Valen vi inte vill göra

Boken Going Home satte igång väldigt mycket tankar, främst om moraliska och etiska val. Jag tror (eller vill tro) att de flesta inom preppervärlden faktiskt skulle hjälpa andra människor som de träffade på i en krissituation om de hade möjlighet, utan att för den skull överdriva. Jag skulle nog aldrig lämna någon åt sitt öde, även om personen inte skulle kunna bidra med något tillbaka eller på något annat sätt innebära en belastning, min inställning är snarare att alla kan bidra med något…..MEN….. Om jag ställs inför en situation där min hjälpsamhet innebär att tex mina barn blir utan hjälp, då hoppas jag verkligen att jag kommer att välja att hjälpa mina barn istället. Det är ett val ingen vanlig människa vill göra, alla klarar kanske inte ens av det utan försöker att hjälpa alla med resultatet att ingen blir hjälpt. Situationen i boken var att huvudpersonen var tvungen att ta sig hem till sin familj, som han visste behövde honom. Resan var väldigt lång och skulle ske till fots var utgångsläget, eftersom de flesta bilar slutat fungera. Längs resan ställs han inför val att hjälpa andra eller att låta bli. Varje val att hjälpa påverkade hans möjlighet att ta sig hem. Vilka personen kan man lita på och slå följe med? Kan man ge bort lite av sin mat för att hjälpa en person/familj som svälter? Dela med sig av vatten? Och kanske framför allt – vilka förtjänar att få hjälp? Det var inga lätta val i boken och det blev inte alltid rätt men det är lätt att sitta som läsare och tycka eller tro att ”såhär skulle jag ha gjort”. Det finns inga enkla svar på de val som bokens huvudperson tvingas göra, det är inte val som någon av oss egentligen vill göra. Det är kanske inte ens så lätt att bara lämna någon utan hjälp trots att man vet att i så fall kommer jag inte att komma hem till mina barn – personen som du måste lämna åt sitt öde står framför dig och du måste se personen i ögonen och säga ”tyvärr….”. Definitionen av vad som är moraliskt och etiskt rätt är inte alltid hugget i sten, det kan förändras ganska rejält beroende på övriga yttre omständigheter. Viktigt är också att inse att de enda val jag kan påverka är mina egna. Visst kan jag bestämma mig för att hålla moral och etik högt, att hjälpa alla som behöver, osv – det innebär inte att andra resonerar lika som mig. Av den anledningen anser jag att det är enormt viktigt för mig att se till att jag inte betraktas som en belastning utan som en tillgång av andra. För min del innebär det att jag är i bra fysisk form och att jag försöker samla på mig så mycket kunskap jag kan om så mycket som möjligt. För andra kan det innebära helt andra saker. En stor grupp av personer där alla är bra på samma saker är inte någon bra kombination. Man kan göra sig ”värdefull” på massor av olika sätt och det är också därför som jag anser att de flesta är en tillgång i en grupp på något sätt (eller kan bli genom att lära sig), men det beror naturligtvis på gruppens syfte och är inte alltid så.

Att rakt av bedöma människor som tvingas göra vissa omöjliga och obekväma val för omoraliska, egoistiska eller annat är ju ett i sig väldigt självcentrerat sätt att se på saken. Först och främst har alla ett eget ansvar för att ta hand om sig själv (barn undantaget) och då kan man inte bara lägga över ansvaret på någon annan för att den hade bättre förutsättningar. Detta ansvar för sig själv är upp till var och en hur det utformas, man får helt enkelt själv se till att man har så bra förutsättningar det går utifrån sin egen situation. Som förälder har man dessutom definitivt ett utökat ansvar för sina barn.

För att ta ett väldigt enkelt exempel så i en situation där jag tex åker tåg och vi blir stillastående mitt ute i skogen i flera timmar så skulle jag inte direkt vara villig att dela med mig av mat och vatten till de andra vuxna resenärerna, men till barn skulle jag kunna dela med mig. De vuxna på tåget har själva valt att sätta sig i sitsen att vara bekväma och inte ta med sig något. Detta är min grundinställning, men den är naturligtvis inte ett absolut ställningstagande som jag aldrig skulle kunna frångå. När det bara gäller att saker och ting blir jobbigt och obekvämt är det lätt att hålla på sina principer, när det börjar handla om hälsa, liv och död då är det inte lika enkelt.

Nu börjar jag läsa bok två i serien så jag antar att det kommer mycket mer att fundera över…..

Annonser
Valen vi inte vill göra

Fler preppers?

Det kom kanske något positivt ur Hesa Fredrik missen i Stockholm i alla fall. Helt plötsligt skrivs det en hel del om krisberedskap, 72 timmar, preppers och liknande. Allt är naturligtvis inte bra, det är ju tex roligare att skriva om de extrema amerikanska survivalisterna och försöka få folk att tro att det är sådant svenska preppers sysslar med, men på det stora hela så är det ju bra att den låga krismedvetenheten uppmärksammas. Allt som gör folk mer medvetna är positivt i mina ögon. Sedan måste alla tänka till vad de själva ska göra för val. 72 timmars beredskap är en bra start, även om det egentligen inte räcker så långt. Lyckas man få folk i allmänhet att anamma detta så tror jag att det kommer att sätta igång lite mer tankeverksamhet hos många och dessa 72 timmar utökas (förhoppningsvis) succesivt. Hur som helst så är 72 timmar mer än 0 timmar.

Bra läsning för nybörjare:

 

Fler preppers?

Prepp?

