Användbara krukväxter på fönsterbrädan?

Kan man odla lite inne på fönsterbrädorna utan att det ser ut som värsta drivhuset? Ätbara krukväxter istället för vanliga krukväxter. Jag menar alltså inte sådant som senare ska planteras ut, utan sådant som helt enkelt ska vara lite mer preppiga krukväxter inomhus. Just nu har jag planterat en salladsplanta (köpt i mataffären) i en kruka som jag har i köksfönstret, men det är allt. Inte särskilt imponerande….  Det går att ”skörda” sallad och den håller sig fräsch längre eftersom den är planterad ordentligt och inte bara i den lilla fjolliga krukan som den är i när man köper den. Olika kryddor skulle ju gå, men vi äter inte sådant så det känns bara onödigt just nu. Det måste alltså vara något som trivs inomhus, passar bra i en kruka och är något som vi i familjen äter.

Jag har testat avokado, kämpade med mina två plantor i över tre år men insåg att det aldrig skulle bli några avokadofrukter på dem så de hamnade tillslut i komposten. Väldigt synd för det hade varit väldigt användbart och gott.

Kommer verkligen inte på något riktigt bra som inte blir alltför stort. Någon som har några bra förslag?

 

Annonser
Användbara krukväxter på fönsterbrädan?

Vad är planen?

Vad är det egentligen jag preppar för? Hur ser den långsiktiga planen ut? Jag är ju generellt ganska ointresserad av allt elände som händer runt omkring mig, som jag skrivit om tidigare. Samtidigt så är jag inte dummare än att jag inser att läget på många plan inte ser särskilt bra eller hoppfullt ut. Troligtvis är detta en av anledningarna till att jag är så ointresserad – det mesta är så eländigt att jag helt enkelt inte orkar engagera mig längre. Något jag däremot engagerar mig väldigt mycket i, på många olika plan, är att jag och mina närmaste ska ha det så bra som möjligt vad som än händer. Hur gör jag detta? Jag ser det som ett slags pussel där vissa bitar är mer viktiga än andra, men samtliga kompletterar varandra.

Boende är en viktig pusselbit, vi kommer att köpa ett hus där ”hela familjen” får plats. Detta innebär att båda barnen ska ha plats att bo hemma med ev respektive. Alltså letar vi efter ett hus med (minst) 4 rum o kök. En källare till detta skulle inte vara helt fel. Att det även skulle gå att klämma in mina föräldrar vid ett krisläge känns också viktigt, men då menar jag verkligen att tränga ihop oss utan att ha krav på bekvämlighet. Om det skulle vara något till rum så är det en bonus. Ett ”uthus” som är möjligt att inreda till övernattningsrum eller liten minilägenhet skulle vara underbart, men inget jag räknar med att hitta/köpa (men å andra sidan så skulle ju ett Attefalls hus kunna vara ett bra alternativ). Vårt framtida hus är navet i min plan för framtiden, det är så viktigt att det blir ett bra hus!

Ekonomi är en stor pusselbit och där är planen att vi kommer att ta ett huslån på max 1 milj (helst mindre) och vi kommer att amortera så mycket vi kan så att lånet är avbetalat på 10-15 år (förhoppningsvis mycket snabbare). Gällande den löpande ekonomin så är planen att alla fasta, löpande kostnader ska hållas på en minimal nivå. Det är inte inkomsterna man blir rik på – det är utgifterna. En stor del i att hålla kostnaderna låga är att jag vill ha möjligheten att kunna odla en stor del av den mat vi behöver. Att odla för 100% självförsörjning är nog en utopi för min del, men förhoppningsvis så kan en stor del bestå av väldigt närodlad mat. Att även ha en backup-plan för att ha möjlighet till utökad odling och även liten andel djuruppfödning (typ höns) känns viktigt, men då menar jag verkligen att man använder varje liten möjlig yta på hela tomten (dvs SHTF). Pensionen är det som jag slutligen måste förhålla mig till. Får jag ens någon pension? Jag kanske är naiv, men jag tror inte att man någonsin kommer att våga ta bort miniminivån på pensionen, jag tror att man kommer att sätta ett tak som gör att höginkomsttagare måste hitta egna lösningar för att få den nivå de är vana vid. Samma nivå för alla tror jag är den långsiktiga och mest rättvisa lösningen i längden (ungefär som medborgarlön, fast för pensionärer). Så jag förhåller mig till den lägsta nivån och allt annat blir bonus.

