Vad är planen?

Vad är det egentligen jag preppar för? Hur ser den långsiktiga planen ut? Jag är ju generellt ganska ointresserad av allt elände som händer runt omkring mig, som jag skrivit om tidigare. Samtidigt så är jag inte dummare än att jag inser att läget på många plan inte ser särskilt bra eller hoppfullt ut. Troligtvis är detta en av anledningarna till att jag är så ointresserad – det mesta är så eländigt att jag helt enkelt inte orkar engagera mig längre. Något jag däremot engagerar mig väldigt mycket i, på många olika plan, är att jag och mina närmaste ska ha det så bra som möjligt vad som än händer. Hur gör jag detta? Jag ser det som ett slags pussel där vissa bitar är mer viktiga än andra, men samtliga kompletterar varandra.

Boende är en viktig pusselbit, vi kommer att köpa ett hus där ”hela familjen” får plats. Detta innebär att båda barnen ska ha plats att bo hemma med ev respektive. Alltså letar vi efter ett hus med (minst) 4 rum o kök. En källare till detta skulle inte vara helt fel. Att det även skulle gå att klämma in mina föräldrar vid ett krisläge känns också viktigt, men då menar jag verkligen att tränga ihop oss utan att ha krav på bekvämlighet. Om det skulle vara något till rum så är det en bonus. Ett ”uthus” som är möjligt att inreda till övernattningsrum eller liten minilägenhet skulle vara underbart, men inget jag räknar med att hitta/köpa (men å andra sidan så skulle ju ett Attefalls hus kunna vara ett bra alternativ). Vårt framtida hus är navet i min plan för framtiden, det är så viktigt att det blir ett bra hus!

Ekonomi är en stor pusselbit och där är planen att vi kommer att ta ett huslån på max 1 milj (helst mindre) och vi kommer att amortera så mycket vi kan så att lånet är avbetalat på 10-15 år (förhoppningsvis mycket snabbare). Gällande den löpande ekonomin så är planen att alla fasta, löpande kostnader ska hållas på en minimal nivå. Det är inte inkomsterna man blir rik på – det är utgifterna. En stor del i att hålla kostnaderna låga är att jag vill ha möjligheten att kunna odla en stor del av den mat vi behöver. Att odla för 100% självförsörjning är nog en utopi för min del, men förhoppningsvis så kan en stor del bestå av väldigt närodlad mat. Att även ha en backup-plan för att ha möjlighet till utökad odling och även liten andel djuruppfödning (typ höns) känns viktigt, men då menar jag verkligen att man använder varje liten möjlig yta på hela tomten (dvs SHTF). Pensionen är det som jag slutligen måste förhålla mig till. Får jag ens någon pension? Jag kanske är naiv, men jag tror inte att man någonsin kommer att våga ta bort miniminivån på pensionen, jag tror att man kommer att sätta ett tak som gör att höginkomsttagare måste hitta egna lösningar för att få den nivå de är vana vid. Samma nivå för alla tror jag är den långsiktiga och mest rättvisa lösningen i längden (ungefär som medborgarlön, fast för pensionärer). Så jag förhåller mig till den lägsta nivån och allt annat blir bonus.

