Det kommer att ta lång tid….

Undrar just hur många som insett att denna pandemi, med de rekommendationer som gäller, troligtvis kommer att hålla på länge till. Min gissning är åtminstone året ut. Hur många orkar hålla sig på distans från folk så länge? Medan vissa inte verkar ha förstått allvaret alls så börjar vissa som varit duktiga och hållt sig isolerade tröttna. Här hemma fortsätter vi att försöka hålla oss undan från folk rent generellt, men jag märker tex hur mina (vuxna) barn inte förstår/tar till sig och samtidigt har tröttnat för länge sedan. Mina föräldrar har förstått allvaret, men hur länge ska det gå innan jag får krama om dem igen. Vi har träffats lite genom att vara ute och hålla ordentligt avstånd och det känns bra att åtminstone få prata lite. Samtidigt har jag svårt att få dem att förstå att det även finns en risk med att åka och handla trots att det är lite folk på affären. Våren och sommaren är på intågande och samtidigt som det möjliggör att kunna träffas utomhus mer så finns det även många som kommer att ha svårt att avstå sommarfester, grillfester, trånga badstränder, uteserveringar, osv. Få se om smittan tar lite paus i sommar, vilket många experter verkar tro, eller om den få förnyad fart pga att många inte kan låta bli att träffas.

Hur har ni det?

Hur har alla det ute i landet? Här hemma tillämpar vi fortfarande minimalt med kontakt med andra, så gott det går. Ingen av oss är sjuk, även om några av oss är lite allergisnoriga (hoppas vi att det är), men vi tar det säkra före det osäkra. Märker på sociala medier att många börjar tröttna på att isolera sig, om de ens gjort det från början. Får bita ihop för att inte kommentera varje idiot som tycker att det är ok att åka till jobbet eftersom det börjar bli lite tråkigt hemma trots att de lika gärna kan jobba hemifrån, chefer som ifrågasätter personalen som vill jobba hemifrån, folk som är ute och umgås med vänner utan att tänka på att hålla avstånd, som planerar semestrar, fester, mm. Folk är verkligen naiva så det räcker och blir över. Undrar vad som skulle behöva hända för att de ska inse allvaret?

Jag känner mig i alla fall trygg i min planering. Vi har jobb som känns säkra i denna situation. Vi har sett till att vi har låga boendekostnader med ett hus som är väldigt lågt belånat. Preppförrådet är välfyllt och jag har börjat styra om till att köpa sådant som det kan bli brist på i den närmaste framtiden. Jag tror inte att affärerna kommer att slå igen och jag tror att det kommer att fortsätta att finnas mat att köpa. Skillnaden kommer kanske att bli att vissa saker inte finns att få tag i och att vissa saker kommer att bli dyrare. Allt som importeras ligger nog i riskzonen för att bli brist på. Jag tror att vi som familj kommer att gå ganska stärkta ur detta, förutsatt att vi klarar av att ta oss igenom själva sjukdomen (för jag tror att vi alla förr eller senare kommer att få den).

Våra besparingar/investeringar då? Ja, inte är det rolig läsning att gå in och titta på Avanza saldot just nu, men mitt sparande är långsiktigt och just nu får man mycket för pengarna. Jag tror ändå att det kommer att återhämta sig bra tills den dag det är dags att använda pengarna. Eftersom vi räknar med att behålla jobben båda två så kommer vi att kunna fortsätta att spara/investera genom denna kris. Även kosta på huset lite kanske.

Det blir aldrig så som man föreställt sig

Hur hade jag egentligen föreställt mig att ”krisen” skulle se ut när den kom? Egentligen hade jag väl inte föreställt mig något särskilt, men förväntningen var nog ändå att det skulle innebära mer jobb, mer action, mer samarbeten, osv. Att det skulle innebära att sitta hemma, att man skulle irritera sig över folk som skiter i rekommendationer och sprider vidare smitta över hela landet och att man inte skulle kunna träffa folk (inte ens släkten) det hade jag inte föreställt mig.

Jobbmässigt funkar det utmärkt. Jag jobbar hemifrån vilket innebär att jag slipper lägga tid på pendling samt att jag jobbar mycket effektivare. Jag saknar faktiskt inte kollegorna, vi träffas digitalt och en positiv effekt är att jag även har lärt känna en del av mina kollegor som jobbar på andra orter väldigt bra. Detta skulle jag definitivt kunna fortsätta med, jag har inget egentligt behov av ett fysiskt kontor att åka till.  Jag jobbar heller inte i en bransch som gör att jag behöver oroa mig särskilt mycket för att bli arbetslös pga denna pandemikris. Överlag så fick digitaliseringen på arbetsplatser sig nog en rejäl skjuts i och med detta.

