Små, små steg mot ett ständigt rörligt mål

Läser ju lite olika bloggar och twitterkonton med lite olika inriktningar och huvudteman. En blogg som jag har hittat relativt nyligen är Onkel Toms Stuga samt hans twitterkonto med samma namn. Han och hans familj har tagit sabbatsår mitt i livet och lever på besparingar och en del självförsörjning. Även David Jonstad är på inne på samma idéer. Har även sporadiskt läst andra bloggar på samma tema – möjligheten att sluta jobba eller åtminstone jobba mycket mindre. Funderade ju naturligtvis över vad jag skulle vilja eftersom jag varit lite inne på dessa tankar tidigare. Dessa tankar förändras lite hela tiden, men jag väljer att se på det som att de förbättras och finslipas. Att se över och minska sin konsumtion är en viktig nyckel i denna förändring och där har jag mycket jobb att göra. Men om jag ska vara realistisk – var hamnar jag då? Jag vet hur mycket jag uppskattar sommarhalvåret, att kunna vara mycket utomhus och att det även är då som det skulle vara mycket jobb att göra på en ev framtida gård med odlingar och ev lite djur. Vinterhalvåret är dock lite friare och behovet av att ha mycket egen tid är inte lika stort. Jag har även ett visst behov att få träffa andra människor och göra ”något annat”. Så min lösning skulle kunna vara säsongsarbete på vinterhalvåret och ”ledig/fri” tid på sommarhalvåret. Lite osäker på vad det skulle kunna vara för säsongsarbete för en kvinna i min ålder, säsongsarbete är ju oftast för ungdomar. Får fundera över det lite. Kanske kan man gå ned på halvtid på mitt befintliga arbete, jobba ett halvt år och vara ledig ett halvt? Inkomsterna från vinterhalvårets arbete skulle då få räcka till hela årets utgifter. Jag har ju en make vars inkomster ska med i ekvationen också och han är nog inte lika inne på att vara så mycket ledig. Det spelar i det stora hela ingen större roll så länge han är med på de ekonomiska förutsättningarna, jag ska ju inte åka iväg någonstans. Det är i alla fall ett frö till en idé om framtiden och att börja med att dra ned kostnaderna för konsumtion är en bra start oavsett.

På det ekonomiska planet så måste jag även tänka framåt, mot pensionen. Ska jag göra något såhär ”drastiskt” så måste jag ha en plan och en lösning för en framtida pensionsinkomst. Detta kan därmed ta lång tid att lösa, men jag är även i den åldern att jag har jobbat in en del pensionspengar redan. Helt utan pension kommer jag inte att bli även om jag skulle göra förändringen idag. Som vanligt så är det inte inkomsterna som är viktigast, det är utgifterna. Låga utgifter/kostnader möjliggör att man kan leva på låga inkomster. Genom att ta små steg i den riktning som jag vill så hinner jag se vad som är möjligt och vad som inte är möjligt, det kommer att finnas gott om tid för eftertanke och möjlighet att ändra riktning.

Annonser
Små, små steg mot ett ständigt rörligt mål

Kebnekaise, del 2 – Upp på toppen

imageHar haft en härlig semester såhär på höstsidan, för det blev ju höst ganska snabbt helt plötsligt. Det är nu ca två veckor sedan vi åkte norrut för vårt stora äventyr och utmaning.

Här kommer en sammanfattning av vårt äventyr: Vi övernattade i Nikkaluokta innan vi gick mot Kebnekaise Fjällstation. Man vaknar tidigt när man är så långt norrut så vi kom iväg tidigt. Efter ca 5,5 km kom vi till sjön Laddjuvaggi och där tog vi båten över sjön. Det sparade ca fem km vandring och var en skön paus. Vackert var det också. När båten kom fram till ”Övre båtbryggan” så hade vi ca 8 km kvar till fjällstationen. Fin vandring över jokkar och i vacker natur. Vattnet som rann i jokkarna var iskallt och smakade gott. Helt underbar känsla att bara kunna dricka direkt från bäckar och vattendrag, det är man inte van vid. Vi kom fram till Kebnekaise Fjällstation på eftermiddagen och letade upp en tältplats. Man får tälta varsomhelst bara man håller ett avstånd till fjällstationen på 150 m och det är gratis. När tältet var uppe så gick vi och spanade in vad som fanns i fjällstationen. Butik, restaurang och sällskapsrum med wifi. Inte så primitivt som vi trodde. Det blev tidig kväller eftersom vi siktade på att komma iväg mot toppen tidigt nästa dag. Vi hade hört att det tog mellan 10 – 15 timmar att ta sig upp och ned och vi ville ha bra marginaler.

