America Unplugged

En dokumentärserie om amerikanska preppers (inte helt vapengalna survivalister alltså) på Netflix. Visst är det en hel del fokus på vapen, men det får man ta när det är amerikanskt. Hursomhelst så tyckte jag att det var en hel del intressant att ta till sig. Det genomgående temat är att leva och bo ”off grid” och de olika avsnitten följer olika personer/familjer och hur de valt att göra. Framförallt så inser jag att jag skulle vilja vara mycket mer tekniknörd! Många av personerna är väldigt duktiga på tekniska lösningar och att ”uppfinna” olika lösningar på problem. Trots att jag inser att resten av familjen aldrig skulle gå med på att leva off grid så tycker jag ändå att det är kul och intressant att fundera över hur jag skulle vilja göra om jag fick möjligheten. Jag ser förutsättningar att faktiskt kunna ha nästan alla bekvämligheter som jag är van vid. Solenergi kombinerat med vindkraft verkar räcka väldigt långt numera, det gäller bara att välja genomtänkta lösningar. Många idéer till självförsörjning dyker upp. Främst kring odling och vanlig djurhållning, men även lite mer ovanliga lösningar som att föda upp fisk. För den som allvarligt funderar på att flytta och bosätta sig off grid finns det en hel del inspiration att hämta i serien, även om man får sålla bort en del.

Min egna dröm är att rita och bygga ett hus själv, i stenblock, med sol- och vindkraft som energikälla. Några hektar mark som har odlingsbar mark, betesmark och en del skog. Vattendrag och egen brunn. Flera växthus. Möjlighet att ha höns, kaniner, grisar, bin. Att ha möjlighet till hög grad av självförsörjning. Det är bara en dröm och kommer förmodligen att stanna vid det, men små bitar av min dröm försöker jag ändå få in i framtiden (verkligheten).

 

Annonser
America Unplugged

EDC/GHB

Funderar vidare på min EDC (EveryDayCarry) efter alla bra kommentarer som trillat in på Twitter och andra ställen. Någon påpekade att det kanske egentligen är en GHB (GetHomeBag) och det stämmer ju också. I dagsläget är det nog både och. Jag har den med mig varje (var)dag till jobbet och den är till för att jag ska kunna ta mig hem. När jag i framtiden köper hus så kommer det att bli ett längre avstånd och då behövs det något extra som jag kan ha stående på jobbet för att kunna ta mig hem, utöver min dagliga packning.

Först och främst så har jag lagt till lite i min ryggsäck efter de tips som trillade in. Ett par tunnare arbetshandskar kan komma väl till användning så de har packats ned, en pannlampa är inskaffad och nedpackad. En reflexväst ska köpas in. Vi har flera men jag kan inte hitta dem – dålig prepp! Bra komplettering som gör en promenad hem i strömavbrott/mörker/kaos lite lättare.

När jag sedan tänker längre fram så inser jag (efter en liten diskussion) att jag måste ha en extra väska på jobbet sedan när jag flyttar. Jag kommer att få ca 2-3 mil hem och det kräver lite mer. En väska med extrakläder, extra vattenflaskor, lite mer ätbart och annat nödvändigt kommer att packas. Kanske kommer jag att ha ett par bra och rejäla promenadskor stående också så att jag kan byta till något mer praktiskt om jag har lite sämre skor på mig. Svårast kommer det att bli på vinterhalvåret. Då finns det mycket som ska vägas in om man väljer att gå hem. 2-3 mil tar i princip hela dagen med raster, undvikande av kaosartade områden, vilopauser, matpauser, mm. I vinterväder så är detta inget man ska ta för lätt på. Kanske det i vissa fall är bättre att avvakta på jobbet, trots att det är allt annat än idealiskt. Kläder efter väder är min princip och jag resonerar som så att om det är vinterväder när jag ska ta mig hem så var det troligtvis det även när jag tog mig till jobbet, så jag borde ha bra kläder på mig från början. De stora problemen är när det är väldigt kallt, snöar väldigt mycket eller väldigt blåsigt – då kan det snabbt bli farligt. Sommartid har jag svårt att se att väder ska vara något större problem.

Jag kanske får ha ett prepptest sedan där jag provar att gå hem från jobbet. Det kan ju bli spännande och lärorikt.

EDC/GHB

Väder

På flera ställen i Sverige har det varit snöfall och blåst till och från de senaste dagarna och mer verkar det ev bli. Det är egentligen inget större hinder under normala omständigheter där man kan välja att inte ge sig ut och åka bil, inte behöver ge sig ut gående några längre sträckor och kan stanna inne/hemma och äta den mat man (naturligtvis) har hemma och glo på film eller serier hela dagarna. Jag kan till och med välja att jobba hemifrån om jag inte vill gå ut.

