Kompromisser

Har fått kompromissa rejält gällande mina husdrömmar. Vi letar hus, men inte riktigt den typ av hus som jag egentligen vill ha. Framförallt så är det mycket mindre tomtyta än vad jag skulle vilja. Utbudet är inte direkt stort så det blir lite av känslan att man får nöja sig med vad som finns. När det gäller mina planer/önskemål om att vara delvis självförsörjande så har djurhållning definitivt fått stryka på foten. Gällande odling så blir det på ”svenssonnivå”, dvs potatisland, något fruktträd, lite bärplanteringar och liten köksträdgård. Bättre än nuläget, men inte som jag ville. Försöker att se det positivt och tänka att det inte behöver vara en permanent lösning utan att även maken kanske ser fördelen med lite större trädgård på sikt (eller så kanske jag inser att det är fullt tillräckligt). Målet är i alla fall att vi ska bo betydligt billigare än vi gör idag men inte i ett rustobjekt som tar 10 – 20 år att rusta klart. Lite rust får vi räkna med och det är helt OK. Att få sätta sin egen prägel och rusta huset till vår egna stil och smak ser jag mer som en fördel, men vill undvika jätteprojekt. Mitt mål för framtiden innehåller ju inte bara självförsörjning, utan även en ekonomisk möjlighet att lägga mindre tid på lönearbete.

Att leta hus är inte enbart en positiv och rolig sysselsättning. Eftersom jag inte riktigt kan leta efter ”mitt drömhus” så finns hela tiden känslan av att det kan dyka upp något bättre om någon vecka, om någon månad. Tänk om vi köper ”fel” hus, köper för tidigt och missar något mycket bättre. Eftersom inget hittills känns klockrent rätt så vägrar känslan av osäkerhet försvinna. Vi har inte varit iväg på en enda visning än, just lite av den anledningen.

 

Annonser
Kompromisser

Det står still

Känner att min prepping står lite still just nu. Visst, skafferiet är fortfarande välfyllt och det finns säkert luckor som skulle behöva åtgärdas, men jag känner ändå att det inte riktigt utvecklas och går framåt. Största anledningen till detta är nog att (till min stora glädje) så är även maken med på att vi ska börja titta på hus. Problemet är bara att med de krav (begränsningar) han har så finns det inte särskilt många hus till salu och speciellt inte i den prisklass som jag helst vill ha. Jag hamnade liksom i ett dödläge. Känner att jag mest hela tiden vill ”vänta tills vi hittar ett hus” med det mesta som skulle behöva göras. Det positiva med dödläget är förhoppningsvis att jag ska ha lättare att klara mitt 20% sparande eftersom motivationen att handla något i princip är borta. Jag är riktigt peppad på att klara mitt 20% mål så det får mycket fokus just nu. Att kunna frigöra sig från alla möjliga ekonomiska måsten måste vara riktigt bra prepp. Att klara sig på en låg inkomst gör att man blir så mycket mindre sårbar för yttre faktorer som tex arbetslöshet.

Det kanske inte är så farligt att det står lite still. Jag får tid att tänka igenom och ev tänka om angående hur jag ska göra framöver. Eventuellt är vi på väg mot att bara bli två i familjen eftersom barn nr 2 kanske ska flytta snart, det ger en del möjligheter till att tänka och göra annorlunda.

