Slutar man någonsin att oroa sig över sina barn?

Nu när barn nr 2 tar studenten så funderar jag lite extra över vilken framtid som väntar. Frågar lite försynt ”Vad vill du bli när du blir stor då?” och får svaret ”Ingen aning”, ”kanske militär……eller jobba på djurpark…….men inte nu”. Känns sisådär, men vad kan jag påverka mer än vad jag redan gjort? Att man som 19-åring ska veta exakt vad man vill göra med sitt liv är kanske lite väl mycket begärt och jag är på ett sätt glad att valmöjligheterna är oändliga, men samtidigt så är de fruktansvärt begränsade om man inte har utbildning och ett rejält ”driv” att göra något. Inget sommarjobb kommer att innebära en lite torftig tillvaro i sommar och det är nog bara bra, det behövs nog en liten spark där bak för att inse att man inte bara kan glida med och tro att allt ska lösa sig av sig själv. Körkort står förhoppningsvis högt upp på priolistan att göra i sommar, det underlättar en hel del att ha. Att ha tråkigt eller att få ett riktigt skitjobb är troligtvis den bästa motivationen till att seriöst tänka över vad man vill göra och satsa på det. Finner viss tröst i att det är ”Gård” och inte ”liten etta” som står på önskelistan när det är dags att flytta hemifrån i alla fall.

Barn nr 1 har inte heller framtiden klart utstakad. Sökte in på polisutbildningen i november men fick avslag pga för lite arbetslivserfarenhet. Fanns inte med som krav när vi läste på hemsidan men tydligen så krävs det två års arbetslivserfarenhet för att bli antagen. Så nu söks det jobb och hugger på allt som finns för att söka igen i år. Låter ju som att de ska ta in massor eftersom behovet ökar och många slutat. Förhoppningsvis så har de kanske överseende med att lite arbetslivserfarenhet saknas, det borde finnas annat som väger lika tungt. Hur kul det sedan blir att jobba som polis är ju en annan sak, förhoppningsvis så blir det bättre. Utbildningen tror jag är bra och nyttig även om det skulle bli så att det blir ett annat yrke i slutänden.

Lite roligt är det i alla fall att båda mina barn ev vill bli det jag ville bli när jag var ung, men var för feg för att ta steget. Polis och militär lockade men jag var lite för bekväm för att ta steget och söka en utbildning som låg så långt bort. Att jag fick ett jobb direkt efter studenten påverkade naturligtvis också.

 

Annonser
Slutar man någonsin att oroa sig över sina barn?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s