Men hur skulle det fungera under mindre normala omständigheter? Om strömmen försvinner? Om man inte har tillräckligt med mat hemma? Vattnet försvinner? Kan snabbt konstatera att då blir det inte så roligt. Kyleffekten när det snöar, är lite minusgrader och blåser är inte att leka med. Gick en kortare ”promenad” på kanske 500 meter och hann bli rejält genomfrusen. Att gå till affären i sådant väder och inte ha ordentliga kläder för detta kan vara direkt farligt. Om det dessutom inte skulle fungera med snöröjning så blir det snabbt kaos på flera plan, bilar som inte tar sig fram utan fastnar (för självklart finns det alltid personer som måste försöka), personer som går på vägarna istället för trottoarerna eftersom det är framkomligare där, halka, osv. I hemmet blir det ofta snabbt kallt. Även om man bor i hus med möjlighet till vedeldning så ska veden hämtas, och man ska kunna ta sig fram till veden. Vatten borde inte bli ett större problem under förutsättning att man kan koka snön.

Nu anser jag inte att det jag beskriver på något sätt är extremväder, utan egentligen ganska vanligt och normalt vinterväder. Hur skulle då effekterna bli om det verkligen skulle vara extremväder? Extrem kyla, extremt mycket snö på kort tid i kombination med mycket starka vindar? Vill inte ens tänka på det. Det skulle inte vara särskilt roligt ens under normala omständigheter. Jag tror att väderfaktorn är lätt att glömma bort när man preppar, samtidigt som det är väder som kan vara en verkligt försvårande faktor om inte allt annat är som normalt. Själv har jag preppat med rejäla vinterkläder och bra regnkläder, det jag saknar är ett par gummistövlar. Men det finns säkert annat kopplat till väder som jag inte har tänkt på.

 

Väder

Vad är planen?

Vad är det egentligen jag preppar för? Hur ser den långsiktiga planen ut? Jag är ju generellt ganska ointresserad av allt elände som händer runt omkring mig, som jag skrivit om tidigare. Samtidigt så är jag inte dummare än att jag inser att läget på många plan inte ser särskilt bra eller hoppfullt ut. Troligtvis är detta en av anledningarna till att jag är så ointresserad – det mesta är så eländigt att jag helt enkelt inte orkar engagera mig längre. Något jag däremot engagerar mig väldigt mycket i, på många olika plan, är att jag och mina närmaste ska ha det så bra som möjligt vad som än händer. Hur gör jag detta? Jag ser det som ett slags pussel där vissa bitar är mer viktiga än andra, men samtliga kompletterar varandra.

Boende är en viktig pusselbit, vi kommer att köpa ett hus där ”hela familjen” får plats. Detta innebär att båda barnen ska ha plats att bo hemma med ev respektive. Alltså letar vi efter ett hus med (minst) 4 rum o kök. En källare till detta skulle inte vara helt fel. Att det även skulle gå att klämma in mina föräldrar vid ett krisläge känns också viktigt, men då menar jag verkligen att tränga ihop oss utan att ha krav på bekvämlighet. Om det skulle vara något till rum så är det en bonus. Ett ”uthus” som är möjligt att inreda till övernattningsrum eller liten minilägenhet skulle vara underbart, men inget jag räknar med att hitta/köpa (men å andra sidan så skulle ju ett Attefalls hus kunna vara ett bra alternativ). Vårt framtida hus är navet i min plan för framtiden, det är så viktigt att det blir ett bra hus!

Ekonomi är en stor pusselbit och där är planen att vi kommer att ta ett huslån på max 1 milj (helst mindre) och vi kommer att amortera så mycket vi kan så att lånet är avbetalat på 10-15 år (förhoppningsvis mycket snabbare). Gällande den löpande ekonomin så är planen att alla fasta, löpande kostnader ska hållas på en minimal nivå. Det är inte inkomsterna man blir rik på – det är utgifterna. En stor del i att hålla kostnaderna låga är att jag vill ha möjligheten att kunna odla en stor del av den mat vi behöver. Att odla för 100% självförsörjning är nog en utopi för min del, men förhoppningsvis så kan en stor del bestå av väldigt närodlad mat. Att även ha en backup-plan för att ha möjlighet till utökad odling och även liten andel djuruppfödning (typ höns) känns viktigt, men då menar jag verkligen att man använder varje liten möjlig yta på hela tomten (dvs SHTF). Pensionen är det som jag slutligen måste förhålla mig till. Får jag ens någon pension? Jag kanske är naiv, men jag tror inte att man någonsin kommer att våga ta bort miniminivån på pensionen, jag tror att man kommer att sätta ett tak som gör att höginkomsttagare måste hitta egna lösningar för att få den nivå de är vana vid. Samma nivå för alla tror jag är den långsiktiga och mest rättvisa lösningen i längden (ungefär som medborgarlön, fast för pensionärer). Så jag förhåller mig till den lägsta nivån och allt annat blir bonus.