Vaknade vid femtiden nästa dag och gjorde oss i ordning och gav oss iväg. Vi hade endast små, lätta ryggsäckar med oss och bara sådant som vi kunde äta utan tillagning (kokta ägg, bars, nötter, proteinpulver), vattenflaska samt tjocktröja, vantar och mössa. Det blev snabbt varmt och det visade sig att vi lyckats pricka in en av de finaste dagarna i år vädermässigt. Det är ca 9 km upp till toppen och stigningen är ca 1 800 höjdmeter. Första biten var fin vandring på en led, men det blev snabbt värre. När det började luta uppför så försvann även den fina leden och ersattes med stora stenblock. Klättrandes uppför över stora stenar så märkte jag snabbt att jag borde ha tränat mer konditionsträning! Herregud så jobbigt det var och det blev många vilopauser. Uppför, uppför, uppför. Innan man kommer till Kebnekaises topp så måste man först över Vierranvarris topp, som inte är så mycket lägre och mycket brantare, kändes som rakt upp och rakt ned – väldigt brant. I Kaffedalen som ligger mellan topparna tog vi en lite längre paus för att samla krafter inför toppbestigningen. Efter att ha ätit och vilat lite så gick vi upp mot toppen. Fortfarande jobbig, stenig vandring som gick uppför men nu var målet i sikte. En sista mat och vätskepaus vid toppstugan och sedan gick vi upp den sista biten på toppen. En härlig känsla! Klart, fint väder och så vindstilla det kan bli så högt upp. Toppen består av en glaciär så den är täckt av snö, som en liten skidbacke längst upp. Häftigt med kontrasten mot det varma, svettiga vädret vi haft under hela vandringen att det var kyligt och snö. När vi skulle ned för toppen var det enklast att åka på rumpan nedför glaciären, kängorna var alldeles för hala för att gå ned i. En liten åktur på kanske 50 meter. Sedan var det bara att börja gå igen, men nu nedåt (förutom uppför toppen på Vierranvarri). Inte lika jobbigt som uppför naturligtvis men ack så jobbigt för knäna. Totalt tog det lite drygt 10 timmar och det var mycket snabbare än vad jag trodde när jag tog alla vilopauser på vägen upp. Skönt att vi kom iväg så tidigt eftersom vi då även kom tillbaka ganska tidigt. Skönt att kunna ta det lugnt en stund och kunna ”äta ikapp” lite innan det var dags att gå och lägga sig. Vi sov ganska gott den natten. En häftig upplevelse men troligtvis inget jag kommer att göra om. Att vandra över stora stenar när man är trött kändes som lite småfarligt, lätt att kliva snett eller ramla. Jag håller mig hellre till leder.

Dagen efter var vi trötta och träningsvärk hade vi mest lite överallt. För att mjuka upp muskler och leder så gick vi en kortare tur runt fjällstationen. Vädret var helt underbart och många gick i shorts och t-shirt (vilket vi inte hade med oss). Vi hade en lugn och mysig dag och tog även beslutet att åka hem en dag tidigare än planerat – vi insåg att vi ändå inte skulle orka/klara av att gå någon längre tur nästa dag. Vi bestämde oss även för att åka tillbaka, troligtvis redan nästa år, för att gå alla leder runt omkring som vi inte orkade med denna gång. Naturen runt fjällstationen var underbart vacker så vi vill gärna se mer av den.

Nästa dag åkte vi tillbaka hemåt. Vi lyxade även till det och tog helikopter från fjällstationen tillbaka till Nikkaluokta. Ingen av oss hade åkt helikopter tidigare så det var roligt.

