Vad är planen?

Vad är det egentligen jag preppar för? Hur ser den långsiktiga planen ut? Jag är ju generellt ganska ointresserad av allt elände som händer runt omkring mig, som jag skrivit om tidigare. Samtidigt så är jag inte dummare än att jag inser att läget på många plan inte ser särskilt bra eller hoppfullt ut. Troligtvis är detta en av anledningarna till att jag är så ointresserad – det mesta är så eländigt att jag helt enkelt inte orkar engagera mig längre. Något jag däremot engagerar mig väldigt mycket i, på många olika plan, är att jag och mina närmaste ska ha det så bra som möjligt vad som än händer. Hur gör jag detta? Jag ser det som ett slags pussel där vissa bitar är mer viktiga än andra, men samtliga kompletterar varandra.

Boende är en viktig pusselbit, vi kommer att köpa ett hus där ”hela familjen” får plats. Detta innebär att båda barnen ska ha plats att bo hemma med ev respektive. Alltså letar vi efter ett hus med (minst) 4 rum o kök. En källare till detta skulle inte vara helt fel. Att det även skulle gå att klämma in mina föräldrar vid ett krisläge känns också viktigt, men då menar jag verkligen att tränga ihop oss utan att ha krav på bekvämlighet. Om det skulle vara något till rum så är det en bonus. Ett ”uthus” som är möjligt att inreda till övernattningsrum eller liten minilägenhet skulle vara underbart, men inget jag räknar med att hitta/köpa (men å andra sidan så skulle ju ett Attefalls hus kunna vara ett bra alternativ). Vårt framtida hus är navet i min plan för framtiden, det är så viktigt att det blir ett bra hus!

Ekonomi är en stor pusselbit och där är planen att vi kommer att ta ett huslån på max 1 milj (helst mindre) och vi kommer att amortera så mycket vi kan så att lånet är avbetalat på 10-15 år (förhoppningsvis mycket snabbare). Gällande den löpande ekonomin så är planen att alla fasta, löpande kostnader ska hållas på en minimal nivå. Det är inte inkomsterna man blir rik på – det är utgifterna. En stor del i att hålla kostnaderna låga är att jag vill ha möjligheten att kunna odla en stor del av den mat vi behöver. Att odla för 100% självförsörjning är nog en utopi för min del, men förhoppningsvis så kan en stor del bestå av väldigt närodlad mat. Att även ha en backup-plan för att ha möjlighet till utökad odling och även liten andel djuruppfödning (typ höns) känns viktigt, men då menar jag verkligen att man använder varje liten möjlig yta på hela tomten (dvs SHTF). Pensionen är det som jag slutligen måste förhålla mig till. Får jag ens någon pension? Jag kanske är naiv, men jag tror inte att man någonsin kommer att våga ta bort miniminivån på pensionen, jag tror att man kommer att sätta ett tak som gör att höginkomsttagare måste hitta egna lösningar för att få den nivå de är vana vid. Samma nivå för alla tror jag är den långsiktiga och mest rättvisa lösningen i längden (ungefär som medborgarlön, fast för pensionärer). Så jag förhåller mig till den lägsta nivån och allt annat blir bonus.