Prepping är en särskild pusselbit (eller kanske många små) som fyller i luckorna runt boende och ekonomi. Här kommer den allmänna beredskapen in. Att ha ett visst lager med mat, vatten och förnödenheter som ger tid till att växla upp till en högre grad av självförsörjning eller ta sig genom en tillfällig kris är viktigt, lite bättre marginaler helt enkelt. Det behöver ju inte vara en katastrof som drabbar alla, det kan även vara något på det personliga planet som gör att det krisar tillfälligt. Här ingår även kunskap. Sådant som jag tycker att det är roligt att lära mig och engagera mig i: odling, reparationer, sjukvård, djurhållning, matlagning (på det som kan odlas), osv. Jag siktar på en välfylld bokhylla med användbara böcker inom flera intressanta områden. Allt som ger möjligheter och förutsättningar för div olika händelser och lösningar och som även bidrar till att hålla kostnader låga. Kontaktnät är också viktigt. Här har jag helt underbara preppingvänner som jag aldrig träffat, inte vet vilka de är och som inte vet vem jag är – men de ger mig ändå så mycket, oftast mycket mer än mina vänner som jag träffar ”live”. Här får jag inspiration, idéer, feedback och kunskap som är en ovärderlig input. Naturligtvis har jag även ett kontaktnät på hemmaplan, men där är det främst jag som är drivande när det gäller de krismedvetna aspekterna. Jag har en enda person i min närhet som jag litar på att han har/skaffar kunskap som kompletterar mina kunskaper. Den personen räknar jag inte med att han och hans familj kommer att söka sig till oss om något händer, de kommer med största sannolikhet att klara sig mycket väl själva, även om vi kommer att hjälpas åt om det behövs.

Utveckling och anpassning är också en av de större pusselbitarna (eller kanske kantbitar) som man inte får underskatta. Världen förändras ständigt och jag kan omöjligt förutse och planera för allt, därför är detta viktigt. Bara en sådan enkel sak att jag inte vet hur min närmaste familj ser ut om tio år; lever mina föräldrar?, har jag fått barnbarn?, osv. Om jag vägrar att inse att verkligheten inte ser ut så som jag planerat för så kommer inte min plan att fungera. Jag har oftast ganska lätt för att tänka om och anpassa mig, troligtvis för att jag ständigt tänker igenom flera olika resultat och scenarion på nästan allt jag gör, jag kan inte låta bli och fantasin skenar ofta iväg. Men det finns ändå en risk att jag har ”blinda fläckar” och helt enkelt inte blir medveten om att det finns sådant jag måste anpassa mig till. Det kan även innebära att det kommer bättre lösningar för vissa problem eller lösningar som förenklar i vardagen på något sätt.

Sedan finns det självklart fler små pusselbitar, men dessa anser jag vara de största och viktigaste i mitt liv.

Annonser
Vad är planen?

När huvudet inte riktigt hinner med..

Usch vad allt snurrar på fort just nu. Väldigt mycket händer kring vårt boende och vår boendesituation nu och det är väldigt mycket planering, problemlösning, strukturering och en del oro just nu. Känns i huvudet att jag är väldigt ofokuserad, virrig, glömsk och allmänt trött mest hela tiden. Känns som att det kommer att ta ett tag innan jag ”landar”. Denna flyttkarusell är ju inte heller så inspirerande och rolig, den är bara ett steg på vägen till det slutliga målet. Nästa flyttkarusell kommer förhoppningsvis bli mycket roligare. Det är sådana här gånger som jag inser hur skönt det är när det faktiskt inte händer så mycket, mer lugn och ro. Min ovana att sväva iväg i fantasin när jag dagdrömmer om ett framtida boende hjälper inte direkt utan skapar nästan mer stress. Allt som händer triggar igång min hjärna att planera tre, fyra steg framåt, att det mesta är saker som inte kommer att hända förändrar inte detta. Jag har alltid varit sådan. Vi åker och tittar på ett hus och innan vi ens har hunnit därifrån så har jag försökt föreställa mig hur det skulle vara att bo där, hur jag ev kan bygga om, möblering, hur trädgården skulle kunna se ut, osv. Likadant gör jag kring det mesta annat som händer. Oftast så tycker jag att detta är väldigt roligt och inspirerande, men just nu så är det bara ännu mer som snurrar i huvudet. Förmågan att kunna visualisera det mesta är en egenskap som jag normalt tycker är något väldigt positivt, men som allt annat så har även det en baksida.

