Vattenbrist

vattenVattenbrist råder i princip i hela Sverige. Vi som är så bortskämda med att det finns vatten tillgängligt jämt. Trots att jag rent intellektuellt förstår begreppet vattenbrist så har jag ändå svårt att ta till mig vad det skulle innebära att vattnet tar slut. Att det inte kommer något ur kranen när jag vrider på. I ett modernt och bortskämt Sverige – hur skulle det fungera? Vi skulle ju antagligen skriva arga debattinlägg om att politiker/myndigheter/mm skulle ta sitt ansvar och fixa fram vatten vilket inte skulle lösa ett enda dugg. När det inte finns så finns det ju inte. Som jag förstått det (har inte satt mig in i detta jättemycket) så kommer det att vara såhär mer eller mindre konstant framöver. Då måste det till lite mer åtgärder än att bara säga åt allmänheten att duscha snabbare. Fungerar säkert lika bra som att säga åt folket att de ska ha beredskap för 72 timmar hemma…. Tex så har vi idag ett system där vi spolar toaletterna med rent dricksvatten, det är ju helt vansinnigt. På många ställen sätter kommuner dessutom stopp för folk som vill installera andra (miljövänligare) system med tex mulltoalett och liknande. Ska man komma fram till en lösning på ett sådant stort problem så måste man verkligen tänka helhet, man kan inte spara i ena hörnet och slösa i det andra.

Men tillbaka till mitt problem med insikt. Kan ni föreställa er ett Sverige där det i perioder inte kommer vatten ur kranen, ens i storstäderna (eller kanske särskilt i storstäderna)? Trots att detta är ett scenario som jag delvis förbereder mig för så har jag svårt att föreställa mig det, särskilt i en situation där allt annat rullar på som normalt, vid en större kris accepterar jag nog lättare att inget fungerar. Jag försöker föreställa mig att övertala mina bortskämda ungdomar att tvätta sig med tvättlappar istället för att duscha/bada, hämta in regnvatten för att kunna spola i toaletten, inte dricka så mycket vatten de vill ha, osv. Å andra sidan kanske det skulle vara en nyttig erfarenhet för många, att inse att allt kanske inte alltid fortsätter att vara som det brukar.

 

 

Vattenbrist

Vad är vi rädda för, vad flyr vi från och vad förbereder vi oss för?

Läste för några dagar sedan Urvakens blogginlägg om flykten som resonerar en del kring hur förberedda vi är och på vad. Svårigheten med att veta när det går åt skogen och när vi ska agera – ingen vill agera för tidigt, men ingen vill heller vara för sent ute. Ett riktigt dilemma, särskilt eftersom vi gradvis vänjer oss vid situationer som för ett antal år sedan vi skulle ha betraktat som SHTF. Ett mer eller mindre katastroftillstånd blir med viss tillvänjning ett normaltillstånd, vilket gör det ännu svårare att avgöra när vi ska agera. Även Fru Prepper tar upp problematiken i sitt blogginlägg om rädsla. Vad är vi rädda för, vad är realistiskt att vara rädd för, varför är vi rädda och är vi rädda för rätt saker? Helt kort så skulle jag nog tycka att om man går och är ständigt rädd pga sin boendesituation så är det dags att flytta, men livet är sällan så enkelt. Man behöver en inkomst, dvs ett jobb, och det är inte alltid så lätt att bara byta. Pengar är också en stor faktor i detta på ett annat sätt, man behöver ofta ett större kapital för att kunna byta boendesituation (det är ju sällan i de dyra ”fina” områdena som man är rädd). Samtidigt så måste man tänka igenom om man är rädd för rätt saker. Självklart är det helt befogat att vara rädd om risk för överfall, rån och liknande hänger över en hela tiden pga området man bor i tex. Samtidigt har många en förmåga att förminska eller ignorera verkliga faror och istället gå och vara rädd för sådant som baseras på rykten, åsikter, fördomar, förutfattade meningar och liknande. Genom att vara rationell så kanske man kan eliminera vissa saker som man är rädd för, antingen genom att förändra förutsättningarna, ta reda på om det verkligen är någon att vara rädd för eller kanske genom att helt byta miljö så att man inte utsätts för det man är rädd för.