Prepping är en särskild pusselbit (eller kanske många små) som fyller i luckorna runt boende och ekonomi. Här kommer den allmänna beredskapen in. Att ha ett visst lager med mat, vatten och förnödenheter som ger tid till att växla upp till en högre grad av självförsörjning eller ta sig genom en tillfällig kris är viktigt, lite bättre marginaler helt enkelt. Det behöver ju inte vara en katastrof som drabbar alla, det kan även vara något på det personliga planet som gör att det krisar tillfälligt. Här ingår även kunskap. Sådant som jag tycker att det är roligt att lära mig och engagera mig i: odling, reparationer, sjukvård, djurhållning, matlagning (på det som kan odlas), osv. Jag siktar på en välfylld bokhylla med användbara böcker inom flera intressanta områden. Allt som ger möjligheter och förutsättningar för div olika händelser och lösningar och som även bidrar till att hålla kostnader låga. Kontaktnät är också viktigt. Här har jag helt underbara preppingvänner som jag aldrig träffat, inte vet vilka de är och som inte vet vem jag är – men de ger mig ändå så mycket, oftast mycket mer än mina vänner som jag träffar ”live”. Här får jag inspiration, idéer, feedback och kunskap som är en ovärderlig input. Naturligtvis har jag även ett kontaktnät på hemmaplan, men där är det främst jag som är drivande när det gäller de krismedvetna aspekterna. Jag har en enda person i min närhet som jag litar på att han har/skaffar kunskap som kompletterar mina kunskaper. Den personen räknar jag inte med att han och hans familj kommer att söka sig till oss om något händer, de kommer med största sannolikhet att klara sig mycket väl själva, även om vi kommer att hjälpas åt om det behövs.

Utveckling och anpassning är också en av de större pusselbitarna (eller kanske kantbitar) som man inte får underskatta. Världen förändras ständigt och jag kan omöjligt förutse och planera för allt, därför är detta viktigt. Bara en sådan enkel sak att jag inte vet hur min närmaste familj ser ut om tio år; lever mina föräldrar?, har jag fått barnbarn?, osv. Om jag vägrar att inse att verkligheten inte ser ut så som jag planerat för så kommer inte min plan att fungera. Jag har oftast ganska lätt för att tänka om och anpassa mig, troligtvis för att jag ständigt tänker igenom flera olika resultat och scenarion på nästan allt jag gör, jag kan inte låta bli och fantasin skenar ofta iväg. Men det finns ändå en risk att jag har ”blinda fläckar” och helt enkelt inte blir medveten om att det finns sådant jag måste anpassa mig till. Det kan även innebära att det kommer bättre lösningar för vissa problem eller lösningar som förenklar i vardagen på något sätt.

Sedan finns det självklart fler små pusselbitar, men dessa anser jag vara de största och viktigaste i mitt liv.

Annonser
Vad är planen?

Tänk om – tänk rätt (?)

Läste Myrstigs inlägg ”Världen från två vinklar” och inser att jag håller med i mycket av det som skrivs. Mer och mer så omvärderar jag vad som är viktigt, hur jag gör saker, vad jag vill ha, osv. Det var ändå inte så länge sedan jag bodde i hus och tyckte att lägenhet var så mycket mer lockande, det har gått över. Nu letar vi hus för fullt och det ska inte ligga i stan. Jag styr överlag över till att göra mig mindre beroende, av allt. Helt plötsligt så går jag igång på saker bara för att de är gammaldags och inte eldrivna tex. Nu när jag tjänar mer pengar än jag någonsin gjort tidigare (men fortfarande en normallön) har jag allt mindre behov av pengar och mina kostnader minskas stadigt och medvetet. Jag gör omprioriteringar och tycker att det jag gör utanför arbetstid är vad som är viktigt. I stället för att ”skryta” om att jag minsann alltid har jobbat heltid, även när barnen var små, så är min önskan att gå ned i arbetstid på sikt. Varför ska jag lägga så mycket av min tid på att arbeta för någon annan med sådant som jag inte tycker är särskilt kul? Att ha en trädgård att odla i ser jag inte längre som ett oändligt ogräsrensande som inte ger mig något till något som lockar mig enormt och jag längtar verkligen tills jag får omsätta all teoretisk kunskap som jag samlat på mig till praktisk kunskap. Jag sitter och sträcklyssnar på ”Två odlare emellan” med Sara Bäckmo och Johannes Wetterbäck och tittar på YouTube klipp från Skillnadens trädgård – och jag längtar till jag kan få sätta lite frön, även om det bara blir lite sallat i en kruka på uteplatsen till att börja med.