Egentligen skulle jag väl helt enkelt begränsa mina intryck tex genom att ta en paus från odlingspoddar, preppingbloggar och allt sådant som för tillfället ger väldigt mycket ”påslag” på fantasin, men jag kan (vill) inte. Det är väl bara att bita ihop under denna begränsade period och ta tillvara de tillfällen till avslappning och vila som ges. Det är ju ändå ganska angenäma ”problem”.

 

När huvudet inte riktigt hinner med..

Rädslan för att jag inte vill ha det jag vill ha….

Baksidan med att gå och längta efter något annorlunda och få vänta länge är att jag hinner bygga upp väldigt stora förväntningar och kanske är de lite orealistiska. Vad vet jag? Jag längtar efter ett annat sätt att leva och jag vill kunna odla, laga mer mat från grunden, leva ett enklare liv, osv. Innan jag har nått målet så är det svårt att veta om det verkligen var detta jag ville. Det nästan värker i kroppen efter att få köpa hus, börja odla och allt annat. Tänk om jag tycker att det är jättejobbigt att odla själv? Jag sitter och läser, lyssnar och tittar på allt möjligt som handlar om odling, självhushållning, bakning, annan typ av matlagning, ….. Jag längtar efter att få börja med min Bokashikompost, som jag inte har möjlighet att börja med ännu. Jag försöker övertala mig själv att inte gå ut för hårt och börja med allt samtidigt när jag väl får förutsättningarna. Att tygla mig själv och börja med några färre grönsaker och kanske några bärbuskar, förbereda odlingsplatser för nästa säsong istället för att göra klart allt på en gång, inte sätta för höga krav och mål på en gång. Jag känner mig själv och vet att jag har en tendens att gå ut lite för hårt från start, ibland funkar det ändå och ibland går det inte alls och jag tröttnar för att det blir för mycket. En viktig balansgång att hela tiden ha i bakhuvudet. Jag kan inte bli självförsörjande på grönsaker, frukt, bär från start, kanske aldrig. Lite är bättre än inget. Så länge det är roligt och ger något tillbaka så får det rulla på, men jag måste även ha en plan för hur jag hanterar tillfällen då det inte är lika roligt. Jag tittar efter ett hus där det ska finnas förutsättningar för det mesta som jag drömmer om, men det behöver inte betyda att jag ska göra allt detta. Att kunna växla upp om behovet finns känns viktigt, men om jag inte vill och behöver så kan jag ha ytor som inte utnyttjas till fullo. Att lära mig, öva, göra misstag är en viktig process som jag helt enkelt måste acceptera.

Det jag också måste lära mig är att använda det som jag odlar fram, nya maträtter och ett annat sätt att laga mat. Förvaring under längre tid, dvs hur får jag avkastningen att hålla över vintern, kommer att bli en utmaning för mig som är ganska kräsen med vad jag äter. Jag har även tänkt att förändra mitt sätt att handla och planera/laga mat. I dagsläget är vi väldigt bekväma av oss gällande maten. Det blir ofta halvfabrikat, vi skippar ofta grönsaker för att vi inte har hemma eller orkar göra i ordning, jag är duktig att baka matbröd i perioder men har även perioder då jag är väldigt dålig på det, osv. Att hitta de enkla lösningarna som ger bättre förutsättningar blir en utmaning. I ett hus finns förutsättningarna för att skaffa en till frys, vilket ger bättre förutsättningar för större inköp när jag hittar bra varor till bra pris. Jag hoppas att det kommer att finnas ett stort kök med stora ytor för matberedning och bakning (just nu är det alltid trångt att hålla på). Att vi kommer att bli bättre på att äta grönsaker har jag stora förhoppningar om eftersom det kommer att finnas fräscha grönsaker som bara är att plocka in under den tid som de växer i trädgården, dvs det kommer att bli enkelt och det ligger inte och blir gammalt. Bättre kvalitet på maten överlag är också något som jag strävar efter, närproducerat kött, egna grönsaker, mm. Kostnaderna för detta kommer förhoppningsvis även att minska jämfört med hur vi har det idag. Låter så enkelt när jag skriver detta, men hur kommer det att bli i verkligheten?