Klimatförändringarna till trots så har vi bestämt oss för att köpa en ny bil, en liten SUV. Men helt ärligt så tror jag ändå att den är mycket miljövänligare än vår gamla, stora kombi som vi har idag. En SUV ger bättre möjligheter att ta sig fram lite överallt. Inget vi egentligen behöver i dagsläget, men förhoppningsvis i framtiden om vi flyttar lite längre ut i obygden 🙂

Prepp?

MMAn – Hur går det?

Började ju gå på MMA (blandad kampsport) för en tid sedan och tyckte att det var en bra prepp eftersom det är bra att kunna försvara sig. Hur går det då? Jo, barn nr 2 tröttnade ganska snabbt men jag tycker fortfarande att det är kul och har fortsatt. Superjobbigt är det också! Helt otroligt bra konditionsträning för hela kroppen. Dessutom har jag insett att det är väldigt mycket rörlighetsträning, vilket min stela kropp verkligen behöver. MMA består av så många olika delar och det tycker jag är en stor fördel. Det är stående med slag och sparkar, det är olika nedtagningar, det är brottning och en del andra tekniker. Min fokus består mest av att ta sig loss och ur grepp eftersom jag prioriterar självförsvar, men även de andra delarna är roliga.

Träningens baksida är att jag går omkring och ser ut som ett misshandelsoffer mest hela tiden med massor av blåmärken. Utöver blåmärkena så är det även en del fläskläppar, ”skavsår” och blodblåsor under fötterna (man är ju barfota på träningarna och tydligen så är jag inte så härdad på trampdynorna). Sträckningar och överansträngda muskler har också blivit vardag (märks att kroppen är gammal….). Varför står jag ut med detta då? Jo, det är verkligen superkul! Just nu så består min träning faktiskt mest av kampsport, 6 – 8 timmar i veckan fördelat på 4 – 5 dagar. Styrketräningen har tillfälligt fått tagit ett steg tillbaka och blir bara ett pass i veckan.

En av de saker som jag tycker är väldigt bra med MMAn är att man snabbt lär sig att inte få panik när man tex blir fasthållen. Inte för att jag vet hur jag skulle reagera i en verklig och hotfull situation, men om man tränar på det ofta så borde det sätta sig lite i ryggraden (hoppas jag). Det är mycket om hur man tar sig ur olika grepp och situationer och flyr, men även lite om hur man effektivt kan slå tillbaka och tillfälligt sätta motståndaren ur spel. Både och är bra att kunna tycker jag och man får lite anpassa efter situation om det skulle hända. Framförallt så ger träningen en viss trygghet mentalt, att veta att man kan försvara sig. Ur preppsynpunkt så är den stora fördelen att man använder sin egen kropp och inte behöver något tillhygge som kan tappas bort.

 

MMAn – Hur går det?

SR misslyckas helt!

Hittade just en riktigt löjlig text….som tydligen också sänts som ett radioinslag. Sveriges Radio har gjort ett misslyckat försök att skildra prepperrörelsen….eller nåt….? Hur kan man ens undgå att hitta vettig input till en text om svensk prepping? Hur kan man ens undgå att inse att det kan vara lite allt möjligt och att det har ett stort spektrum? Att det inte har med kön att göra? Att prepping främst kan liknas vid krisberedskap kommer hon ju fram till, hur kan man då inte inse att det inte har något med ”patriarkala klanfantasier” att göra. Det märks tydligt att hon bara har velat skriva en text som är laddad och skapar starka reaktioner och inte innehåller så mycket fakta och sanning. Hon tar upp vissa bra aspekter och verkar sedan dra helt ologiska slutsatser. Vilken ”offentlig” svensk prepperbloggare skriver om att vara ”riktiga män” och rädda sin helt hjälplösa fru och sina barn i något slags testosteronrus efter katastrofen???? Snarare så är väl nästan alla överens om att ingen klarar sig själv utan alla måste hjälpas åt och alla har vi olika kunskaper och färdigheter att bidra med. Vi lever inte på stenåldern och både män och kvinnor har utvecklats till att faktiskt kunna bidra om nu det värsta skulle hända. Även om män kanske är lite mer benägna att skriva och propagera för krismedvetenhet så tror jag faktiskt inte att könsfördelningen är särskilt ojämn när det gäller prepping/krismedvetenhet på en hyfsad nivå (1 – 2 veckor). Det är snarare en skillnad på stadsbor och lantisar. Desto mer lantligt man bor, desto mer krismedveten är man generellt. Att tro att maten skulle räcka en vecka i Stockholm är nog en stor illusion, snarare max 1 dygn i storstäder och säkert flera veckor i glesbygden. Uppgiften om att maten skulle räcka en vecka måste ju vara något slags genomsnitt och gäller inte för alla. Jag tror heller inte på ”survival of the richest” eftersom det bygger på någon slags investering i stora lager någonstans, vad händer om man inte hinner först till sitt lager?, kan man montera ihop och laga/underhålla alla sina solpaneler?, vad händer när lagret tar slut?, osv. Kunskap och färdigheter är vad som främst kommer att skapa möjligheter till överlevnad, och helt fördomsfullt så tvivlar jag på att ”the richest” har dessa praktiska färdigheter i någon större omfattning. Prepping och krismedvetenhet är inte en materialsport som kräver stora inkomster – det handlar främst om ett mindset. Att tre av fyra källhänvisningar hänvisade till amerikanska källor kan ju vara en stor förklaring till att hon inte lyckades särskilt bra. Ett tips till nästa gång – om man ska skriva om prepping i Sverige så är det bra att läsa svenska källor.

Par i Prepp gjorde ett mycket bättre jobb att beskriva prepperrörelsen, som egentligen inte är någon ”rörelse” utan mest sunt förnuft. Sunt förnuft är i dag en bristvara hos många. Tack Par i Prepp för en text som har verklighetsförankring!

 

SR misslyckas helt!