Privat, på fritiden, är det värre. Några av oss är lite snoriga och hostiga. Vi försöker hålla oss så isolerade som möjligt i familjen. Handling görs som regel tidigt på morgonen när affären precis har öppnat och det är lite folk. Försöker även handla så sällan som möjligt, endast när det behövs fyllas på färskvaror i princip. Inget socialt umgänge överhuvudtaget. Allra värst lider jag av att inte kunna träffa mina föräldrar. Telefonsamtal är inte riktigt samma sak som att träffas. De har ingen dator/internet så inte ens skype/facetime är ett alternativ. Pappa var förbi häromdagen eftersom han hade fått skattebeskedet och förstod sig inte riktigt på vad det stod. Han stod på altanen 3-4 meter bort och jag hjälpte till och förklarade. Att inte kunna ge en kram eller ens stå nära var riktigt jobbigt. Tack och lov så har de åtminstone varandra, pappa och mamma. Det har ju även börjat sjunka in hos dem nu att de måste vara försiktiga, så det är ju skönt åtminstone. Hoppas att vi blir helt friska snart så att man inte behöver vara lika försiktig och kan hälsa på och hjälpa dem lite. Kanske det till och med kan bli aktuellt att testa väldigt brett efter antikroppar snart så att man vet ifall man redan har haft det – det skulle vara väldigt skönt, men är nog en önskedröm.

Självvald karantän

Min arbetsplats har nu mer eller mindre tagit beslut att alla ska jobba hemifrån, åtminstone så är det OK för alla som vill. Själv har jag naturligtvis blivit förkyld (eller smittad av Covid-19) så jag får inte ens gå till jobbet, vilket jag är helt nöjd med. Jag håller mig hemma och går endast ut på promenader i skogen där jag inte träffar folk. Maken är egentligen den enda i familjen som inte har några förkylningssymptom, så han fick åka och kompletteringshandla lite färskvaror häromdagen. En beställning från Matsmart väntas hem om några dagar också. En mjuk bug-in helt enkelt.

Tankarna börjar vandra iväg och tänka på hur den närmaste tiden kommer att bli. Naturligtvis kommer vi att ta oss ur denna pandemi och för egen del så hoppas jag egentligen att det är viruset som jag har just nu, eftersom det skulle innebära att jag blir immun(?). Med immunitet så kan jag hjälpa mina föräldrar och mina andra gamla på ett helt annat sätt. Märker redan nu att mina föräldrar inte riktigt tar detta på allvar utan åker o handlar utan eftertanke. De är gamla, men inte några direkta underliggande sjukdomar så kanske de skulle klara av att bli smittade, men varför chansa just nu när det börjar bli kaos på sjukhusen. Jag funderar även på hur det kommer att bli med allt det vardagliga, folk som blir av med jobb, ekonomi, nedlagda företag och andra effekter. Själv är jag inte så orolig för att bli av med jobbet, jag och resten av familjen jobbar inom ”rätt” områden, men det är inte så roligt om grannar, vänner, släkt blir av med sina jobb. Vi försöker vara lojala till orten och göra vad vi kan, tex köpa hämtmat, handla lokalt, handla svenskt. Jag kan i och för sig konstatera att det inte märks av så mycket på orten, jag har endast sett någon enstaka tom hylla som snabbt fylldes på, vi har en del restauranger men de har alla redan sedan tidigare stort fokus på avhämtning, vi har inte någon större besöksnäring, t.o.m. gymmen har öppet fortfarande. Jag hoppas verkligen att det är småorterna som kommer att klara sig bäst ur detta, det skulle faktiskt kunna vara logiskt. Bättre sammanhållning, bättre kristänk (generellt), företagen är främst fokuserade på sådant som alltid kommer att behövas. Undantaget är de småorter som till stor del lever av besöksnäring, de kommer nog att få det tufft.

På sociala medier dyker många panikslagna inlägg upp. ”Varför hamstrar folk Alvedon?, Varför köpa mer än två paket?”, ”Inför köpbegränsningar på ……”, alla toapappersdiskussioner, handspritsbrist, mm. Jag har inte sett någon som ”hamstrat”, däremot ser jag bilder på folk som helt enkelt gör en (kanske lite extra stor) veckohandling. En två veckors alvedonkur med full dosering för en vuxen person är tre förpackningar, att man handlar till hela familjen så att det finns hemma är väl helt logiskt? När många personer som tidigare endast köpt fyrpack med toarullar och handlat var och varannan dag helt plötsligt köper två storpack så är det inte hamstring – men det märks tydligt i hyllorna eftersom det är en ökad efterfrågan helt plötsligt när många fler börjar göra så samtidigt. Handsprit – hur många tror ni hade handsprit hemma innan detta? När alla som inte hade något hemma vill ha en eller två flaskor så tar det också slut fort, särskilt när varenda arbetsplats och offentlig plats också ökar sin användning/sina inköp. För egen del så blev detta ett skarpt prepptest och jag kommer göra ett inlägg senare där jag utvärdetar vad jag hade gjort rätt och vad jag hade kunnat gjort bättre.

Ta hand om er alla därute och kom ihåg att tvätta händerna!