Ekonomin hade jag också tänkt att den skulle bli ”bättre”. Inte för att vi kommer att tjäna mer utan för att jag planerar att vi ska ha väsentligt lägre kostnader. Lägre boendekostnader, lägre matkostnader, sluta med impulsköp. Även ett rejält sparande som möjliggör investeringar i huset där det behövs utan att behöva låna och att på sikt jobba mindre om några år. Ekonomin är det som jag känner är svårast att planera, förutse och fantisera om. Det är i dagsläget så osäkert hur det kommer att se ut med kostnaderna. Det kanske är positivt att det får avvakta och att jag för tillfället håller mig till mitt 20% sparande och begränsa vad jag köper. Preppinköp är i dagsläget även det väldigt begränsat. Prylmässigt har jag det mesta jag behöver, jag har mat för en bra bit över en vecka, vatten behöver det jobbas på, men i övrigt måste jag vänta tills jag har mer förvaringsutrymme.

Rädslan för att jag inte vill ha det jag vill ha….

Påfyllning av kunskap

Idag har jag varit på riktigt ”preppigt” humör. Jag har tittat på diverse YouTube klipp om permakultur, odling och självhushållning i en enda stor röra. Gissa om jag blev ännu mer sugen på att köpa hus! Hittade en hel del klipp som kommer att vara väldigt användbara när jag äntligen hamnar i skarpt läge och får omvandla teori till praktik. Jag har ju sedan tidigare köpt boken ”Permakultur, framtiden i din trädgård” så detta var ett bra komplement. Söktips på YouTube är ”Permakultur i min trädgård”, ”Odla extremt effektivt” och ”#HelaSverigeOdlar”, alla tre från OdlingsTV.se. Det som är lite jobbigt med alla dessa små kortfilmer är att jag blir så fruktansvärt sugen på att även ha lite djur, främst höns. Det kommer jag inte att kunna ha, åtminstone inte till en början. Det finns en långsiktig plan att smyga in det i ett senare skede, men i dagsläget är jag nöjd med att maken också vill ha hus och inte verkar helt negativ till en något större trädgård. Nu gäller det ju bara att hitta ett lämpligt hus till ett lagom pris.

Vi har även pratat en hel del om att vi kanske ska sälja vår lägenhet redan nu, för att veta vad vi har för kapital att röra oss med samt att vi vet att det endast är tre månaders uppsägningstid när vi väl köper hus. Det ger en viss trygghet som även tilltalar maken. Vem vet, vår lägenhet kanske är värd mycket mer än vad vi räknat med och då har vi plötsligt en lite annorlunda budget att förhålla oss till. Det största problemet just nu är dock att det knappt kommer ut några hus på Hemnet den här årstiden, hoppas på lite mer utbud till våren.

 

Påfyllning av kunskap

20% – tredje månaden

Sitter och läser ikapp bloggar och kommer till Urvakens helt underbara inlägg! Det kunde lika gärna vara mina tankar. Frihet är verkligen vad jag strävar efter. Mest roligt är att jag har ungefär samma tankar kring ”om jag skulle vinna den stora jackpotten”, när andra fantiserar om allt de skulle göra (resor, shoppa, mm) så konstaterar jag att jag kanske i och för sig skulle köpa eller rent av bygga mitt drömboende (som inte skulle vara någon enorm lyxvilla), men sedan har jag inte så mycket mer på önskelistan. Jag skulle ju definitivt sluta jobba, men jag skulle nog inte göra så mycket annorlunda saker än vad jag gör idag, bara ha mer tid till det. Nu spelar inte heller jag eller köper lotter så någon jättevinst lär inte hamna hos mig heller.