Det står still

Små, små steg mot ett ständigt rörligt mål

Läser ju lite olika bloggar och twitterkonton med lite olika inriktningar och huvudteman. En blogg som jag har hittat relativt nyligen är Onkel Toms Stuga samt hans twitterkonto med samma namn. Han och hans familj har tagit sabbatsår mitt i livet och lever på besparingar och en del självförsörjning. Även David Jonstad är på inne på samma idéer. Har även sporadiskt läst andra bloggar på samma tema – möjligheten att sluta jobba eller åtminstone jobba mycket mindre. Funderade ju naturligtvis över vad jag skulle vilja eftersom jag varit lite inne på dessa tankar tidigare. Dessa tankar förändras lite hela tiden, men jag väljer att se på det som att de förbättras och finslipas. Att se över och minska sin konsumtion är en viktig nyckel i denna förändring och där har jag mycket jobb att göra. Men om jag ska vara realistisk – var hamnar jag då? Jag vet hur mycket jag uppskattar sommarhalvåret, att kunna vara mycket utomhus och att det även är då som det skulle vara mycket jobb att göra på en ev framtida gård med odlingar och ev lite djur. Vinterhalvåret är dock lite friare och behovet av att ha mycket egen tid är inte lika stort. Jag har även ett visst behov att få träffa andra människor och göra ”något annat”. Så min lösning skulle kunna vara säsongsarbete på vinterhalvåret och ”ledig/fri” tid på sommarhalvåret. Lite osäker på vad det skulle kunna vara för säsongsarbete för en kvinna i min ålder, säsongsarbete är ju oftast för ungdomar. Får fundera över det lite. Kanske kan man gå ned på halvtid på mitt befintliga arbete, jobba ett halvt år och vara ledig ett halvt? Inkomsterna från vinterhalvårets arbete skulle då få räcka till hela årets utgifter. Jag har ju en make vars inkomster ska med i ekvationen också och han är nog inte lika inne på att vara så mycket ledig. Det spelar i det stora hela ingen större roll så länge han är med på de ekonomiska förutsättningarna, jag ska ju inte åka iväg någonstans. Det är i alla fall ett frö till en idé om framtiden och att börja med att dra ned kostnaderna för konsumtion är en bra start oavsett.

På det ekonomiska planet så måste jag även tänka framåt, mot pensionen. Ska jag göra något såhär ”drastiskt” så måste jag ha en plan och en lösning för en framtida pensionsinkomst. Detta kan därmed ta lång tid att lösa, men jag är även i den åldern att jag har jobbat in en del pensionspengar redan. Helt utan pension kommer jag inte att bli även om jag skulle göra förändringen idag. Som vanligt så är det inte inkomsterna som är viktigast, det är utgifterna. Låga utgifter/kostnader möjliggör att man kan leva på låga inkomster. Genom att ta små steg i den riktning som jag vill så hinner jag se vad som är möjligt och vad som inte är möjligt, det kommer att finnas gott om tid för eftertanke och möjlighet att ändra riktning.

Små, små steg mot ett ständigt rörligt mål

Jordad

När jag var sjuk så hann jag ju läsa en del, bla annat David Jonstads bok Jordad, enklare liv i kollapsens skugga. Måste ju erkänna att det var som en predikan för en som redan är frälst. Kommer på mig själv hela tiden med att bara sitta och hålla med. Det är ju precis detta som jag tror på, att vi mer eller mindre måste gå tillbaka till hur vi levde förr, men på ett sätt där vi tar med oss de moderna lösningarna på många problem. Inte tillbaka till misären utan tillbaka till lugnet och tryggheten i att ha möjligheten att i större eller mindre utsträckning försörja sig själv genom den mark man äger och brukar och bort från stressen. Det gammeldags idylliska i kombination med det moderna som tex en fiberanslutning, solceller och liknande för elförsörjning. Jag tror fortfarande på att jag måste ha ett anställningsjobb, men kanske inte på heltid och kanske till stor del på distans? Tillväxt inom rätt områden är också rätt väg att gå enligt mig. Att hitta bra och (på riktigt) hållbara lösningar för elförsörjning, transporter och annat nödvändigt med samtidigt omvärdera vad som verkligen är nödvändigt. Om inte annat så kommer vi nog förr eller senare att bli tvungna att göra dessa förändringar, så mycket enklare det då blir om man har valt dem själv.

I boken blandas författarens egna erfarenheter och upplevelser med lite historialektioner på ett sätt som åtminstone inte jag har hört historien skildras förut. Lite ”alternativa fakta” på ett bra sätt. Märker ändå att jag saknar mer beskrivningar av författarens egna upplevelser, erfarenheter, resonemang och beskrivningar av sin egen väg till självförsörjning, eftersom det är dessa delar som jag tycker är roligast att läsa i boken. Men det är ändå nyttigt att höra historian bakom varför det ser ut som det gör.