Prepping är en särskild pusselbit (eller kanske många små) som fyller i luckorna runt boende och ekonomi. Här kommer den allmänna beredskapen in. Att ha ett visst lager med mat, vatten och förnödenheter som ger tid till att växla upp till en högre grad av självförsörjning eller ta sig genom en tillfällig kris är viktigt, lite bättre marginaler helt enkelt. Det behöver ju inte vara en katastrof som drabbar alla, det kan även vara något på det personliga planet som gör att det krisar tillfälligt. Här ingår även kunskap. Sådant som jag tycker att det är roligt att lära mig och engagera mig i: odling, reparationer, sjukvård, djurhållning, matlagning (på det som kan odlas), osv. Jag siktar på en välfylld bokhylla med användbara böcker inom flera intressanta områden. Allt som ger möjligheter och förutsättningar för div olika händelser och lösningar och som även bidrar till att hålla kostnader låga. Kontaktnät är också viktigt. Här har jag helt underbara preppingvänner som jag aldrig träffat, inte vet vilka de är och som inte vet vem jag är – men de ger mig ändå så mycket, oftast mycket mer än mina vänner som jag träffar ”live”. Här får jag inspiration, idéer, feedback och kunskap som är en ovärderlig input. Naturligtvis har jag även ett kontaktnät på hemmaplan, men där är det främst jag som är drivande när det gäller de krismedvetna aspekterna. Jag har en enda person i min närhet som jag litar på att han har/skaffar kunskap som kompletterar mina kunskaper. Den personen räknar jag inte med att han och hans familj kommer att söka sig till oss om något händer, de kommer med största sannolikhet att klara sig mycket väl själva, även om vi kommer att hjälpas åt om det behövs.

Utveckling och anpassning är också en av de större pusselbitarna (eller kanske kantbitar) som man inte får underskatta. Världen förändras ständigt och jag kan omöjligt förutse och planera för allt, därför är detta viktigt. Bara en sådan enkel sak att jag inte vet hur min närmaste familj ser ut om tio år; lever mina föräldrar?, har jag fått barnbarn?, osv. Om jag vägrar att inse att verkligheten inte ser ut så som jag planerat för så kommer inte min plan att fungera. Jag har oftast ganska lätt för att tänka om och anpassa mig, troligtvis för att jag ständigt tänker igenom flera olika resultat och scenarion på nästan allt jag gör, jag kan inte låta bli och fantasin skenar ofta iväg. Men det finns ändå en risk att jag har ”blinda fläckar” och helt enkelt inte blir medveten om att det finns sådant jag måste anpassa mig till. Det kan även innebära att det kommer bättre lösningar för vissa problem eller lösningar som förenklar i vardagen på något sätt.

Sedan finns det självklart fler små pusselbitar, men dessa anser jag vara de största och viktigaste i mitt liv.

Vad är planen?

Är jag verklighetsfrånvänd?

Ibland undrar jag. Jag blir mer och mer ointresserad av vissa saker. Jag är inte (och har aldrig varit) särskilt intresserad av att titta på sport, politik känner jag blir bara mindre och mindre intressant eftersom alla partier verkar ha sin beskärda del av idioter, vissa mer än andra, dokusåpor som går ut på att supa, skapa intriger och konflikter, visa sex och liknande intresserar mig inte alls, nyheterna innehåller mest elände, kändisskvaller är jag inte intresserad av. Känslan av ”kan jag bara få vara ifred och sköta mig själv” infinner sig allt oftare. Jag har aldrig tänkt på mig själv som en introvert person, men kanske är det vad jag är. Om jag får drömma om en framtid som ser ut som jag vill så ser jag mig som en person som inte jobbar utan är hemma och bara gör det JAG tycker om. Jag har inget större behov av att ha ett stort socialt umgänge. Det räcker med släkt, vänner och att träffa folk när jag handlar/tränar/är ute. Jag trivs med att vara själv helt enkelt, även om jag ändå tycker om att vara med familjen. Jag stänger in mig ibland för att få lite egentid, eller går ut själv på en långpromenad i skogen – det rensar huvudet.

