Små, små steg mot ett ständigt rörligt mål

Läser ju lite olika bloggar och twitterkonton med lite olika inriktningar och huvudteman. En blogg som jag har hittat relativt nyligen är Onkel Toms Stuga samt hans twitterkonto med samma namn. Han och hans familj har tagit sabbatsår mitt i livet och lever på besparingar och en del självförsörjning. Även David Jonstad är på inne på samma idéer. Har även sporadiskt läst andra bloggar på samma tema – möjligheten att sluta jobba eller åtminstone jobba mycket mindre. Funderade ju naturligtvis över vad jag skulle vilja eftersom jag varit lite inne på dessa tankar tidigare. Dessa tankar förändras lite hela tiden, men jag väljer att se på det som att de förbättras och finslipas. Att se över och minska sin konsumtion är en viktig nyckel i denna förändring och där har jag mycket jobb att göra. Men om jag ska vara realistisk – var hamnar jag då? Jag vet hur mycket jag uppskattar sommarhalvåret, att kunna vara mycket utomhus och att det även är då som det skulle vara mycket jobb att göra på en ev framtida gård med odlingar och ev lite djur. Vinterhalvåret är dock lite friare och behovet av att ha mycket egen tid är inte lika stort. Jag har även ett visst behov att få träffa andra människor och göra ”något annat”. Så min lösning skulle kunna vara säsongsarbete på vinterhalvåret och ”ledig/fri” tid på sommarhalvåret. Lite osäker på vad det skulle kunna vara för säsongsarbete för en kvinna i min ålder, säsongsarbete är ju oftast för ungdomar. Får fundera över det lite. Kanske kan man gå ned på halvtid på mitt befintliga arbete, jobba ett halvt år och vara ledig ett halvt? Inkomsterna från vinterhalvårets arbete skulle då få räcka till hela årets utgifter. Jag har ju en make vars inkomster ska med i ekvationen också och han är nog inte lika inne på att vara så mycket ledig. Det spelar i det stora hela ingen större roll så länge han är med på de ekonomiska förutsättningarna, jag ska ju inte åka iväg någonstans. Det är i alla fall ett frö till en idé om framtiden och att börja med att dra ned kostnaderna för konsumtion är en bra start oavsett.

På det ekonomiska planet så måste jag även tänka framåt, mot pensionen. Ska jag göra något såhär ”drastiskt” så måste jag ha en plan och en lösning för en framtida pensionsinkomst. Detta kan därmed ta lång tid att lösa, men jag är även i den åldern att jag har jobbat in en del pensionspengar redan. Helt utan pension kommer jag inte att bli även om jag skulle göra förändringen idag. Som vanligt så är det inte inkomsterna som är viktigast, det är utgifterna. Låga utgifter/kostnader möjliggör att man kan leva på låga inkomster. Genom att ta små steg i den riktning som jag vill så hinner jag se vad som är möjligt och vad som inte är möjligt, det kommer att finnas gott om tid för eftertanke och möjlighet att ändra riktning.

Annonser
Små, små steg mot ett ständigt rörligt mål

Målet lång där framme…..

Hjälper det om man visualiserar sina drömmar? På åtminstone ett sätt hjälper det – du måste konkretisera vad det är du drömmer om. Veta vad du vill, åtminstone till en viss del. Om jag vet vad och vart jag vill så är det även lättare att ta stegen som leder dit, och undvika steg som leder i motsatt riktning.

Jobb: Jag vill egentligen byta jobb, men vet inte riktigt till vad. Jag skulle vilja ha ett mer praktiskt jobb, gärna utomhus, gärna där jag rör på mig mycket, fördel om det går att jobba en hel del på distans. Eftersom jag inte vet så stannar jag tillsvidare kvar på mitt nuvarande jobb eftersom jag faktiskt trivs ganska bra och jag har en bra lön. En bra lön ger mig förutsättningar att spara ihop ett bra grundkapital till vad jag nu bestämmer mig för, samtidigt som det är en säkerhetsbuffert ifall något skulle hända (sjukskrivning, arbetslöshet).

Boende: Jag vill ha ett helt annat boende, min man vill inte riktigt bo på samma sätt. Jag får kanske överväga att ta det stegvis på något sätt, antingen genom sommarstuga eller ”mellanlanda” i en vanlig villa med lite större trädgård. Huvudsaken är att riktningen är klar så att jag inte rör mig åt fel håll.

Ekonomi: Inom en hyfsat nära framtid (10 år?) vill jag nog ha möjlighet att gå ned i tid på det jobb jag har. Jag hoppas att jag då har barnbarn och ett boende som ger möjlighet till att hålla matkostnaderna nere. Detta förutsätter att det finns ekonomiska förutsättningar. Ett boende som inte innebär höga lån och höga driftkostnader, ett rejält sparkapital ifall något oförutsett händer, ett minskat ”köpbeteende”.