Sedan finns det även vissa saker som man inte kan göra något åt och då får man kanske bara acceptera detta och inte gå och vara rädd. Stora naturkatastrofer som kan förstöra allt liv finns egentligen ingen anledning att gå att vara rädd för, händer det så händer det och då är ändå allt slut. Andra saker kan man göra något åt, mer eller mindre. Är jag orolig för miljökatastrofer så kan jag engagera mig i det grad jag anser att jag har tid och möjlighet till och får nöja mig med det. Är jag orolig för att vattnet ska bli odrickbart så får jag bunkra vatten. Att vara prepper anser jag innebära att vara förberedd på sådant som man kan förbereda sig för och det är vettigt att vara förberedd för, stort som smått. Självklart ska man kunna klara sig en längre tid (mat, vatten, värme,….) om något händer kan man tycka. Hur lång den tiden är måste man avgöra själv utifrån de förutsättningar man har. Väljer man att inte vara rädd för något alls och inte förbereda sig för något heller – ja, då får man också stå sitt kast om det skulle visa sig att det skulle ha behövts.

Rädsla, oro, obehag och liknande känslor tycker jag dyker upp mer och mer i alla sammanhang nu för tiden, även hos mig. Det är ingen trevlig trend och det är heller inte särskilt ogrundade känslor. Sverige och världen känns inte lika tryggt som det en gång gjorde. Kanske har inget förändrats, man får bara veta mer, vad vet jag.

Vad är vi rädda för, vad flyr vi från och vad förbereder vi oss för?

Krig – hur då?

Funderar ibland över hur ett ev krig skulle se ut. Tror vi verkligen att ryssen skulle inleda med att storma in med stridsvagnar, soldater och dyl? I min värld känns det som ett väldigt omodernt sätt att föra krig på. Det är i dagens moderna värld så lätt att slå ut Sverige på mycket mer effektiva och mindre resurskrävande sätt. Några få personer skulle kunna slå ut all ström och kommunikation och då skulle vi sitta där allihopa som lätta mål, skulle nog inte ens kräva så speciellt många personer eller så väldigt mycket fantasi. Behöver inte vara ryssen heller, vad är det som säger att inte IS eller någon annan terrorgrupp skulle komma på iden att skicka oss tillbaka till stenåldern? Misstänker att väldigt många av ”vanligt folk” snabbt skulle hamna i kris och kanske tom inte överleva. Ge det två veckor och sedan rulla in med stridsvagnar (eller vad det nu kan vara) och motståndet på de flesta ställen, speciellt stora städer, skulle vara nästan obefintligt. Det lilla försvar vi har skulle troligtvis vara upptaget med att lösa problem med upplopp och dylikt och även om det skulle vara förberedda på anfall så har vi inte direkt ett försvar som storleksmässigt skulle kunna ha så mycket att sätta emot. Det mest skrämmande med denna tanke är att jag ibland inbillar mig att det redan händer, fast i lite mindre skala. Små eller lite större incidenter lite överallt. Träning ger färdighet….

Hur stor är risken/hotet då? Ja, Min tanke i en tanke har resonerat lite kring detta och det får mig inte direkt att känna mig tryggare. Jag gör vad jag kan gällande förberedelser i vår lägenhet men den börjar verkligen kännas som ett allt sämre val av boende och en förändring börjar kännas mer akut. Hemnet besöks ofta, men inte mycket dyker upp där. Alternativet att ta oss till mina föräldrar är mer realistiskt just nu och jag provade cykla dit i helgen. Tar ca en timme utan packning så det dubbla med fullastad cykel är nog ett realistiskt antagande om tidsåtgång. Finns några olika vägval men de tar ungefär lika lång tid allihop. Problemet kommer fortfarande vara att vi inte har massor med mat lagrat, men det problemet har vi vart vi än befinner oss och förutsättningarna hos mina föräldrar är ändå ganska bra för att kunna skaffa mat. Känns som att det viktigaste i utgångsläget just nu är att vi har en plan.

Krig – hur då?

Den där klumpen i magen…

Det händer mycket just nu i omvärlden, både på nära håll och längre bort. Samtidigt som jag är lite ”det händer nog inget” skadad, så inser jag ändå att något mycket väl skulle kunna hända. Jag upplever en stress som jag aldrig har känt av förut, jag är mycket mer medveten än jag var tidigare, på gott och ont. Jag tänker inte skriva så mycket mer om detta för det finns redan andra bloggare som skrivit så bra och insiktsfullt, så jag länkar vidare till två av dessa. Urvaken och Par i Prepp.

Den där klumpen i magen…