Prepping är en särskild pusselbit (eller kanske många små) som fyller i luckorna runt boende och ekonomi. Här kommer den allmänna beredskapen in. Att ha ett visst lager med mat, vatten och förnödenheter som ger tid till att växla upp till en högre grad av självförsörjning eller ta sig genom en tillfällig kris är viktigt, lite bättre marginaler helt enkelt. Det behöver ju inte vara en katastrof som drabbar alla, det kan även vara något på det personliga planet som gör att det krisar tillfälligt. Här ingår även kunskap. Sådant som jag tycker att det är roligt att lära mig och engagera mig i: odling, reparationer, sjukvård, djurhållning, matlagning (på det som kan odlas), osv. Jag siktar på en välfylld bokhylla med användbara böcker inom flera intressanta områden. Allt som ger möjligheter och förutsättningar för div olika händelser och lösningar och som även bidrar till att hålla kostnader låga. Kontaktnät är också viktigt. Här har jag helt underbara preppingvänner som jag aldrig träffat, inte vet vilka de är och som inte vet vem jag är – men de ger mig ändå så mycket, oftast mycket mer än mina vänner som jag träffar ”live”. Här får jag inspiration, idéer, feedback och kunskap som är en ovärderlig input. Naturligtvis har jag även ett kontaktnät på hemmaplan, men där är det främst jag som är drivande när det gäller de krismedvetna aspekterna. Jag har en enda person i min närhet som jag litar på att han har/skaffar kunskap som kompletterar mina kunskaper. Den personen räknar jag inte med att han och hans familj kommer att söka sig till oss om något händer, de kommer med största sannolikhet att klara sig mycket väl själva, även om vi kommer att hjälpas åt om det behövs.

Utveckling och anpassning är också en av de större pusselbitarna (eller kanske kantbitar) som man inte får underskatta. Världen förändras ständigt och jag kan omöjligt förutse och planera för allt, därför är detta viktigt. Bara en sådan enkel sak att jag inte vet hur min närmaste familj ser ut om tio år; lever mina föräldrar?, har jag fått barnbarn?, osv. Om jag vägrar att inse att verkligheten inte ser ut så som jag planerat för så kommer inte min plan att fungera. Jag har oftast ganska lätt för att tänka om och anpassa mig, troligtvis för att jag ständigt tänker igenom flera olika resultat och scenarion på nästan allt jag gör, jag kan inte låta bli och fantasin skenar ofta iväg. Men det finns ändå en risk att jag har ”blinda fläckar” och helt enkelt inte blir medveten om att det finns sådant jag måste anpassa mig till. Det kan även innebära att det kommer bättre lösningar för vissa problem eller lösningar som förenklar i vardagen på något sätt.

Sedan finns det självklart fler små pusselbitar, men dessa anser jag vara de största och viktigaste i mitt liv.

Vad är planen?

Tänk om – tänk rätt (?)

Läste Myrstigs inlägg ”Världen från två vinklar” och inser att jag håller med i mycket av det som skrivs. Mer och mer så omvärderar jag vad som är viktigt, hur jag gör saker, vad jag vill ha, osv. Det var ändå inte så länge sedan jag bodde i hus och tyckte att lägenhet var så mycket mer lockande, det har gått över. Nu letar vi hus för fullt och det ska inte ligga i stan. Jag styr överlag över till att göra mig mindre beroende, av allt. Helt plötsligt så går jag igång på saker bara för att de är gammaldags och inte eldrivna tex. Nu när jag tjänar mer pengar än jag någonsin gjort tidigare (men fortfarande en normallön) har jag allt mindre behov av pengar och mina kostnader minskas stadigt och medvetet. Jag gör omprioriteringar och tycker att det jag gör utanför arbetstid är vad som är viktigt. I stället för att ”skryta” om att jag minsann alltid har jobbat heltid, även när barnen var små, så är min önskan att gå ned i arbetstid på sikt. Varför ska jag lägga så mycket av min tid på att arbeta för någon annan med sådant som jag inte tycker är särskilt kul? Att ha en trädgård att odla i ser jag inte längre som ett oändligt ogräsrensande som inte ger mig något till något som lockar mig enormt och jag längtar verkligen tills jag får omsätta all teoretisk kunskap som jag samlat på mig till praktisk kunskap. Jag sitter och sträcklyssnar på ”Två odlare emellan” med Sara Bäckmo och Johannes Wetterbäck och tittar på YouTube klipp från Skillnadens trädgård – och jag längtar till jag kan få sätta lite frön, även om det bara blir lite sallat i en kruka på uteplatsen till att börja med.

