Valen vi inte vill göra

Boken Going Home satte igång väldigt mycket tankar, främst om moraliska och etiska val. Jag tror (eller vill tro) att de flesta inom preppervärlden faktiskt skulle hjälpa andra människor som de träffade på i en krissituation om de hade möjlighet, utan att för den skull överdriva. Jag skulle nog aldrig lämna någon åt sitt öde, även om personen inte skulle kunna bidra med något tillbaka eller på något annat sätt innebära en belastning, min inställning är snarare att alla kan bidra med något…..MEN….. Om jag ställs inför en situation där min hjälpsamhet innebär att tex mina barn blir utan hjälp, då hoppas jag verkligen att jag kommer att välja att hjälpa mina barn istället. Det är ett val ingen vanlig människa vill göra, alla klarar kanske inte ens av det utan försöker att hjälpa alla med resultatet att ingen blir hjälpt. Situationen i boken var att huvudpersonen var tvungen att ta sig hem till sin familj, som han visste behövde honom. Resan var väldigt lång och skulle ske till fots var utgångsläget, eftersom de flesta bilar slutat fungera. Längs resan ställs han inför val att hjälpa andra eller att låta bli. Varje val att hjälpa påverkade hans möjlighet att ta sig hem. Vilka personen kan man lita på och slå följe med? Kan man ge bort lite av sin mat för att hjälpa en person/familj som svälter? Dela med sig av vatten? Och kanske framför allt – vilka förtjänar att få hjälp? Det var inga lätta val i boken och det blev inte alltid rätt men det är lätt att sitta som läsare och tycka eller tro att ”såhär skulle jag ha gjort”. Det finns inga enkla svar på de val som bokens huvudperson tvingas göra, det är inte val som någon av oss egentligen vill göra. Det är kanske inte ens så lätt att bara lämna någon utan hjälp trots att man vet att i så fall kommer jag inte att komma hem till mina barn – personen som du måste lämna åt sitt öde står framför dig och du måste se personen i ögonen och säga ”tyvärr….”. Definitionen av vad som är moraliskt och etiskt rätt är inte alltid hugget i sten, det kan förändras ganska rejält beroende på övriga yttre omständigheter. Viktigt är också att inse att de enda val jag kan påverka är mina egna. Visst kan jag bestämma mig för att hålla moral och etik högt, att hjälpa alla som behöver, osv – det innebär inte att andra resonerar lika som mig. Av den anledningen anser jag att det är enormt viktigt för mig att se till att jag inte betraktas som en belastning utan som en tillgång av andra. För min del innebär det att jag är i bra fysisk form och att jag försöker samla på mig så mycket kunskap jag kan om så mycket som möjligt. För andra kan det innebära helt andra saker. En stor grupp av personer där alla är bra på samma saker är inte någon bra kombination. Man kan göra sig ”värdefull” på massor av olika sätt och det är också därför som jag anser att de flesta är en tillgång i en grupp på något sätt (eller kan bli genom att lära sig), men det beror naturligtvis på gruppens syfte och är inte alltid så.

Att rakt av bedöma människor som tvingas göra vissa omöjliga och obekväma val för omoraliska, egoistiska eller annat är ju ett i sig väldigt självcentrerat sätt att se på saken. Först och främst har alla ett eget ansvar för att ta hand om sig själv (barn undantaget) och då kan man inte bara lägga över ansvaret på någon annan för att den hade bättre förutsättningar. Detta ansvar för sig själv är upp till var och en hur det utformas, man får helt enkelt själv se till att man har så bra förutsättningar det går utifrån sin egen situation. Som förälder har man dessutom definitivt ett utökat ansvar för sina barn.

För att ta ett väldigt enkelt exempel så i en situation där jag tex åker tåg och vi blir stillastående mitt ute i skogen i flera timmar så skulle jag inte direkt vara villig att dela med mig av mat och vatten till de andra vuxna resenärerna, men till barn skulle jag kunna dela med mig. De vuxna på tåget har själva valt att sätta sig i sitsen att vara bekväma och inte ta med sig något. Detta är min grundinställning, men den är naturligtvis inte ett absolut ställningstagande som jag aldrig skulle kunna frångå. När det bara gäller att saker och ting blir jobbigt och obekvämt är det lätt att hålla på sina principer, när det börjar handla om hälsa, liv och död då är det inte lika enkelt.