Helt ”off grid” kommer jag nog inte att hamna eftersom maken inte riktigt tänker som jag och inte ser någon tjusning i att ”leva i misär mitt i skogen”. Jag gör det bästa av situationen och inser mer och mer att om jag bara tänker till när vi letar hus så går det att göra väldigt mycket i ett helt vanligt villaboende. Det går att odla väldigt mycket på väldigt liten yta om rätt förutsättningar finns. Jag hittar inspiration i intervjuerna/samtalen i Prepperpodden och får höra hur andra gjort och gör, hur tänker de och hur löser de problemen som dyker upp. Det går att ha tex höns och/eller köttkaniner i en villaträdgård och i ett scenario där det är matbrist så har jag väldigt svårt att se att någon granne skulle misstycka, snarare tvärtom. Att skaffa matdjur under normala förhållanden kommer troligtvis inte att ske. Problemet blir då att få tag i djur när det skiter sig.

Jag kommer att satsa på ett anpassningsbart hus med en ganska stor tomt (över 1 000 kvm) i ett litet samhälle. Förråden med mat kommer att bli väsentligt större än vad som jag i dagsläget får plats med i skafferiet. I den bästa av världar så angränsar vårt framtida hus till lite skog.

 

Tänk om – tänk rätt (?)

Tankar kring 3 dygn som blev 7 dygn

Nu har rådet till alla hushåll kring hur länge man ska räkna med att behöva klara sig själv höjts från 3 dygn till 7 dygn. Vad betyder det då? Jag tror att många lite naivt har trott att 3 dygn kan man överleva med lite pannben trots att man inte har förberett sig (om man nu överhuvudtaget har tänkt). 7 dygn kan man inte resonera bort på samma sätt och det är positivt att budskapet är tydligt kring att man inte kan förvänta sig någon hjälp överhuvudtaget de första 7 dygnen. Förhoppningsvis får detta folk att fundera lite extra. Att förbereda sig för 7 dygn kräver lite mer och är man förberedd för 7 dygn så har man oftast förberett sig även för en längre tid. Man inser förhoppningsvis att man måste ha vatten/vätska, man måste värma vatten och mat på något sätt så därför måste man skaffa ett trangiakök eller liknande, man måste hålla sig varm på något sätt vilket kan innebära olika saker (varma kläder, sovsäck, fotogenvärmare, kakelugn, mm), osv. Det jag vill komma till är att om man har tänkt igenom dessa 7 dygn, även om man har gjort det väldigt översiktligt och dåligt, så borde man ha landat i de flesta frågeställningar för de flesta situationer. Förhoppningsvis så har man diskuterat det med någon/några vänner och därmed fått lite mer input. Om man nu har tänkt och agerat åtminstone litegrann så har det säkert höjt förutsättningarna enormt för de flesta. Om man är hyfsat förberedd för 7 dygn så klarar man nog i regel en längre tid. Sedan ska man ju inte glömma det faktum att om man börjar fundera i dessa banor så rullar det ofta på med mer kunskap, mer eftertanke och mer förberedelse.

Hoppas nu bara att man följer upp detta med regelbundna informationskampanjer, utbildningar och annat som håller budskapet levande. Kanske kan man införa obligatoriska ”temadagar” med information och diskussion på åtminstone alla statliga och kommunala arbetsplatser. Jag har redan märkt av en förändring genom att allt fler runt omkring mig börjar diskutera krisberedskap i olika former. Samtalsämnet dyker upp i olika sammanhang och det är positivt. De flesta föredrar att kalla det krisberedskap och inte prepping, och det spelar ju egentligen ingen roll – huvudsaken är att folk i allmänhet börjar tänka till lite mer. Ju fler vi är som är lite förberedda desto bättre och färre som blir en belastning om/när något händer.

