Inspirerad av Urvakens inlägg, Vad vill du med ditt liv, så började jag fundera (lite mer än vanligt). Vad vill jag egentligen? Vart vill jag?
Gällande jobb just nu så funderar jag ständigt, och har gjort det i några år. Trivs egentligen med både jobb och kollegor men känner ändå att jag skulle vilja göra något helt annat. ”Göra karriär” är jag inte det minsta intresserad av – jag klarar mig bra på den lön jag har och vill inte ha mer ansvar, bestämma över andra och få mer stress i mitt liv. På det planet är jag ganska nöjd. Jag vill helt enkelt bara göra något annat än att sitta på kontor hela dagarna. Gärna röra på mig mer på dagarna, helst utomhus. Problemet för min del är att jag inte har en aning om vad det kan vara för jobb och att jag inte anser mig ha råd att gå ned i lön. Jag anser mig heller inte ha råd att utbilda mig till något annat (om jag nu skulle komma på något bra) eftersom jag redan har studielån. Kvar är då alternativet att kolla jobbannonser efter något som låter intressant och lockande.
Resten av mitt liv då? Ja, jag letar efter något annat boende som även skulle kunna locka maken. Att kunna köpa något utan att ta lån är något som lockar oss båda, vi har bara lite olika bild av hur boendet ska se ut och hur det ska ligga. Maken vill ha vanlig villa och ganska nära stan, jag vill ha liten gård och inte lika nära stan. Just nu ser utbudet väldigt krasst ut, men om det dyker upp något så blir det ”Operation övertalning”. Jag försöker att ständigt styra över honom på mitt alternativ och bit för bit verkar han närma sig tanken, men det är fortfarande långt kvar. Att jag gärna skulle vilja ha höns, det kommer jag absolut inte att nämna. Däremot att en gård med någon hektar skog skulle innebära att vi kanske ”behöver” en fyrhjuling, det är ett vinnande argument. Positivt är att han själv har börjat fundera lite kring vissa saker som blir ett problem ifall det händer något, men inte tillräckligt mycket. Jag utnyttjar alla tillfällen jag får att diskutera vad vi skulle göra om något händer och han börjar faktiskt hänga på mina diskussioner ibland. Små, små babysteg så kanske han är med på tåget snart.
Samtidigt så hänger allting ihop. Om jag förändrar resten av mitt liv så som jag vill, då är inte längre lönen och heltidsarbete ett måste. Det öppnar upp helt nya dörrar. Jag börjar ju även komma upp i den åldern att barnbarn ligger (förhoppningsvis) inom en ganska nära framtid och vad vill jag ha för liv då? Jag vill definitivt vara en närvarande farmor/mormor som har tid att tillbringa mycket tid med mina barnbarn. Jag vill gärna vara ett roligt alternativ till datorer och annat och alltid finnas tillgänglig när de vill vara med mig och behöver mig. Jag vill även vara en trygghet för mina barn och barnbarn, en naturlig samlingspunkt för dem. Här finns nog min största drivkraft till att förändra mitt liv och kanske är det även detta som kommer att få maken att se på livet och livskvalitet lite mer som mig.
prepp på mitt sätt 