Även jag är inne i en rejäl ”sparfas” och försöker lära mig att leva på en allt mindre del av min lön, resten går in på ett sparkonto. Jag sätter av 20% av min lön direkt på ett sparkonto, sedan har jag även lite annat småsparande på div andra konton. Det intressanta är att det inte har varit några problem att från ena dagen till den andra ”minska lönen” med 20%, det var ett impulsbeslut som jag inte egentligen funderade särskilt länge över vilket ni kan läsa om här och här. Sedan jag tog beslutet har jag gjort lite uppföljningsinlägg här på bloggen och har nu kommit till tredje månaden. Summeringen är fortfarande att det går bra. Lite mer utgifter har det varit denna månad eftersom jag har börjat köpa julklappar, men det går ändå bra utan att jag behöver ta av några sparpengar. Jag försöker även tänka till i de julklappsinköp som jag gör och köpa sådant som mottagaren kommer att ha nytta/glädje av länge och inte en massa slit o släng saker. Till mig själv har jag i princip helt slutat handla och försöker dessutom planera in en dag när jag ska ha en rejäl rensning hemma, både gällande kläder och saker. Har mycket som bara ligger och tar plats.

20% – tredje månaden

Plötsligt

Plötsligt så händer det bara. I veckan ska vi åka och titta på hus. Inte riktigt ett hus som maken tänkt sig, men på rätt plats och tillräckligt ”rätt” ändå. En vanlig villa med lite extra höjdpunkter. I köket finns en mindre vedspis, i vardagsrummet en fin kakelugn och i anslutning till huset en matkällare. Maken sitter och tittar igenom bilder och beskrivning och konstaterar att ”det finns vedspis, den är bra att ha om det blir strömavbrott eller nåt..” Inne i mitt huvud utropar jag ”WHAT!?!?”, men  bara nickar lite medhållande ”och kakelugn” lägger jag till. Har jag börjat smitta av mig?? Hur som helst så blir han mer och mer positiv och förhoppningsvis så är detta fyndet vi letat efter som är sådär lagom preppigt så att även maken tycker att det känns OK. Kanske, kanske bor vi i hus till sommaren…….

Plötsligt

Kompromisser

Har fått kompromissa rejält gällande mina husdrömmar. Vi letar hus, men inte riktigt den typ av hus som jag egentligen vill ha. Framförallt så är det mycket mindre tomtyta än vad jag skulle vilja. Utbudet är inte direkt stort så det blir lite av känslan att man får nöja sig med vad som finns. När det gäller mina planer/önskemål om att vara delvis självförsörjande så har djurhållning definitivt fått stryka på foten. Gällande odling så blir det på ”svenssonnivå”, dvs potatisland, något fruktträd, lite bärplanteringar och liten köksträdgård. Bättre än nuläget, men inte som jag ville. Försöker att se det positivt och tänka att det inte behöver vara en permanent lösning utan att även maken kanske ser fördelen med lite större trädgård på sikt (eller så kanske jag inser att det är fullt tillräckligt). Målet är i alla fall att vi ska bo betydligt billigare än vi gör idag men inte i ett rustobjekt som tar 10 – 20 år att rusta klart. Lite rust får vi räkna med och det är helt OK. Att få sätta sin egen prägel och rusta huset till vår egna stil och smak ser jag mer som en fördel, men vill undvika jätteprojekt. Mitt mål för framtiden innehåller ju inte bara självförsörjning, utan även en ekonomisk möjlighet att lägga mindre tid på lönearbete.

Att leta hus är inte enbart en positiv och rolig sysselsättning. Eftersom jag inte riktigt kan leta efter ”mitt drömhus” så finns hela tiden känslan av att det kan dyka upp något bättre om någon vecka, om någon månad. Tänk om vi köper ”fel” hus, köper för tidigt och missar något mycket bättre. Eftersom inget hittills känns klockrent rätt så vägrar känslan av osäkerhet försvinna. Vi har inte varit iväg på en enda visning än, just lite av den anledningen.

 

Kompromisser