Familj: Jag vill kunna ta hand om mina föräldrar på hemmaplan när de blir för gamla/sjuka att klara sig helt själva. Jag litar inte på den äldrevård vi har idag! Jag vill dock inte bo i samma hus, utan vill ha ett separat hus på samma gård där mina föräldrar kan få bo, eller möjligtvis ett hus med två separata lägenheter. Nära men ändå självständighet tror jag är den bästa lösningen för alla parter. Jag vill även ha plats för mina barns familjer om något skulle hända, men det behöver inte vara egna hus för här avser jag krissituationer och då ser behov och förutsättningar annorlunda ut. Ett relativt stort boningshus alltså, utan att vara överdrivet.

Kunskap: Jag vill lära mig massor av praktiska saker kring odling, djurhållning och bygga/renovera/laga, men för det så behövs praktiska förutsättningar så detta ligger i framtiden när jag får tillgång till (främst) mark på något sätt. Att odla i krukor är inte riktigt samma sak, även om det också ger viss kunskap. Kring sjukvård vet jag inte riktigt hur jag ska tänka, mer än att jag inser att jag behöver utöva det för att det ska bli någon bestående kunskap. Kanske på någon ideell basis någonstans..? Jag propagerar starkt för HLR utbildning varje år på min arbetsplats. Sedan finns det även mycket annat som jag skulle vilja lära mig, men även det kräver att det finns en möjlighet att öva praktiskt. I dagsläget försöker jag samla på mig många bra och lärorika böcker och få tid att läsa dem.

Allt går i varandra och hänger ihop, men det är väl så det ska vara. I stora drag vet jag vart och vad jag vill i framtiden. Att ha för detaljerade planer tror jag inte på, man vet aldrig vad som väntar runt hörnet.

Målet lång där framme…..

Ett logiskt steg?

Har idag läst två artiklar som får mig att se positivt på framtiden i Sverige. Båda handlar om att göra Sverige mer självförsörjande och båda utgår från ett initiativ i Norrbotten. Land och Allehanda skriver om initiativ till självförsörjande byar, bredbandsbullerbyar, kommunala andelar i lantbruk, mm.  Särskilt Allehanda beskriver ett ganska utbrett intresse. Att kombinera möjligheten till högre självförsörjningsgrad med moderna digitala förutsättningar som i ”Bredbandsbullerbyarna” känns som ett bra och genomtänkt alternativ, för det är ju bara att inse att de flesta av oss inte är så intresserade av att offra allt för att ”leva och bo på landet”. Att det dessutom finns ett naturligt inbyggt preppertänk i dessa lösningar kanske inte så många av de som är intresserade tänker på. Preppertänket blir en naturlig del i många av dessa lösningar.

Jag upplever ändå att fler och fler börjar tänka i dessa banor både kring platsoberoende arbete och flytta ut från stan. Dessa olika initiativ är nog ett bra alternativ för många. Ett slags kollektivtänk men utan att man behöver ge upp den personliga integriteten genom att bo ihop. Att kommuner går i täten för att skapa möjligheterna är på ett sätt också positivt, det kan vara svårt för privata initiativ med allt vad det innebär med resurser, tillstånd, helhetstänk, mm.

För landet som helhet är det också en positiv lösning. Norrland tror att de kommer att öka sin självförsörjningsgrad från 20% till 50% till år 2020. Kramfors överväger ”kommunala kor” för att kunna servera högre andel lokalproducerad mat i sina verksamheter (som jag utgår från är skolor och äldreomsorg). Precis som Urvaken skriver så är det bara positivt ju fler som har en ökad förmåga att klara sig själv, utan hjälp från samhället, under en kris. Möjligheten för samhället att kunna hjälpa ökar även om tex kommuner ökar sin självförsörjningsgrad genom kommunala initiativ med kommunala lantgårdar, kossor eller liknande.

Kommuner med preppertänk! Det är kanske framtiden.

Ett logiskt steg?

Onsdagsfunderingar….