 

Tankar kring 3 dygn som blev 7 dygn

Valen vi inte vill göra

Boken Going Home satte igång väldigt mycket tankar, främst om moraliska och etiska val. Jag tror (eller vill tro) att de flesta inom preppervärlden faktiskt skulle hjälpa andra människor som de träffade på i en krissituation om de hade möjlighet, utan att för den skull överdriva. Jag skulle nog aldrig lämna någon åt sitt öde, även om personen inte skulle kunna bidra med något tillbaka eller på något annat sätt innebära en belastning, min inställning är snarare att alla kan bidra med något…..MEN….. Om jag ställs inför en situation där min hjälpsamhet innebär att tex mina barn blir utan hjälp, då hoppas jag verkligen att jag kommer att välja att hjälpa mina barn istället. Det är ett val ingen vanlig människa vill göra, alla klarar kanske inte ens av det utan försöker att hjälpa alla med resultatet att ingen blir hjälpt. Situationen i boken var att huvudpersonen var tvungen att ta sig hem till sin familj, som han visste behövde honom. Resan var väldigt lång och skulle ske till fots var utgångsläget, eftersom de flesta bilar slutat fungera. Längs resan ställs han inför val att hjälpa andra eller att låta bli. Varje val att hjälpa påverkade hans möjlighet att ta sig hem. Vilka personen kan man lita på och slå följe med? Kan man ge bort lite av sin mat för att hjälpa en person/familj som svälter? Dela med sig av vatten? Och kanske framför allt – vilka förtjänar att få hjälp? Det var inga lätta val i boken och det blev inte alltid rätt men det är lätt att sitta som läsare och tycka eller tro att ”såhär skulle jag ha gjort”. Det finns inga enkla svar på de val som bokens huvudperson tvingas göra, det är inte val som någon av oss egentligen vill göra. Det är kanske inte ens så lätt att bara lämna någon utan hjälp trots att man vet att i så fall kommer jag inte att komma hem till mina barn – personen som du måste lämna åt sitt öde står framför dig och du måste se personen i ögonen och säga ”tyvärr….”. Definitionen av vad som är moraliskt och etiskt rätt är inte alltid hugget i sten, det kan förändras ganska rejält beroende på övriga yttre omständigheter. Viktigt är också att inse att de enda val jag kan påverka är mina egna. Visst kan jag bestämma mig för att hålla moral och etik högt, att hjälpa alla som behöver, osv – det innebär inte att andra resonerar lika som mig. Av den anledningen anser jag att det är enormt viktigt för mig att se till att jag inte betraktas som en belastning utan som en tillgång av andra. För min del innebär det att jag är i bra fysisk form och att jag försöker samla på mig så mycket kunskap jag kan om så mycket som möjligt. För andra kan det innebära helt andra saker. En stor grupp av personer där alla är bra på samma saker är inte någon bra kombination. Man kan göra sig ”värdefull” på massor av olika sätt och det är också därför som jag anser att de flesta är en tillgång i en grupp på något sätt (eller kan bli genom att lära sig), men det beror naturligtvis på gruppens syfte och är inte alltid så.

Att rakt av bedöma människor som tvingas göra vissa omöjliga och obekväma val för omoraliska, egoistiska eller annat är ju ett i sig väldigt självcentrerat sätt att se på saken. Först och främst har alla ett eget ansvar för att ta hand om sig själv (barn undantaget) och då kan man inte bara lägga över ansvaret på någon annan för att den hade bättre förutsättningar. Detta ansvar för sig själv är upp till var och en hur det utformas, man får helt enkelt själv se till att man har så bra förutsättningar det går utifrån sin egen situation. Som förälder har man dessutom definitivt ett utökat ansvar för sina barn.

För att ta ett väldigt enkelt exempel så i en situation där jag tex åker tåg och vi blir stillastående mitt ute i skogen i flera timmar så skulle jag inte direkt vara villig att dela med mig av mat och vatten till de andra vuxna resenärerna, men till barn skulle jag kunna dela med mig. De vuxna på tåget har själva valt att sätta sig i sitsen att vara bekväma och inte ta med sig något. Detta är min grundinställning, men den är naturligtvis inte ett absolut ställningstagande som jag aldrig skulle kunna frångå. När det bara gäller att saker och ting blir jobbigt och obekvämt är det lätt att hålla på sina principer, när det börjar handla om hälsa, liv och död då är det inte lika enkelt.