 

Virusprepp

Hur har vi det här i virustider? Ja, inte har vi särskilt mycket brist på mat i alla fall. Det blir verkligen konkret att det är en bonus när el, internet och annat fortfarande fungerar. Jag har ju egentligen preppat för totalt avbrott och har då konstaterat att jag ligger väldigt lågt på protein. Det är inget problem när kyl och frys fortfarande fungerar. Frysen är så full att jag inte ens kunde köpa köttfärs på extrapris för ett tag sedan för det skulle inte få plats i frysen. Jag skulle behöva en till frys!

Vi är inte satta i karantän, men vi använder oss av sunt förnuft och håller oss borta från folk så mycket det går. Det jobbigaste är att jag sagt till mina föräldrar att vi ska hålla oss ifrån varandra ett tag, för säkerhets skull. De har inte så många kontaktytor, men jag (vi) har ändå en del kontakt med folk som kan vara smittspridare. Svår avvägning, men jag tar hellre det säkra före det osäkra.

På jobbet har vi i princip totalt reseförbud (som så många andra), men ännu har inget formellt beslut fattats att vi ska jobba hemifrån. Vi har å andra sidan rätt att jobba på distans till viss del och det utnyttjar jag. Mitt jobb går ändå att göra precis lika bra hemifrån som från kontoret.

Än så länge har inte någon coronapanik visat sig i butikshyllorna i mitt närområde. Själv har jag endast gjort en lite extra stor veckohandling för några veckor sedan och vi skulle med god marginal klara en karantän för oss fyra i två veckor, även det dubbla skulle fungera utan att vi behövde ransonera. Längre än så, då blir det lite ransonering med protein.

Jag kan ändå konstatera att detta har varit en källa till många konversationer kring krisberedskap både på jobbet och i bekantskapskretsen – det tycker jag ändå är positivt. Hoppas att det blir lite bestående krisberedskapstänk hos åtminstone några.

Brandkunskap, mm på jobbet

Ni som är anställda, blir ni erbjuden utbildning i brand, HLR och liknande? Vi har nyligen haft en heldag på min arbetsplats med diverse teori och övningsmoment kring brand, utrymning, HLR och lite annat relaterat. Väldigt bra initiativ av min arbetsgivare! Framförallt HLR är färskvara och behöver repeteras minst en gång per år, helst oftare. Känns också bra att veta att mina kollegor vet vad som ska göras om något händer. Själv hade jag väl ganska bra koll redan, men man kan aldrig repetera för mycket eller för ofta. Nu hoppas jag att detta blir något årligt återkommande. Även om utbildningen främst gällde ”på jobbet” så blev det en hel del diskussioner om hemmasituationer också. Har ni brandvarnare hemma? Var sitter den? Hur ofta kollar ni batterierna? Hur många brandsläckare har ni hemma? Vet hela familjen hur de ska agera vid brand? Vet alla i familjen hur de ska agera vid ett sjukdomsfall?

Uppvaknande för maken(?)

Maken fick ett litet uppvaknande igår. ”Kolla, här frågar de om man har tillräckligt med mat hemma för en karantän, 2 veckor”. Ja, det är klart att vi har konstaterade jag eftersom det i den situationen inte är strömavbrott så vi har ju allt i kyl och frys att äta. Han hade svarat nej, men fick sig förhoppninsvis en liten tankeställare. Han försökte fortsätta argumentera för att det inte skulle räcka, ”men det är ju 28 måltider för fyra personer”. Vi har pasta och ris i mängder, det finns pommes och potatisbullar i frysen, vi har pulvermos. Till detta har vi korv, köttbullar, kyckling, hamburgare, bacon och en massa annat protein i frysen. Vi har tre plattor ägg och massor att dricka utöver vatten i kranen. Vi kommer naturligtvis inte att kunna äta precis vad vi är sugna på, men nog finns det mat. Han var inte helt övertygad, vilket kanske är bra. Då kanske han bunkrar upp med något på egen hand.

Den positiva effekten med detta virus verkar vara att den har höjt folks krismedvetenhet lite. Det pratas på arbetsplatser, diskuteras i sociala media – inte alltid i så rationella ordalag, men ändå. Två veckor är också en ganska bra start att preppa för. Karantändiskussionen sätter också fingret på att det är tanken att du ska klara dig själv i två veckor, ingen kommer att komma med matkassar till dig. Har man tur så får man vara hemma med bibehållen lön, men det är inte på något sätt säkert, så även den ekonomiska preppen kommer in i diskussionen. I vår familj så är det bara jag och ett av barnen som kan stanna hemma och fortsätta jobba/plugga, maken och barn nr 2 kan inte jobba hemifrån och har dessutom sådana jobb att de tar hand om andra människor. Det blir ett mycket svårt övervägande där så länge ingen faktiskt är sjuk eller misstänkt smittad. Vi har än så länge inga konstaterade smittade i närområdet, men det kan ändras snabbt och då är det nog lite sent att ge sig iväg och storhandla för två veckor. Sedan är det inget som säger att karantänen skulle vara slut efter två veckor om den omfattar hela orten av någon anledning.