Ett logiskt steg?

Har idag läst två artiklar som får mig att se positivt på framtiden i Sverige. Båda handlar om att göra Sverige mer självförsörjande och båda utgår från ett initiativ i Norrbotten. Land och Allehanda skriver om initiativ till självförsörjande byar, bredbandsbullerbyar, kommunala andelar i lantbruk, mm.  Särskilt Allehanda beskriver ett ganska utbrett intresse. Att kombinera möjligheten till högre självförsörjningsgrad med moderna digitala förutsättningar som i ”Bredbandsbullerbyarna” känns som ett bra och genomtänkt alternativ, för det är ju bara att inse att de flesta av oss inte är så intresserade av att offra allt för att ”leva och bo på landet”. Att det dessutom finns ett naturligt inbyggt preppertänk i dessa lösningar kanske inte så många av de som är intresserade tänker på. Preppertänket blir en naturlig del i många av dessa lösningar.

Jag upplever ändå att fler och fler börjar tänka i dessa banor både kring platsoberoende arbete och flytta ut från stan. Dessa olika initiativ är nog ett bra alternativ för många. Ett slags kollektivtänk men utan att man behöver ge upp den personliga integriteten genom att bo ihop. Att kommuner går i täten för att skapa möjligheterna är på ett sätt också positivt, det kan vara svårt för privata initiativ med allt vad det innebär med resurser, tillstånd, helhetstänk, mm.

För landet som helhet är det också en positiv lösning. Norrland tror att de kommer att öka sin självförsörjningsgrad från 20% till 50% till år 2020. Kramfors överväger ”kommunala kor” för att kunna servera högre andel lokalproducerad mat i sina verksamheter (som jag utgår från är skolor och äldreomsorg). Precis som Urvaken skriver så är det bara positivt ju fler som har en ökad förmåga att klara sig själv, utan hjälp från samhället, under en kris. Möjligheten för samhället att kunna hjälpa ökar även om tex kommuner ökar sin självförsörjningsgrad genom kommunala initiativ med kommunala lantgårdar, kossor eller liknande.

Kommuner med preppertänk! Det är kanske framtiden.

Onsdagsfunderingar….

Sitter och funderar såhär på onsdagsmorgonen (ja, jag har det lite för lugnt på jobbet just nu). Vad är jag villig att ”offra” för att få det jag tror att jag vill ha? Å ena sidan så ser jag tjusningen med att bo på en gård, lantligt och långt från all stress, trafik, folk och annat störande. Å andra sidan så inser jag att jag skulle behöva ge upp mycket som jag tycker om som tex möjligheten att kunna träna på gym 5-6 ggr i veckan, träffa släkt, vänner o bekanta (som kanske inte direkt vill åka ut i ingenstans för att träffa mig/oss), gå eller cykla dit jag vill, gå på bio ibland utan att behöva resa långt, tillgång till bra internet och mycket annat. Inser att det inte bara är att flytta ut på landet, det kommer att behövas omprioriteras och offras en del också. Att min gård ska ligga precis i anslutning till stan känns ju inte riktigt realistiskt. Som vanligt så landar jag i att det kommer nog att bli en ”mittemellanlösning” med ett hus lite utanför stan med ganska stor tomt, vilket inte heller är det lättaste att hitta. Djurhållning blir därmed i princip uteslutet under normala förhållanden. Så även om jag inte hindrades av en make som inte har samma vision som jag, inte hindrades av pengar (inköp) och kunde välja fritt så skulle det fortfarande inte vara ett helt lätt val. Val innebär ju inte bara att man väljer något utan även att något måste väljas bort. Jag är även en ganska rastlös person och är därför lite orolig att jag skulle få tråkigt, inte för att jag inbillar mig att en gård skulle gå att sköta med minimal arbetsinsats men jag tycker om utmaningar, att lära mig nya saker, prova på en massa och med en gård så blir man lite låst till gårdens skötsel på gott och ont. Jag ser ju även det lockande i de utmaningar en gård skulle innebära med rust/underhåll av byggnader, djurhållning, odling och möjlighet till lite egna projekt att experimentera lite. Jag tror i och för sig att det även kan vara en åldersfråga (åtminstone för mig) och jag blir mindre beroende av det jag skulle tvingas välja bort ju äldre jag blir, men ändå……

Men om jag skulle få ett erbjudande nu att göra ett val, ta mitt pick och pack och familj och flytta till ”mina drömmars gård” eller stanna kvar så är ändå inte valet självklart och det är en lite jobbig tanke. Jag vill äta kakan och ändå ha den kvar. Att det går segt på husfronten kanske bara är bra för min del, att allt får mogna väldigt sakta.

Ursäkta ett lite surrigt inlägg men jag kände att jag behövde skriva av mig lite.

MMA – självförsvar

Ja, då har jag testat. Många blåmärken blev det – men det var kul! Mycket brottningsaktigt och hur man tar sig ur (bort) från motparten. Tränade på olika angreppssätt och ”om den gör såhär så kan du göra såhär”. Det kommer så småningom att bli även lite träning på sparkar och slag och hur man undviker dessa. Barn nr 2 var också nöjd så vi kommer att fortsätta. Jag ser många fördelar med denna träning (och jag vill starkt påpeka att det kommer bara att bli träning, inte tävling) och det är bla att vi lär oss att hantera ett ev överfall, lär oss att hålla oss lugna och inte få panik. Att det är kul och  jobbigt (bra konditionsträning) är även det en fördel eftersom det blir bra träning rent allmänt. Att man på köpet troligtvis även kommer att lära sig att slå tillbaks är kanske också en fördel, men jag tror faktiskt att flykt ofta är det bästa alternativet. Jag antar att det även skapar en viss trygghet när man vet att man kan försvara sig.

Jag tycker faktiskt att detta är bra prepp. Att lära sig att försvara sig och som inte kräver någon utrustning/redskap, dvs du har alltid kunskapen med dig. Sedan är det även bra prepp att hålla sig i form så träningen fyller två funktioner.