Nu börjar jag läsa bok två i serien så jag antar att det kommer mycket mer att fundera över…..

Annonser
Valen vi inte vill göra

Boktips – Going Home

Har precis läst ut första boken i A. Americans survivalistserie, Going Home. Visst är det lite överdrivet sådär som amerikaner är, men den sätter ändå igång en hel del tankeverksamhet. Det som med bil är ett avstånd på några timmar är till fots flera dagar/veckor/månader. Bara där inser man att det är mycket som ska få plats i en GHB. Att orka bära riktigt tungt i flera timmar och flera dagar i sträck är inte något som alla klarar av. Alla man möter är inte snälla och trevliga, beroende på situation så ska man inte vara för godtrogen. Det är tyvärr även så att alla som har tillgång till vapen är inte jägare eller sportskyttar, inte en helt trevlig tanke när man ev möter folk. Nu behöver det ju inte vara en sån total händelse som det är i boken och då tror jag faktiskt inte att vanligt folk blir så aggressiva, ser man ett ”ljus i tunneln” så tror jag att de flesta behåller det mesta av sitt sunda förnuft. Men om det nu skulle vara en EMP som slår ut ”allt” – vad gör man? Inser när jag läser boken att jag kanske inte ska se allt i svart eller vitt, att inte alla tänker som jag, osv, alla kommer att reagera och handla på sitt eget sätt. Självklart inser jag att det inte är lämpligt att stanna i en stad, men vad är det som säger att landsbygden eller skogen är tryggare. Även om majoriteten av allt folk kommer att bete sig bra så finns alltid den där lilla klicken människor som ingen vill träffa på. Hur vet man att man kan lita på en person? Hur desperata och otrevliga kan ”vanligt” folk bli när de svälter? När deras barn svälter? I boken går det väldigt fort….hur fort går det i verkligheten? Hur ologiskt är det att byar eller samhällen går ihop för att försvara ”sitt” och kanske även plundra förbipasserande? Det är ju en sorts samarbete som gynnar den egna gruppen.

Vad som händer ”uppifrån” är också ett intressant perspektiv. Hur agerar regeringen/de styrande, dvs det som finns kvar och fungerar. Kan man lita på att de ser till medborgarnas bästa eller ska man istället lita på att de (som vanligt) ser till sitt eget bästa och kanske i värsta fall har en helt egen agenda. Det skulle naturligtvis med största sannolikhet finnas lite av allt, frågan är främst vem som får mest ”makt”.

Om man blir strandsatt långt hemifrån och måste försöka ta sig hem på något sätt, vem vill man egentligen slå följe med? Förutom de som inte verkar vara speciellt trevliga personer så vill man ju heller inte slå följe med någon som enbart kommer att bli en belastning (tyvärr). Rent krasst så måste man vara realistisk i en sådan situation och se till sitt eget bästa först, personer som inte har förutsättning för att kunna gå flera mil i flera dagar eller veckor måste ju väljas bort. Inser att detta med att skaffa sig kunskaper/egenskaper som är användbara och nyttiga även för andra kan vara ganska viktigt i vissa situationer, samt att man ska försöka att alltid vara utrustad (prylar, fysiskt och mentalt) för att klara sig själv – ingen kommer att vilja slå följe med mig om jag är en belastning.

När man väl ska stanna på en plats så finns det lite mer utrymme för att vara mer mänsklig. Att vara till nytta och inte en belastning får ett bredare perspektiv när man inte behöver förflytta sig.

Hur orealistiskt man än tycker att scenariot i boken är så väcker det ändå en hel del frågor och funderingar som inte är så roliga och trevliga att tänka på. Kanske är scenariot inte helt otroligt ändå med tanke på Nordkoreas vapenskrammel om än det ena och än det andra och nu senast just ett EMP-angrepp. Första boken var riktigt bra och jag har köpt hela serien så jag hoppas på fler bra input till mitt ”mindset”.