Nu börjar jag läsa bok två i serien så jag antar att det kommer mycket mer att fundera över…..

Valen vi inte vill göra

Fler preppers?

Det kom kanske något positivt ur Hesa Fredrik missen i Stockholm i alla fall. Helt plötsligt skrivs det en hel del om krisberedskap, 72 timmar, preppers och liknande. Allt är naturligtvis inte bra, det är ju tex roligare att skriva om de extrema amerikanska survivalisterna och försöka få folk att tro att det är sådant svenska preppers sysslar med, men på det stora hela så är det ju bra att den låga krismedvetenheten uppmärksammas. Allt som gör folk mer medvetna är positivt i mina ögon. Sedan måste alla tänka till vad de själva ska göra för val. 72 timmars beredskap är en bra start, även om det egentligen inte räcker så långt. Lyckas man få folk i allmänhet att anamma detta så tror jag att det kommer att sätta igång lite mer tankeverksamhet hos många och dessa 72 timmar utökas (förhoppningsvis) succesivt. Hur som helst så är 72 timmar mer än 0 timmar.

Bra läsning för nybörjare:

 

Fler preppers?

Prepp?

Klimatförändringarna till trots så har vi bestämt oss för att köpa en ny bil, en liten SUV. Men helt ärligt så tror jag ändå att den är mycket miljövänligare än vår gamla, stora kombi som vi har idag. En SUV ger bättre möjligheter att ta sig fram lite överallt. Inget vi egentligen behöver i dagsläget, men förhoppningsvis i framtiden om vi flyttar lite längre ut i obygden 🙂

Prepp?

MMAn – Hur går det?

Började ju gå på MMA (blandad kampsport) för en tid sedan och tyckte att det var en bra prepp eftersom det är bra att kunna försvara sig. Hur går det då? Jo, barn nr 2 tröttnade ganska snabbt men jag tycker fortfarande att det är kul och har fortsatt. Superjobbigt är det också! Helt otroligt bra konditionsträning för hela kroppen. Dessutom har jag insett att det är väldigt mycket rörlighetsträning, vilket min stela kropp verkligen behöver. MMA består av så många olika delar och det tycker jag är en stor fördel. Det är stående med slag och sparkar, det är olika nedtagningar, det är brottning och en del andra tekniker. Min fokus består mest av att ta sig loss och ur grepp eftersom jag prioriterar självförsvar, men även de andra delarna är roliga.

Träningens baksida är att jag går omkring och ser ut som ett misshandelsoffer mest hela tiden med massor av blåmärken. Utöver blåmärkena så är det även en del fläskläppar, ”skavsår” och blodblåsor under fötterna (man är ju barfota på träningarna och tydligen så är jag inte så härdad på trampdynorna). Sträckningar och överansträngda muskler har också blivit vardag (märks att kroppen är gammal….). Varför står jag ut med detta då? Jo, det är verkligen superkul! Just nu så består min träning faktiskt mest av kampsport, 6 – 8 timmar i veckan fördelat på 4 – 5 dagar. Styrketräningen har tillfälligt fått tagit ett steg tillbaka och blir bara ett pass i veckan.

En av de saker som jag tycker är väldigt bra med MMAn är att man snabbt lär sig att inte få panik när man tex blir fasthållen. Inte för att jag vet hur jag skulle reagera i en verklig och hotfull situation, men om man tränar på det ofta så borde det sätta sig lite i ryggraden (hoppas jag). Det är mycket om hur man tar sig ur olika grepp och situationer och flyr, men även lite om hur man effektivt kan slå tillbaka och tillfälligt sätta motståndaren ur spel. Både och är bra att kunna tycker jag och man får lite anpassa efter situation om det skulle hända. Framförallt så ger träningen en viss trygghet mentalt, att veta att man kan försvara sig. Ur preppsynpunkt så är den stora fördelen att man använder sin egen kropp och inte behöver något tillhygge som kan tappas bort.

 

MMAn – Hur går det?