Prepperlärdomar: Jag klarar definitivt av mer än jag tror, både mentalt och fysiskt. Hur trött jag än var så tänkte jag aldrig tanken att jag ville ge upp och vända. Återhämtningen gick också väldigt snabbt. Att sova i tält funkar bra, även om det naturligtvis inte är jättebekvämt. Laga mat var absolut inga problem och det gick åt mindre gas än vi hade beräknat. Det gick även åt mindre mat än jag hade beräknat eftersom jag hade svårt att få i mig det jag behövde när jag var ansträngd/trött. Om man inte skulle kunna dricka vattnet direkt från vattendragen skulle det gå väldigt mycket tid och bränsle till att koka vattnet innan användning – vi drack väldigt mycket vatten. Jag hade inte med mig något som var onödigt, även om jag naturligtvis inte använde allt. Något jag saknade var att jag hade prioriterat bort att ta med mig en mugg, det hade varit smidigt att ha när man drack från jokkarna. Maken hade med sig en hopfällbar som han hade i fickan. Helt klart så klarar jag av att ta mig fram och övernatta i naturen, åtminstone under kontrollerade förhållanden.

Kebnekaise, del 2 – Upp på toppen

Utmaningar

Att utmana sig – är det prepp? Är det viktig prepp? JA, jag tycker det. Genom att utmana dig själv och förhoppningsvis lyckas med dina utmaningar så lär du din kropp och hjärna att du klarar mer än du tror. Allt är inte farligt bara för att man aldrig provat. Naturligtvis ska man göra riskbedömningar, förbereda sig och avstå ifall riskbedömningen visar att det är för farligt. Men hur ofta är det så?

Jag älskar utmaningar! Det är därför jag hellre springer Tjurruset än Tjejmilen, det är därför jag har jobbat extra som både lärare och informatör trots att jag tycker att det är läskigt och obehagligt att prata inför folk, det är därför jag har varit med på träningskonvent som innebar 4 – 5 timmars träning på en dag och kroppen bara skrek av trötthet efteråt, det är därför jag har testat att cykla Downhill nedför en skidbacke, osv, osv. Jag har uppenbarligen överlevt alla mina utmaningar och jag har också lärt mig att jag klarar mycket mer än jag tror. Det ger ett visst självförtroende och en trygghet. De flesta av mina utmaningar är fysiska av kanske den enkla anledningen att jag tycker om att testa mina fysiska gränser och tycker att det är väldigt roligt. 

Senare i år ska jag vandra upp på Kebnekaise. Rent fjällvandringsmässigt så har jag inte många mil i kängorna, inte ens 10 mil. Men jag går naturligtvis mycket här hemma och jag kommer att gå många mil till innan det är dags, jag läser på och pratar med andra som varit upp på toppen och jag har köpt nödvändig utrustning. Att vandra upp på Kebnekaise ser jag inte enbart som en fysisk utmaning, utan även en mental. Allt som allt så tar det ca en vecka +- ett par dagar. Det kan bli vilket väder som helst, inklusive snö. Det blir tråkig och enformig mat och vi kommer att dricka vatten från naturen. Det mesta kan gå fel, men det kan även bli hur underbart som helst. Riskbedömningen då? Vi kommer att för säkerhets skull vara där en vecka när det i övrigt är mycket folk i rörelse på fjället och vi kommer även att tälta i närheten av fjällstationen, så det finns hjälp att få om det skulle hända något. Men tillbaka till själva utmaningen. Både jag och min make anser jag är i bra fysisk form och den främsta utmaningen är den mentala/psykiska när vi är trötta, har ont i kroppen, är hungriga och kanske har lite tråkigt. Min förhoppning är att vi lär oss hantera detta, eller kanske mer HUR vi hanterar detta.

Jag tycker att det kan vara väldigt värdefullt ur preppsynpunkt att utmana sig själv och testa sina gränser. Man skaffar sig många bra lärdomar av det som kan komma till användning i andra situationer.

 

Utmaningar