Boktips – Going Home

Kompromisser

Har fått kompromissa rejält gällande mina husdrömmar. Vi letar hus, men inte riktigt den typ av hus som jag egentligen vill ha. Framförallt så är det mycket mindre tomtyta än vad jag skulle vilja. Utbudet är inte direkt stort så det blir lite av känslan att man får nöja sig med vad som finns. När det gäller mina planer/önskemål om att vara delvis självförsörjande så har djurhållning definitivt fått stryka på foten. Gällande odling så blir det på ”svenssonnivå”, dvs potatisland, något fruktträd, lite bärplanteringar och liten köksträdgård. Bättre än nuläget, men inte som jag ville. Försöker att se det positivt och tänka att det inte behöver vara en permanent lösning utan att även maken kanske ser fördelen med lite större trädgård på sikt (eller så kanske jag inser att det är fullt tillräckligt). Målet är i alla fall att vi ska bo betydligt billigare än vi gör idag men inte i ett rustobjekt som tar 10 – 20 år att rusta klart. Lite rust får vi räkna med och det är helt OK. Att få sätta sin egen prägel och rusta huset till vår egna stil och smak ser jag mer som en fördel, men vill undvika jätteprojekt. Mitt mål för framtiden innehåller ju inte bara självförsörjning, utan även en ekonomisk möjlighet att lägga mindre tid på lönearbete.

Att leta hus är inte enbart en positiv och rolig sysselsättning. Eftersom jag inte riktigt kan leta efter ”mitt drömhus” så finns hela tiden känslan av att det kan dyka upp något bättre om någon vecka, om någon månad. Tänk om vi köper ”fel” hus, köper för tidigt och missar något mycket bättre. Eftersom inget hittills känns klockrent rätt så vägrar känslan av osäkerhet försvinna. Vi har inte varit iväg på en enda visning än, just lite av den anledningen.

 

Kompromisser

Det står still

Känner att min prepping står lite still just nu. Visst, skafferiet är fortfarande välfyllt och det finns säkert luckor som skulle behöva åtgärdas, men jag känner ändå att det inte riktigt utvecklas och går framåt. Största anledningen till detta är nog att (till min stora glädje) så är även maken med på att vi ska börja titta på hus. Problemet är bara att med de krav (begränsningar) han har så finns det inte särskilt många hus till salu och speciellt inte i den prisklass som jag helst vill ha. Jag hamnade liksom i ett dödläge. Känner att jag mest hela tiden vill ”vänta tills vi hittar ett hus” med det mesta som skulle behöva göras. Det positiva med dödläget är förhoppningsvis att jag ska ha lättare att klara mitt 20% sparande eftersom motivationen att handla något i princip är borta. Jag är riktigt peppad på att klara mitt 20% mål så det får mycket fokus just nu. Att kunna frigöra sig från alla möjliga ekonomiska måsten måste vara riktigt bra prepp. Att klara sig på en låg inkomst gör att man blir så mycket mindre sårbar för yttre faktorer som tex arbetslöshet.

Det kanske inte är så farligt att det står lite still. Jag får tid att tänka igenom och ev tänka om angående hur jag ska göra framöver. Eventuellt är vi på väg mot att bara bli två i familjen eftersom barn nr 2 kanske ska flytta snart, det ger en del möjligheter till att tänka och göra annorlunda.

Det står still

20 %

Nu har jag lagt in en automatisk överföring på ca 20% av vad jag får ut efter skatt. En utmaning för min del och jag hade ju inte riktigt tänkt att börja redan i augusti, men nu är det gjort. Det är heller inte värre om det skulle visa sig att det inte går att jag får föra tillbaka lite pengar. Det ska i alla fall bli väldigt spännande att se hur jag klarar mig på 80% av lönen – hur svårt kan det vara?

20 %

Inspiration och plan inför nästa år

En blogg som jag följer är Onkel Toms Stuga. Måste erkänna att jag blir imponerad och väldigt inspirerad och nu har Onkel Tom även skrivit ett ”manifest” om hur man kan förändra sitt liv till ett lite enklare liv. Jag är inte redo att gå in till 100% i detta tänk ännu, men jag vill närma mig detta sätt att leva eftersom det ligger mycket nära mitt sätt att se på prepping.

