det viktigaste i utgångsläget just nu är att vi har en plan.

Krig – hur då?