Helt ”off grid” kommer jag nog inte att hamna eftersom maken inte riktigt tänker som jag och inte ser någon tjusning i att ”leva i misär mitt i skogen”. Jag gör det bästa av situationen och inser mer och mer att om jag bara tänker till när vi letar hus så går det att göra väldigt mycket i ett helt vanligt villaboende. Det går att odla väldigt mycket på väldigt liten yta om rätt förutsättningar finns. Jag hittar inspiration i intervjuerna/samtalen i Prepperpodden och får höra hur andra gjort och gör, hur tänker de och hur löser de problemen som dyker upp. Det går att ha tex höns och/eller köttkaniner i en villaträdgård och i ett scenario där det är matbrist så har jag väldigt svårt att se att någon granne skulle misstycka, snarare tvärtom. Att skaffa matdjur under normala förhållanden kommer troligtvis inte att ske. Problemet blir då att få tag i djur när det skiter sig.

Jag kommer att satsa på ett anpassningsbart hus med en ganska stor tomt (över 1 000 kvm) i ett litet samhälle. Förråden med mat kommer att bli väsentligt större än vad som jag i dagsläget får plats med i skafferiet. I den bästa av världar så angränsar vårt framtida hus till lite skog.

 

Tänk om – tänk rätt (?)

Tankar kring 3 dygn som blev 7 dygn

Nu har rådet till alla hushåll kring hur länge man ska räkna med att behöva klara sig själv höjts från 3 dygn till 7 dygn. Vad betyder det då? Jag tror att många lite naivt har trott att 3 dygn kan man överleva med lite pannben trots att man inte har förberett sig (om man nu överhuvudtaget har tänkt). 7 dygn kan man inte resonera bort på samma sätt och det är positivt att budskapet är tydligt kring att man inte kan förvänta sig någon hjälp överhuvudtaget de första 7 dygnen. Förhoppningsvis får detta folk att fundera lite extra. Att förbereda sig för 7 dygn kräver lite mer och är man förberedd för 7 dygn så har man oftast förberett sig även för en längre tid. Man inser förhoppningsvis att man måste ha vatten/vätska, man måste värma vatten och mat på något sätt så därför måste man skaffa ett trangiakök eller liknande, man måste hålla sig varm på något sätt vilket kan innebära olika saker (varma kläder, sovsäck, fotogenvärmare, kakelugn, mm), osv. Det jag vill komma till är att om man har tänkt igenom dessa 7 dygn, även om man har gjort det väldigt översiktligt och dåligt, så borde man ha landat i de flesta frågeställningar för de flesta situationer. Förhoppningsvis så har man diskuterat det med någon/några vänner och därmed fått lite mer input. Om man nu har tänkt och agerat åtminstone litegrann så har det säkert höjt förutsättningarna enormt för de flesta. Om man är hyfsat förberedd för 7 dygn så klarar man nog i regel en längre tid. Sedan ska man ju inte glömma det faktum att om man börjar fundera i dessa banor så rullar det ofta på med mer kunskap, mer eftertanke och mer förberedelse.

Hoppas nu bara att man följer upp detta med regelbundna informationskampanjer, utbildningar och annat som håller budskapet levande. Kanske kan man införa obligatoriska ”temadagar” med information och diskussion på åtminstone alla statliga och kommunala arbetsplatser. Jag har redan märkt av en förändring genom att allt fler runt omkring mig börjar diskutera krisberedskap i olika former. Samtalsämnet dyker upp i olika sammanhang och det är positivt. De flesta föredrar att kalla det krisberedskap och inte prepping, och det spelar ju egentligen ingen roll – huvudsaken är att folk i allmänhet börjar tänka till lite mer. Ju fler vi är som är lite förberedda desto bättre och färre som blir en belastning om/när något händer.