Sitter och funderar såhär på onsdagsmorgonen (ja, jag har det lite för lugnt på jobbet just nu). Vad är jag villig att ”offra” för att få det jag tror att jag vill ha? Å ena sidan så ser jag tjusningen med att bo på en gård, lantligt och långt från all stress, trafik, folk och annat störande. Å andra sidan så inser jag att jag skulle behöva ge upp mycket som jag tycker om som tex möjligheten att kunna träna på gym 5-6 ggr i veckan, träffa släkt, vänner o bekanta (som kanske inte direkt vill åka ut i ingenstans för att träffa mig/oss), gå eller cykla dit jag vill, gå på bio ibland utan att behöva resa långt, tillgång till bra internet och mycket annat. Inser att det inte bara är att flytta ut på landet, det kommer att behövas omprioriteras och offras en del också. Att min gård ska ligga precis i anslutning till stan känns ju inte riktigt realistiskt. Som vanligt så landar jag i att det kommer nog att bli en ”mittemellanlösning” med ett hus lite utanför stan med ganska stor tomt, vilket inte heller är det lättaste att hitta. Djurhållning blir därmed i princip uteslutet under normala förhållanden. Så även om jag inte hindrades av en make som inte har samma vision som jag, inte hindrades av pengar (inköp) och kunde välja fritt så skulle det fortfarande inte vara ett helt lätt val. Val innebär ju inte bara att man väljer något utan även att något måste väljas bort. Jag är även en ganska rastlös person och är därför lite orolig att jag skulle få tråkigt, inte för att jag inbillar mig att en gård skulle gå att sköta med minimal arbetsinsats men jag tycker om utmaningar, att lära mig nya saker, prova på en massa och med en gård så blir man lite låst till gårdens skötsel på gott och ont. Jag ser ju även det lockande i de utmaningar en gård skulle innebära med rust/underhåll av byggnader, djurhållning, odling och möjlighet till lite egna projekt att experimentera lite. Jag tror i och för sig att det även kan vara en åldersfråga (åtminstone för mig) och jag blir mindre beroende av det jag skulle tvingas välja bort ju äldre jag blir, men ändå……

Men om jag skulle få ett erbjudande nu att göra ett val, ta mitt pick och pack och familj och flytta till ”mina drömmars gård” eller stanna kvar så är ändå inte valet självklart och det är en lite jobbig tanke. Jag vill äta kakan och ändå ha den kvar. Att det går segt på husfronten kanske bara är bra för min del, att allt får mogna väldigt sakta.

Ursäkta ett lite surrigt inlägg men jag kände att jag behövde skriva av mig lite.

Onsdagsfunderingar….

Livsfunderingar….

Inspirerad av Urvakens inlägg, Vad vill du med ditt liv, så började jag fundera (lite mer än vanligt). Vad vill jag egentligen? Vart vill jag?

Gällande jobb just nu så funderar jag ständigt, och har gjort det i några år. Trivs egentligen med både jobb och kollegor men känner ändå att jag skulle vilja göra något helt annat. ”Göra karriär” är jag inte det minsta intresserad av – jag klarar mig bra på den lön jag har och vill inte ha mer ansvar, bestämma över andra och få mer stress i mitt liv. På det planet är jag ganska nöjd. Jag vill helt enkelt bara göra något annat än att sitta på kontor hela dagarna. Gärna röra på mig mer på dagarna, helst utomhus. Problemet för min del är att jag inte har en aning om vad det kan vara för jobb och att jag inte anser mig ha råd att gå ned i lön. Jag anser mig heller inte ha råd att utbilda mig till något annat (om jag nu skulle komma på något bra) eftersom jag redan har studielån. Kvar är då alternativet att kolla jobbannonser efter något som låter intressant och lockande.

Resten av mitt liv då? Ja, jag letar efter något annat boende som även skulle kunna locka maken. Att kunna köpa något utan att ta lån är något som lockar oss båda, vi har bara lite olika bild av hur boendet ska se ut och hur det ska ligga. Maken vill ha vanlig villa och ganska nära stan, jag vill ha liten gård och inte lika nära stan. Just nu ser utbudet väldigt krasst ut, men om det dyker upp något så blir det ”Operation övertalning”. Jag försöker att ständigt styra över honom på mitt alternativ och bit för bit verkar han närma sig tanken, men det är fortfarande långt kvar. Att jag gärna skulle vilja ha höns, det kommer jag absolut inte att nämna. Däremot att en gård med någon hektar skog skulle innebära att vi kanske ”behöver” en fyrhjuling, det är ett vinnande argument. Positivt är att han själv har börjat fundera lite kring vissa saker som blir ett problem ifall det händer något, men inte tillräckligt mycket. Jag utnyttjar alla tillfällen jag får att diskutera vad vi skulle göra om något händer och han börjar faktiskt hänga på mina diskussioner ibland. Små, små babysteg så kanske han är med på tåget snart.

Samtidigt så hänger allting ihop. Om jag förändrar resten av mitt liv så som jag vill, då är inte längre lönen och heltidsarbete ett måste. Det öppnar upp helt nya dörrar. Jag börjar ju även komma upp i den åldern att barnbarn ligger (förhoppningsvis) inom en ganska nära framtid och vad vill jag ha för liv då? Jag vill definitivt vara en närvarande farmor/mormor som har tid att tillbringa mycket tid med mina barnbarn. Jag vill gärna vara ett roligt alternativ till datorer och annat och alltid finnas tillgänglig när de vill vara med mig och behöver mig. Jag vill även vara en trygghet för mina barn och barnbarn, en naturlig samlingspunkt för dem. Här finns nog min största drivkraft till att förändra mitt liv och kanske är det även detta som kommer att få maken att se på livet och livskvalitet lite mer som mig.

Livsfunderingar….