Den här sommaren har jag upplevt något otäckt. Mitt under semestern så råkade ett av mina barn ut för en olycka när vi var bortrest några dagar för att hitta på något roligt (som inte blev så kul). Stressen jag upplevde innan jag fick reda på om det gått bra var bland det värsta jag upplevt, men kan ändå såhär i efterhand reflektera över att jag inte fick panik eller spårade ur så länge jag behövde vara med och hjälpa till. Jag ”fungerade” som jag skulle i tre dagar, dvs till vi hade kommit hem. Fjärde dagen, när vi hade kommit hem och jag tyckte att alla ändå mådde efter omständigheterna bra, så tyckte jag att det var dags att ge sig ut på ett konditionspass. Vi hade ju inte hunnit med att träna så mycket. VILKET MISSTAG! Att ge sig ut på ett konditionspass med en helt uppstressad kropp var inte en bra ide. Jag kom hem helt slutkörd efter ett konditionspass som gick i slowmotion och kraschade totalt. Gissar att alla som träffat den ökända väggen vet exakt vad jag menar. Kroppen stängde i princip av och det fanns ingen ork till någonting – en väldigt läskig upplevelse. Att behöva sova större delen av dygnets 24 timmar, inte orka göra eller engagera sig i någonting. Känslan av att det är bromsolja i hela kroppen eftersom allt går i slowmotion samtidigt som hjärnan går på högvarv och pulsen likaså. Kroppen var superstressad och blodtrycket var skyhögt (200/110 i snitt). Eftersom jag är som jag är så började jag naturligtvis ta reda på vad som man kunde göra för att sänka blodtrycket, vad man kan äta och vad man kan göra. Kanske inte en helt sund reaktion eftersom det säkert innebar ännu mera stress. Blåbär och mörk choklad skulle tydligen vara blodtryckssänkande och meditation, yoga, skogspromenader likaså. Läkaren totalförbjöd all högintensiv träning tills värdena var tillbaka på normala nivåer. Inte blev det bättre av att jag dessutom fick reda på att väldigt högt blodtryck under längre tid leder till ökad risk för stroke. Efter att i ca två veckor inte orkat göra i princip någonting alls så vände det, tack och lov. Blodtrycksmedicin och lugn och ro hade gjort sitt, men upplevelsen får mig ändå att tänka till – rejält. Jag har även i normala fall lite högt blodtryck så framöver (dvs resten av livet) ska jag verkligen ta det på allvar och göra vad jag kan för att få det till lägre nivåer. En sådan händelse som jag råkade ut för är svår att undvika, men jag ska i alla fall skaffa mig kunskap och ”verktyg” för att kunna hantera det om det händer fler gånger.
Nu mår jag mycket bättre och har börjat jobba. Tankar kring att kunna koppla av mer gör att jag funderar mycket på vad jag vill göra framöver avseende jobb. Att byta jobb blev plötsligt inte lika enkelt, jag måste även lägga in perspektivet om det innebär stresspåslag. Till att börja med måste jag lära mig att varva ned och kanske säga nej lite oftare.
Preppingperspektivet: Ensam är definitivt inte stark. Jag fick mycket hjälp av framförallt maken att ta mig igenom detta. Det är också viktigt att ta sina brister på allvar, jag tog inte mitt höga blodtryck på riktigt allvar och det var nog främsta orsaken till att jag hamnade i denna extrema situation. Det är också viktigt att kunna vara sjuk och då ha personer runt omkring sig som hjälper en igenom det, alla blir sjuka ibland. Jag tyckte även att det var en positiv upplevelse att jag ”höll ihop” och fungerade så länge det var viktigt, min krasch kom först när jag var hemma och slappnade av.
All respekt till er därute som upplevt eller upplever utmattningssyndrom. Jag inser att jag bara var med om en lightvariant. Jag gick inte in i väggen, men har förstått att symptomen för utmattning är likartade men värre och mer långvariga.
prepp på mitt sätt 