Läste ett inlägg på Cornucopias blogg om att prepping även innebär att man hjälper andra vid en ev kris. Det stämmer mycket bra med min egen uppfattning och jag började därför fundera lite över vad jag har att bidra med om något skulle hända. Om jag inte tittar längre än där vi just nu bor så känns det som att jag nog har en del att bidra med, åtminstone vid en lite mindre händelse. I vårt hus bor nästan bara äldre familjer så bara genom att vara lite yngre och i bättre form så kan jag (vi) hjälpa till med sådant som kräver lite mer av kroppen, tex gå och hämta vatten om den möjligheten skulle finnas. Snöskottning utöver det som husets anlitade snöröjning sköter är det även i nuläget ofta vi som sköter, jag tycker att det är lite skönt att vara ute och göra något. En del kunskap har jag också och jag skulle nog ta på mig att gå runt och stämma av att alla hade vad de behöver. Vår familj skulle troligtvis vara den i huset som hade mest ork och energi till att lösa de problem som uppstår. Men jag inser också att det är stora luckor i en sådan beredskap. Jag inser att det skulle bli en del bidragande från min (vår) sida men inte så mycket tillbaka, det finns ingen i huset vad jag vet som kan fylla i mina ”luckor”. Ingen med någon sjukvårdskunskap, ingen som jag misstänker är någon prepper (men vad vet jag egentligen om det), de äldre är inte riktigt sådana äldre som har en naturlig beredskap….
Om man ser till en större kris så är den krassa verkligheten att jag ganska snabbt skulle överge de som bor i vårt hus eftersom min plan inte är att stanna kvar utan att ge mig av, främst hem till mina föräldrar. Hemma hos mina föräldrar har jag känslan av att jag skulle kunna bidra mer och på ett bättre sätt. Det är mitt barndomshem och jag är väldigt bekant med de flesta grannar och även omgivningarna. Även här ser jag vissa luckor, främst på sjukvårdssidan, men jag vet att några grannar har arbetat inom vården, även om det inte är som läkare. Med maximal tur skulle det i och för sig kunna vara så att grannens barn är hemma och då har vi tillgång till en eller två läkare, men det är inget som jag skulle räkna med. Matförsörjningen skulle bli ett problem som skulle vara svårt att lösa, ingen har stor tomt utan bara små gräsplättar till varje hus, men många är små hobbyodlare med små potatisland, bärbuskar, grönsaksland och liknande. Fiskevatten finns i närheten och jag vet att det finns flera fiskare längs gatan vilket med en gemensam insats skulle kunna ge en del mat. Där finns även vatten att hämta för att sedan kokas/renas. Under förutsättning att vi kan använda bilen för att ta oss hit så har vi med oss mycket användbart, värre blir det om vi blir tvungna att cykla eller gå. En familj på troligtvis fyra st bidrar inte bara, vi förbrukar en del också. Vi skulle säkert klara oss mycket bättre någon annanstans, men så länge mina föräldrar är i livet så är detta mitt huvudalternativ, på gott och ont.
Slutsatsen är att jag främst kan bidra med att hugga i där det behövs. Jag har inte någon direkt användbar specialkunskap eller talanger som jag vet om som skulle göra mig oumbärlig. Jag ser det som en brist. Främst lite sjukvårdskunskap är något som jag skulle vilja skaffa mig och jag har gjort en del försök. Problemet blir att man inte upprätthåller kunskapen genom att använda den regelbundet. Jag är lite allmänt påläst om många saker och det räcker säkert en bit, men inte hela vägen. Jag är även villig att prova på det mesta vilket är användbart. På ”nyttoskalan” för andra så hamnar jag väl någonstans strax över mitten…?
Bästa alternativet är fortfarande att hitta ett annat boende där jag kan planera att stanna kvar. Då skulle man kunna bygga upp sitt nätverk mycket bättre och planera på ett helt annat sätt. Jag måste skaffa mig en bättre och mer konkret långsiktig plan, som Urvaken skriver om.
prepp på mitt sätt 