Det som jag funderar på mitt i allt detta ointresse är om det är så bra att bry sig så lite om vad som händer runt omkring mig. Jag lever i en fantasivärld där brottslighet, flyktingkriser, politiska idiotbeslut och annat inte påverkar mig, men någonstans så kommer det sannolikt tillslut att göra det. Men just nu så händer allt sådant ”någon annan stans”. På ett plan så bryr jag mig och planerar eftersom jag preppar för att klara mig själv, men det är ju bara ännu ett steg för att inte behöva bry mig om vad som händer, ifall det går åt skogen. Jag har förberett mig för att kunna klara mig själv och mina närmaste så det påverkar inte mig lika mycket. Steg för steg så minskar jag på konsekvenserna för mig vid ett ev SHTF scenario, vad det än må vara. Minskar på huslån med målet att vi inte ska ha några lån i framtiden, vill kunna odla för att göra oss mindre känsliga för matpriser/mattillgång/sämre hushållsekonomi, sänker gradvis våra utgifter för att i det långa loppet kunna klara oss på mycket lägre inkomster (och under tiden så bygger vi upp en buffert). Så visst är jag engagerad och intresserad på vissa utvalda områden, och det kanske är rätt områden jag är intresserad av.

Är jag verklighetsfrånvänd?

När huvudet inte riktigt hinner med..

Usch vad allt snurrar på fort just nu. Väldigt mycket händer kring vårt boende och vår boendesituation nu och det är väldigt mycket planering, problemlösning, strukturering och en del oro just nu. Känns i huvudet att jag är väldigt ofokuserad, virrig, glömsk och allmänt trött mest hela tiden. Känns som att det kommer att ta ett tag innan jag ”landar”. Denna flyttkarusell är ju inte heller så inspirerande och rolig, den är bara ett steg på vägen till det slutliga målet. Nästa flyttkarusell kommer förhoppningsvis bli mycket roligare. Det är sådana här gånger som jag inser hur skönt det är när det faktiskt inte händer så mycket, mer lugn och ro. Min ovana att sväva iväg i fantasin när jag dagdrömmer om ett framtida boende hjälper inte direkt utan skapar nästan mer stress. Allt som händer triggar igång min hjärna att planera tre, fyra steg framåt, att det mesta är saker som inte kommer att hända förändrar inte detta. Jag har alltid varit sådan. Vi åker och tittar på ett hus och innan vi ens har hunnit därifrån så har jag försökt föreställa mig hur det skulle vara att bo där, hur jag ev kan bygga om, möblering, hur trädgården skulle kunna se ut, osv. Likadant gör jag kring det mesta annat som händer. Oftast så tycker jag att detta är väldigt roligt och inspirerande, men just nu så är det bara ännu mer som snurrar i huvudet. Förmågan att kunna visualisera det mesta är en egenskap som jag normalt tycker är något väldigt positivt, men som allt annat så har även det en baksida.

Egentligen skulle jag väl helt enkelt begränsa mina intryck tex genom att ta en paus från odlingspoddar, preppingbloggar och allt sådant som för tillfället ger väldigt mycket ”påslag” på fantasin, men jag kan (vill) inte. Det är väl bara att bita ihop under denna begränsade period och ta tillvara de tillfällen till avslappning och vila som ges. Det är ju ändå ganska angenäma ”problem”.

 

När huvudet inte riktigt hinner med..