Prepping är ju ingen materialsport, egentligen enligt min tolkning så är det precis tvärtom. Att försöka vara sparsam i händelse av ”sämre tider” eller för att spara till ett ”lånefritt” boende är bland det bästa av allt prepp. Ändå så måste jag erkänna att jag inte är speciellt sparsam. Gör små försök att förbättra detta, men kan inte påstå att jag hittills lyckats särskilt bra. Inte för att jag har så speciellt låg inkomst utan helt enkelt för att jag drar på mig väldigt mycket (onödiga) utgifter. Visst kan jag känna tjusningen och lyxen i att inte så särskilt bry mig om vad saker kostar men samtidigt så inser jag att jag aldrig kommer att komma dit jag vill om jag inte drar i handbromsen och styr upp. Viss lyx kommer jag nog inte att ta bort i första taget, som tex bil, men andra saker kan jag definitivt dra ned på. Att äta ute, spontanköpa kläder som jag egentligen inte behöver, köpa onödigt dyr mat, osv. Att köpa dyrare kvalitet tror jag blir billigare i längden om det är något man behöver så där kommer jag inte att snåla, men jag ska verkligen försöka skärpa mig och sätta upp mål varje månad för hur mycket som ska in på sparkontot. Om andra (som tjänar mindre än jag) kan spara upp till 50% av vad de får ut efter skatt så ska väl även jag kunna spara en hel del varje månad. Så länge räntorna inte drar iväg så bor vi faktiskt relativt billigt tex och även de övriga fasta kostnaderna är inte så många och höga. Då kommer jag ju genast till frågan vad som är ett rimligt belopp att spara varje månad. Tänker mig att det är bäst att inte sätta målet för högt till att börja med, bättre att kunna höja efter en tid än att behöva sänka. Mitt ”preppsparande” har jag på en annan bank än den jag har lån och lönekonto, både för att sprida ut risken och för att det är lättare att låta bli att göra uttag om jag inte ser saldot jämt. Har både ett konto med betalkort och ett sparkonto i den andra banken. Därmed har jag tre olika betalkort kopplade till tre olika banker (har även ett kontokort på Medmera) och så länge hela banksystemet inte kraschar så borde jag ha tillgång till kortbetalning när endast enskilda bankers system krånglar. Kontanter har jag naturligtvis också.

Tillbaka till ämnet så funderar jag över vad som är en bra nivå för mitt månadssparande. Manifestet föreslår en nivå på 20% av det man får ut varje månad och jag tänkte försöka sikta på det. Det kanske inte är möjligt redan nästa månad, men jag ska verkligen göra ett försök att sätta undan 20% direkt när lönen kommer in på kontot. Om jag lyckas så blir min belöning att jag ska försöka få tjänstledigt en eller två månader nästa år över sommaren. Förhoppningsvis så får jag bättre koll på ekonomin, sundare köpvanor och överlag lägre levnadskostnader på köpet.

Inspiration och plan inför nästa år

Slut på semestern

Jaha, det var den semestern det. Inte så mycket värme som jag önskat. Jag får väl ändå vara nöjd för någonstans där mellan regnskurarna och det väldigt omväxlande vädret så insåg maken hur tråkigt det är att bo i lägenhet och hur roligt det skulle vara att bo i hus igen (JIPPI!!). Inte ett sådant hus som jag helst vill ha, utan ett ”vanligt” hus – men jag kan kompromissa och nöja mig med det till en början. Vanligt hus med stor tomt kan fungera riktigt bra med en del planering. Utöver att få maken på husköpartankar så har jag inte ägnat så mycket tid åt prepping. Istället har vi varit väldigt aktiva och varit mycket utomhus (när det inte regnat). Mycket träning och då särskilt cykling har det blivit. Även mycket pokémonspelande har det blivit med promenader på 4 – 6 timmar om dagen eftersom det har varit ”event” med chanser att fånga sällsynta pokémon. Otroligt hur ett spel kan få ut folk och få okända att prata med varandra, det har varit en helt OK sysselsättning i det krassa sommarvädret.

Nu är jag tillbaka på jobbet och håller på att läsa ikapp på alla bloggar som jag följer. Roligaste nyheten är att Par i Prepp har blivit med hus – Stort grattis till dem! Nu är siktet för min del inställt på att se över min ekonomi och få ner mina ”fasta” månadskostnader och möjliggöra ett större sparande varje månad. Målet är att kunna vara mer ledig nästa år.

Slut på semestern