Boken avslutas med 5 steg för att ”bli jordad”. Enkla översiktliga tips för att testa om det verkligen är vad man vill och klarar av, och på vilken nivå. Vad jag önskar att jag var i det läget att jag och min familj kunde (ville) prova detta sätt att leva.

 

Jordad

Sysselsättningsproblem

Hur sysselsätter man sig när man bor i lägenhet?? Jag har insett att en av de större anledningarna till att jag desperat längtar efter att ha hus igen är att jag har väldigt svårt att sysselsätta mig hemma i lägenheten. Efter att disk, tvätt och städning är gjord så finns det inte mycket att göra. Vi hamnar oftast i soffan framför en film eller TV serie. Nu när jag har varit sjuk och fortfarande inte är helt frisk, och därmed inte kan träna som jag brukar, så märks det extra väl. Helt plötsligt så har jag flera timmar varje kväll som ska fyllas med något vettigt. Normalt så tar träning, transport fram o tillbaka samt dusch närmare tre timmar i anspråk. Nu när jag ännu inte kan träna så blir jag mest sittande hemma. När man hade hus så fanns det alltid något som behövdes eller kunde göras på tomten. Bara att kunna vistas utomhus utan att åka iväg någonstans var en lyx som man inte insåg då. Att göra saker utan att behöva åka någonstans eller planera i förväg saknar jag. Balkongen är inte riktigt samma sak.

Inte för att jag längtar efter något enormt renoveringsobjekt, jag vill nog helst ha något ganska lättskött eller något där jag har råd att leja bort ev stora renoveringsjobb om jag inte vill/kan göra dem själv eller har tid. Men när man har hus så har man ofta massor av små projekt på gång som jag kan tycka är roligt. Sådant som inte måste göras, men som man kan göra när man har tid/lust. Självklart behövs löpande underhåll på ett hus också, men så länge man sköter det regelbundet när det ska göras så behöver det inte bli så betungande. Lite lagom med jobb så att man håller sig sysselsatt.

Vad jag skulle önska att det ”perfekta huset” kom ut på Hemnet nu, ett som även maken tycker är bra.

 

Sysselsättningsproblem

Målet lång där framme…..

Hjälper det om man visualiserar sina drömmar? På åtminstone ett sätt hjälper det – du måste konkretisera vad det är du drömmer om. Veta vad du vill, åtminstone till en viss del. Om jag vet vad och vart jag vill så är det även lättare att ta stegen som leder dit, och undvika steg som leder i motsatt riktning.

Jobb: Jag vill egentligen byta jobb, men vet inte riktigt till vad. Jag skulle vilja ha ett mer praktiskt jobb, gärna utomhus, gärna där jag rör på mig mycket, fördel om det går att jobba en hel del på distans. Eftersom jag inte vet så stannar jag tillsvidare kvar på mitt nuvarande jobb eftersom jag faktiskt trivs ganska bra och jag har en bra lön. En bra lön ger mig förutsättningar att spara ihop ett bra grundkapital till vad jag nu bestämmer mig för, samtidigt som det är en säkerhetsbuffert ifall något skulle hända (sjukskrivning, arbetslöshet).

Boende: Jag vill ha ett helt annat boende, min man vill inte riktigt bo på samma sätt. Jag får kanske överväga att ta det stegvis på något sätt, antingen genom sommarstuga eller ”mellanlanda” i en vanlig villa med lite större trädgård. Huvudsaken är att riktningen är klar så att jag inte rör mig åt fel håll.

Ekonomi: Inom en hyfsat nära framtid (10 år?) vill jag nog ha möjlighet att gå ned i tid på det jobb jag har. Jag hoppas att jag då har barnbarn och ett boende som ger möjlighet till att hålla matkostnaderna nere. Detta förutsätter att det finns ekonomiska förutsättningar. Ett boende som inte innebär höga lån och höga driftkostnader, ett rejält sparkapital ifall något oförutsett händer, ett minskat ”köpbeteende”.