Ett litet prepptest i vardagen

Det är alltid svårt att föreställa sig i teorin hur det skulle kunna vara i en krissituation, och alla situationer kommer att se olika ut. Något som många av oss inte riktigt övar på är nog att vara riktigt trångbodda. Jag skriver ofta om att hela min familj självklart är välkomna hem till oss, men hur är det att bo hela familjen under samma tak? Hur många av oss har verkligen provat att bo lite för många på en lite för liten yta och en längre tid? Inte vi i alla fall, vi har alltid bott relativt stort utan att överdriva. Nu när vi letar hus så kommer vi att tillfälligt tränga ihop oss på en lite mindre bostadsyta och då får vi prova lite under kontrollerade former. Ska bli väldigt intressant att se gruppdynamik, vad man stör sig på, vad som går bra, hur man måste strukturera upp saker, osv. Jag ser det som ett litet prepptest av enklare slag, ett socialt test. Prepptestet kanske även ger en vink om hur litet hus vi kan köpa, dvs vi kanske måste tänka om och köpa lite större än vad vi har planerat. Jag vill ju att hela min familj ska få plats om det händer något och ”att få plats” innebär ju lite mer än att vi bara ska ha en varsin sovplats. Hur stor yta behöver var och en för att man ska känna sig bekväm under en längre tid? Vad är viktigt och vad visar sig inte vara så viktigt? Ska bli intressant att se…..

Något annat som ska bli väldigt nyttigt är att vi ska rensa rejält bland våra prylar och göra oss av med allt onödigt. Det blir förhoppningsvis lite nystart när vi sedan flyttar till hus.

Ett litet prepptest i vardagen

20% – januari

Återigen kan jag konstatera att en månad har gått och jag har inte haft något problem med att spara. Jag är faktiskt riktigt förvånad över att det rullar på så bra. Jag har inte gjort några anpassningar utöver att jag i princip slutat handla saker. Det finns alltså en enorm potential! Vi äter fortfarande lika oplanerat och dyrt och vi har inte sett över våra hushållsutgifter. Förhoppningsvis kommer det att gå ännu bättre när vi flyttat och därmed styrt över våra utgifter till att bli ännu lägre. Målet någonstans i framtiden är att jag (tillsammans med maken) ska gå runt på en inkomst motsvarande 10 000 kr/månad för var och en av oss. Det är ungefär där den lägsta pensionsnivån ligger vad jag har förstått. Jag tror heller inte att pensionssystemet kommer att förändras så mycket i ”den änden”, utan det är de som förväntar sig en högre pension som kommer att bli rejält besvikna i framtiden. Ett samhälle (under fortsatta normala förhållanden) kommer nog aldrig att våga ta bort grundnivån, men att förutsätta att de som tjänar mer får ta ett större ansvar för sin egen ekonomi är inte lika kontroversiellt. Dessutom tänker jag inte förutsätta att vi kommer att vara 2 st hela livet ut, så att anpassa sig till endast 10 000 kr/månad totalt är också en målsättning, sedan blir allt utöver detta bara en bonus.

Jag har landat i att jag kommer inte att gå in och peta i eller förändra mitt 20% sparande förrän vi har köpt hus, det finns lixom inte riktigt någon motivation att räkna på något som jag inte vet så mycket om.

20% – januari

Rädslan för att jag inte vill ha det jag vill ha….