 

Tankar kring 3 dygn som blev 7 dygn

Valen vi inte vill göra

Boken Going Home satte igång väldigt mycket tankar, främst om moraliska och etiska val. Jag tror (eller vill tro) att de flesta inom preppervärlden faktiskt skulle hjälpa andra människor som de träffade på i en krissituation om de hade möjlighet, utan att för den skull överdriva. Jag skulle nog aldrig lämna någon åt sitt öde, även om personen inte skulle kunna bidra med något tillbaka eller på något annat sätt innebära en belastning, min inställning är snarare att alla kan bidra med något…..MEN….. Om jag ställs inför en situation där min hjälpsamhet innebär att tex mina barn blir utan hjälp, då hoppas jag verkligen att jag kommer att välja att hjälpa mina barn istället. Det är ett val ingen vanlig människa vill göra, alla klarar kanske inte ens av det utan försöker att hjälpa alla med resultatet att ingen blir hjälpt. Situationen i boken var att huvudpersonen var tvungen att ta sig hem till sin familj, som han visste behövde honom. Resan var väldigt lång och skulle ske till fots var utgångsläget, eftersom de flesta bilar slutat fungera. Längs resan ställs han inför val att hjälpa andra eller att låta bli. Varje val att hjälpa påverkade hans möjlighet att ta sig hem. Vilka personen kan man lita på och slå följe med? Kan man ge bort lite av sin mat för att hjälpa en person/familj som svälter? Dela med sig av vatten? Och kanske framför allt – vilka förtjänar att få hjälp? Det var inga lätta val i boken och det blev inte alltid rätt men det är lätt att sitta som läsare och tycka eller tro att ”såhär skulle jag ha gjort”. Det finns inga enkla svar på de val som bokens huvudperson tvingas göra, det är inte val som någon av oss egentligen vill göra. Det är kanske inte ens så lätt att bara lämna någon utan hjälp trots att man vet att i så fall kommer jag inte att komma hem till mina barn – personen som du måste lämna åt sitt öde står framför dig och du måste se personen i ögonen och säga ”tyvärr….”. Definitionen av vad som är moraliskt och etiskt rätt är inte alltid hugget i sten, det kan förändras ganska rejält beroende på övriga yttre omständigheter. Viktigt är också att inse att de enda val jag kan påverka är mina egna. Visst kan jag bestämma mig för att hålla moral och etik högt, att hjälpa alla som behöver, osv – det innebär inte att andra resonerar lika som mig. Av den anledningen anser jag att det är enormt viktigt för mig att se till att jag inte betraktas som en belastning utan som en tillgång av andra. För min del innebär det att jag är i bra fysisk form och att jag försöker samla på mig så mycket kunskap jag kan om så mycket som möjligt. För andra kan det innebära helt andra saker. En stor grupp av personer där alla är bra på samma saker är inte någon bra kombination. Man kan göra sig ”värdefull” på massor av olika sätt och det är också därför som jag anser att de flesta är en tillgång i en grupp på något sätt (eller kan bli genom att lära sig), men det beror naturligtvis på gruppens syfte och är inte alltid så.

Att rakt av bedöma människor som tvingas göra vissa omöjliga och obekväma val för omoraliska, egoistiska eller annat är ju ett i sig väldigt självcentrerat sätt att se på saken. Först och främst har alla ett eget ansvar för att ta hand om sig själv (barn undantaget) och då kan man inte bara lägga över ansvaret på någon annan för att den hade bättre förutsättningar. Detta ansvar för sig själv är upp till var och en hur det utformas, man får helt enkelt själv se till att man har så bra förutsättningar det går utifrån sin egen situation. Som förälder har man dessutom definitivt ett utökat ansvar för sina barn.

För att ta ett väldigt enkelt exempel så i en situation där jag tex åker tåg och vi blir stillastående mitt ute i skogen i flera timmar så skulle jag inte direkt vara villig att dela med mig av mat och vatten till de andra vuxna resenärerna, men till barn skulle jag kunna dela med mig. De vuxna på tåget har själva valt att sätta sig i sitsen att vara bekväma och inte ta med sig något. Detta är min grundinställning, men den är naturligtvis inte ett absolut ställningstagande som jag aldrig skulle kunna frångå. När det bara gäller att saker och ting blir jobbigt och obekvämt är det lätt att hålla på sina principer, när det börjar handla om hälsa, liv och död då är det inte lika enkelt.

Nu börjar jag läsa bok två i serien så jag antar att det kommer mycket mer att fundera över…..

Valen vi inte vill göra