Familj: Jag vill kunna ta hand om mina föräldrar på hemmaplan när de blir för gamla/sjuka att klara sig helt själva. Jag litar inte på den äldrevård vi har idag! Jag vill dock inte bo i samma hus, utan vill ha ett separat hus på samma gård där mina föräldrar kan få bo, eller möjligtvis ett hus med två separata lägenheter. Nära men ändå självständighet tror jag är den bästa lösningen för alla parter. Jag vill även ha plats för mina barns familjer om något skulle hända, men det behöver inte vara egna hus för här avser jag krissituationer och då ser behov och förutsättningar annorlunda ut. Ett relativt stort boningshus alltså, utan att vara överdrivet.

Kunskap: Jag vill lära mig massor av praktiska saker kring odling, djurhållning och bygga/renovera/laga, men för det så behövs praktiska förutsättningar så detta ligger i framtiden när jag får tillgång till (främst) mark på något sätt. Att odla i krukor är inte riktigt samma sak, även om det också ger viss kunskap. Kring sjukvård vet jag inte riktigt hur jag ska tänka, mer än att jag inser att jag behöver utöva det för att det ska bli någon bestående kunskap. Kanske på någon ideell basis någonstans..? Jag propagerar starkt för HLR utbildning varje år på min arbetsplats. Sedan finns det även mycket annat som jag skulle vilja lära mig, men även det kräver att det finns en möjlighet att öva praktiskt. I dagsläget försöker jag samla på mig många bra och lärorika böcker och få tid att läsa dem.

Allt går i varandra och hänger ihop, men det är väl så det ska vara. I stora drag vet jag vart och vad jag vill i framtiden. Att ha för detaljerade planer tror jag inte på, man vet aldrig vad som väntar runt hörnet.

Målet lång där framme…..

Ett logiskt steg?

Har idag läst två artiklar som får mig att se positivt på framtiden i Sverige. Båda handlar om att göra Sverige mer självförsörjande och båda utgår från ett initiativ i Norrbotten. Land och Allehanda skriver om initiativ till självförsörjande byar, bredbandsbullerbyar, kommunala andelar i lantbruk, mm.  Särskilt Allehanda beskriver ett ganska utbrett intresse. Att kombinera möjligheten till högre självförsörjningsgrad med moderna digitala förutsättningar som i ”Bredbandsbullerbyarna” känns som ett bra och genomtänkt alternativ, för det är ju bara att inse att de flesta av oss inte är så intresserade av att offra allt för att ”leva och bo på landet”. Att det dessutom finns ett naturligt inbyggt preppertänk i dessa lösningar kanske inte så många av de som är intresserade tänker på. Preppertänket blir en naturlig del i många av dessa lösningar.

Jag upplever ändå att fler och fler börjar tänka i dessa banor både kring platsoberoende arbete och flytta ut från stan. Dessa olika initiativ är nog ett bra alternativ för många. Ett slags kollektivtänk men utan att man behöver ge upp den personliga integriteten genom att bo ihop. Att kommuner går i täten för att skapa möjligheterna är på ett sätt också positivt, det kan vara svårt för privata initiativ med allt vad det innebär med resurser, tillstånd, helhetstänk, mm.

För landet som helhet är det också en positiv lösning. Norrland tror att de kommer att öka sin självförsörjningsgrad från 20% till 50% till år 2020. Kramfors överväger ”kommunala kor” för att kunna servera högre andel lokalproducerad mat i sina verksamheter (som jag utgår från är skolor och äldreomsorg). Precis som Urvaken skriver så är det bara positivt ju fler som har en ökad förmåga att klara sig själv, utan hjälp från samhället, under en kris. Möjligheten för samhället att kunna hjälpa ökar även om tex kommuner ökar sin självförsörjningsgrad genom kommunala initiativ med kommunala lantgårdar, kossor eller liknande.

Kommuner med preppertänk! Det är kanske framtiden.

Ett logiskt steg?