Baksidan med att gå och längta efter något annorlunda och få vänta länge är att jag hinner bygga upp väldigt stora förväntningar och kanske är de lite orealistiska. Vad vet jag? Jag längtar efter ett annat sätt att leva och jag vill kunna odla, laga mer mat från grunden, leva ett enklare liv, osv. Innan jag har nått målet så är det svårt att veta om det verkligen var detta jag ville. Det nästan värker i kroppen efter att få köpa hus, börja odla och allt annat. Tänk om jag tycker att det är jättejobbigt att odla själv? Jag sitter och läser, lyssnar och tittar på allt möjligt som handlar om odling, självhushållning, bakning, annan typ av matlagning, ….. Jag längtar efter att få börja med min Bokashikompost, som jag inte har möjlighet att börja med ännu. Jag försöker övertala mig själv att inte gå ut för hårt och börja med allt samtidigt när jag väl får förutsättningarna. Att tygla mig själv och börja med några färre grönsaker och kanske några bärbuskar, förbereda odlingsplatser för nästa säsong istället för att göra klart allt på en gång, inte sätta för höga krav och mål på en gång. Jag känner mig själv och vet att jag har en tendens att gå ut lite för hårt från start, ibland funkar det ändå och ibland går det inte alls och jag tröttnar för att det blir för mycket. En viktig balansgång att hela tiden ha i bakhuvudet. Jag kan inte bli självförsörjande på grönsaker, frukt, bär från start, kanske aldrig. Lite är bättre än inget. Så länge det är roligt och ger något tillbaka så får det rulla på, men jag måste även ha en plan för hur jag hanterar tillfällen då det inte är lika roligt. Jag tittar efter ett hus där det ska finnas förutsättningar för det mesta som jag drömmer om, men det behöver inte betyda att jag ska göra allt detta. Att kunna växla upp om behovet finns känns viktigt, men om jag inte vill och behöver så kan jag ha ytor som inte utnyttjas till fullo. Att lära mig, öva, göra misstag är en viktig process som jag helt enkelt måste acceptera.

Det jag också måste lära mig är att använda det som jag odlar fram, nya maträtter och ett annat sätt att laga mat. Förvaring under längre tid, dvs hur får jag avkastningen att hålla över vintern, kommer att bli en utmaning för mig som är ganska kräsen med vad jag äter. Jag har även tänkt att förändra mitt sätt att handla och planera/laga mat. I dagsläget är vi väldigt bekväma av oss gällande maten. Det blir ofta halvfabrikat, vi skippar ofta grönsaker för att vi inte har hemma eller orkar göra i ordning, jag är duktig att baka matbröd i perioder men har även perioder då jag är väldigt dålig på det, osv. Att hitta de enkla lösningarna som ger bättre förutsättningar blir en utmaning. I ett hus finns förutsättningarna för att skaffa en till frys, vilket ger bättre förutsättningar för större inköp när jag hittar bra varor till bra pris. Jag hoppas att det kommer att finnas ett stort kök med stora ytor för matberedning och bakning (just nu är det alltid trångt att hålla på). Att vi kommer att bli bättre på att äta grönsaker har jag stora förhoppningar om eftersom det kommer att finnas fräscha grönsaker som bara är att plocka in under den tid som de växer i trädgården, dvs det kommer att bli enkelt och det ligger inte och blir gammalt. Bättre kvalitet på maten överlag är också något som jag strävar efter, närproducerat kött, egna grönsaker, mm. Kostnaderna för detta kommer förhoppningsvis även att minska jämfört med hur vi har det idag. Låter så enkelt när jag skriver detta, men hur kommer det att bli i verkligheten?

Ekonomin hade jag också tänkt att den skulle bli ”bättre”. Inte för att vi kommer att tjäna mer utan för att jag planerar att vi ska ha väsentligt lägre kostnader. Lägre boendekostnader, lägre matkostnader, sluta med impulsköp. Även ett rejält sparande som möjliggör investeringar i huset där det behövs utan att behöva låna och att på sikt jobba mindre om några år. Ekonomin är det som jag känner är svårast att planera, förutse och fantisera om. Det är i dagsläget så osäkert hur det kommer att se ut med kostnaderna. Det kanske är positivt att det får avvakta och att jag för tillfället håller mig till mitt 20% sparande och begränsa vad jag köper. Preppinköp är i dagsläget även det väldigt begränsat. Prylmässigt har jag det mesta jag behöver, jag har mat för en bra bit över en vecka, vatten behöver det jobbas på, men i övrigt måste jag vänta tills jag har mer förvaringsutrymme.

Rädslan för att jag inte vill ha det jag vill ha….